Signaturen Rikard bad om att jag skulle göra en intervju med Vilks angående den institutionella konstteorin. Här kommer första avsnittet av denna såpopera med Rikard som intervjuare.
Rikard: När vi nu ändå sitter här kan vi väl dra genom den institutionella konstteorin? Den är alltid på tapeten och konstant tycks den vara impopulär. Du har blivit dess företrädare i Sverige. Men hur är det med de närmast inblandade, Dickie och Danto – och du själv?
LV: Den institutionella konstteorin är ett projekt som helt domineras av George Dickie. Han kämpade med den i 15 år och åstadkom tre versioner.
R: Var kommer Arthur Danto in i sammanhanget?
LV: Danto kommer redan 1964 med sin banbrytande artikel om konstvärlden som förutsättningen för konsten snarare än konsten i sig. Men man skall inte blanda samman de båda herrarna som dessutom är måna om att markera sina oenigheter.
R: Kan man kortfattat sammanfatta skillnaden mellan Danto och Dickie?
LV: Det går nog. Danto menar att det är nödvändigt med konstnärliga (”artistic”) teorier för att något skall bli konst. Det innebär också att konst alltid handlar om något och på så sätt kan man säga att Danto är essentialist. Ett ofta begånget misstag är att tro att det rör sig om teori i djupare mening. Så är det inte. Tvärtom får man säga, Danto tillåter sig att gå nästan hur långt som helst för att koka den tunnaste tänkbara soppan på dessa ”artistic theories”.
R: Och den soppan är vad?
LV: Danto introducerar oss t ex för de fiktiva karaktärerna Kruka och Korg, vilka han tänker sig befinner sig utanför vårt moderna konsttänkande. Men, enligt Danto, kan de föra ett resonemang där de ser skillnader mellan konst och hantverk genom att uppfatta olikheten mellan nyttoobjekt och onyttiga sådana. Därmed har man en enklare form av ”artistic theory”. Skillnaden mellan konst och hantverk är inledningen till konst i vår mening. Strängt taget kommer inte Danto mycket längre. ”Artistic Theory” och att konst handlar om något är hans bidrag; det skall skilja konst från andra verksamheter. Och så kan han förklara det han slogs av 1964, att allting kan vara konst. Men varför vissa konstverk är bättre och intressantare än andra, det kan Danto inte reda ut.
R: Och vad säger George Dickie om detta?
LV: Dickie har, i motsats till Danto, ambitionen att skapa en fullständig konstteori med nödvändiga och tillräckliga villkor. Som jag nämnde lägger han fram tre versioner, vilka korrigeras efter den kritik han möter. Det är lätt att glömma bort att diskussionerna i estetikkretsarna varit intensiva – och akademiska. Man skall också komma ihåg att det inte är en teori som enbart rör sig om bildkonst. Dickies institutionella konstteori handlar om samtliga konstarter. ”Ett konstverk”, säger han ”är en artefakt av ett slag som skapas för att presenteras för en konstvärldspublik.” Det man skall få med sig här är att t ex en teateraffisch inte skall förväxlas med ett konstverk. Det säger inte så mycket. Och vill man veta vad ”konstvärld” är för något får man veta att det är sammanfattningen av alla konstvärldssystem (litteratur, musik, måleri osv).
R: Den kritik man riktar mot Dickie är att hans teori är cirkulär, att den bevisar att konst är konst för att det kallas för konst. Gör det inte teorin ointressant?
LV: Jo, Dickies version är inte mycket att hänga i en julgran. Men även de tunna trådar som Dickie så omsorgsfullt väver är svåra att hålla ihop. När han då äntligen hade konstruerat sin tredje version stötte han på Robert Barrys konceptuella statement:
”all the things I know but of which I am not at the moment thinking – 1:36 P.M:; 15 June 1969, New York.”
Här rasade den Dickieska teorin eftersom han förutsätter “artefact av ett slag” alltså ett visst medium. Här finns inget medium, säger Dickie och därför är det inte konst. Men som en av hans kritiker, Timothy Binkley, säger, Barrys arbete uppfattas som konst av konstvärlden. Man kan inte gå med på allt, menar då Dickie. T o m i den tunna och cirkulära teorin har vi sålunda ett besvärligt fall för Dickie. Det som konstvärlden kallar för konst är konst, men inte alltid, i tveksamma fall får man tydligen fråga Dickie.
Nu är det inte så svårt att reda ut det här fallet. Barry presenterar sina tankar som texter på galleriväggar eller i böcker. Och han kan även göra det muntligt. Ett eller annat medium blir det hur som helst och därför är Dickies avvisande en uppenbar groda.
R: Jaha, jag antar att den institutionella konstteorin lever ett så pass gott liv som den trots allt gör beroende på att det inte finns någon bättre.
LV: Däri kan vi förklara oss eniga.
(to be continued)
It is always changing. It has order. It doesn’t have a specific place. Its boundaries are not fixed. It affects other things. It may be accessible but go unnoticed. Part of it may also be part of something else. Some of it is familiar. Some of it is strange. Knowing of it changes it. Robert Barry: Art Work (1970)
Här kan man skåda Mrs Basket och Mr Pot diskutera artistic theories på ett operationsbord.
Om man önskar kan man utropa alla galaxer i universum till konst. Det går för sig. Men frågan är om någon är intresserad.
Ha ha! Ja… Jag menar inte att bråka med dig, Lars. Jag har lärt mig mycket under diskussionens gång och är tacksam över att du varit mitt bollplank så länge. Jag tycker att de här korta och täta replikerna gör de filosofiska problemen tydligare. Men det blir naturligtvis på en högre abstraktionsnivå.
Nu ska ägna mig åt ateljéarbete några veckor. Ha det så bra så länge!
Jag måste bara fråga en sak. har tillbringat en hel del tid under teori-piskan nu. mycket läsa, skriva, tänka, kritisera, analysera. men aldrig har jag hört talas om George Dickie och Arthur Danto. (möjligtvis känner jag igen namnet Danto från amazon.com..) och nu innan ni attackerar mej för att vara en ignorant konstelev- kan det vara så att olika namn och teorier väger olika tungt i olika länder? ja jag studerar ju i holland, och har en teorilärare från irland. (inte heller på konstakademin i köpenhamn omnämndes dessa herrar)
ständigt återkommande namn här hos mej är tex. deleuze, guattari, derrida, bourriaud, arendt, kristeva, benjamin, jameson etc. har jag missat planens viktigaste spelare? eller e det en personsak? (fast då är det ju bra att känna till vad man väljer bort och varför).. ni snackar ju jämt om domdär två.
hur som helst lär mej nu.
Hej, Karin! Jag ska svara kort bara så får Lars ta vid sen. Dickie och Danto är båda företrädare för olika varianter av den institutionella konstteorin. En tredje variant av denna teori är Lars Vilks egen, därför är det nästan omöjligt att diskutera med Lars utan att komma in på de två amerikanerna. Jag tror också att både Lars och jag (du får rätta mig om jag har fel, Lars) har en förkärlek för den anglosaxiska filosofitraditionen. Det finns mycket intressant även i kontinental filosofi, kanske är det en smakfråga. Men av tradition har den anglosaxiska sidan ett starkare fäste i Sverige. Fredric Jamesson är ju amerikan, men han hör till de akademiker som blivit väldigt influerad av Derrida och andra franska tänkare. Hannah Arendt blev amerikan efter att ha flytt från Tyskland efter Hitlers maktövertagande, men var dessförinnan elev till Heidegger på universitet i Freiburg, och Heidegger är en filosof som åtminstone jag har väldigt svårt för av flera skäl, av vilka det minst vägande är hans nästan ogenomträngliga prosa. Jag har flera gånger försökt ge mig på hans ”Konstverkets ursprung”, men det slutar alltid med att jag kastar boken i väggen.
Men nu måste jag för höge farao sluta blogga, annars kommer jag att bli gravt beroende!
Hej Karin. Jag kan lägga något till efter Petters svar. Det finns en skiljelinje mellan kontinental och anglosaxisk filosofi. Hela den postmoderna uppställningen (som du kommit i kontakt med) är kontinental. Den fick ett starkt genomslag i konsten mot slutet av 80-talet. Det är ändå lite underligt att du inte kommit i kontakt med den institutionella teorins företrädare. Särskilt Arthur Danto är ett utomordentligt starkt namn. Han har förutom att vara prof i filosofi också varit en framträdande konstkritiker och han åberopas ständigt. Dickie är däremot en prof som är aktiv i estetikkretsar och det är genom den inst teorin som han brukar komma på tal.
Orsaken till att den kontinentala filosofin passar konsten är att den är långt mera spekulerande än den torrt rationella anglosaxiska. Men det finns storspelare i den senare som du inte kan ha undgått – Wittgenstein.
Sedan kan man också tillägga att kontinentalfilosofin inte tillfört särskilt mycket till konstteorin och då menar jag teorier om vad konst är. Den ende som varit inne på temat är Lyotard.
tack för svar Petter och Lars! ska verkligen läsa Danto. och Dickie. och önskekönsärerna.