Del 225: önskekonserten; sista delen

Först en ”fortsättning följer på Enander”. Idag har Linda Fagerström skrivit svar i Helsingborgs Dagblad. Läs här. (tidningen är dålig på att servera kulturen, gå ner till rubriken ”Konsten måste diskuteras i detalj”) Fagerström har tyvärr lyckats missförstå den institutionella teorin. Hon kan förvänta sig en uppsträckning i min artikel som skall komma på måndag den 15.

Intervju: sista delen

Rikard: Det börjar bli välbekant. Dags igen för mer institutionell teori. Jag medger att det nog kan behövas. Efter att ha läst Helsingborgs Dagblads två kritiker skriva om konst är jag klar över att missuppfattningar är legio. Hade de bara läst den här intervjun skulle några grodor ha varit oss besparade. Men, jag skall genast ta itu med mina spörsmål. Dina tillägg till den institutionella teorin, har du mer än den historiska bilden?

LV: Jag har ett tillägg som delvis står i strid med, delvis hänger samman med den institutionella teorin. Det är högdiskursen.

Rikard: Jo, den har du tjatat om länge. Jag säger inte det för att kritisera. Tvärtom, jag tror att du har en poäng där. Men kan du förklara för läsarna vad högdiskurs innebär? Även om den saken har det blivit missförstånd.

LV: Ett område som styrs av högdiskurs har ett stort intentionsdjup. Ja, i konsten fall är det så stort det kan vara. Konsten har existentiella anspråk och agerar på en allmänmänsklig nivå. Den befinner sig också i samklang med de båda andra högdiskursfälten, vetenskap och religion. Särskilt vetenskapen, till vilket jag här räknar filosofin, är en institution som har ett likställt utbyte med konsten. Man skall inte förstå detta som om det rörde sig om ett pågående samarbete, snarare är det en ömsesidig respekt. Konsten har något lika värdefullt som vetenskap och filosofi, vilket är ett arv från romantiken. Och det yttrar sig inte bara i de ambitioner som konstaktörerna ständigt gör gällande utan också genom att konsten backas upp av komplexa texter. Det här är så grundläggande att konsten aldrig kan bli banal. En konstnär som gör något löjligt och populärt får se det förvandlas till högdiskurs. Ja, alternativet är förstås att det ger sig av i motsatt riktning, alltså att det blir populärkultur.

Rikard: På vad sätt skall detta vara både med och mot den institutionella teorin?

LV: Mot genom att vi har att göra med ett särdrag, en essens. Inte essens som dykt upp ur naturen eller intet utan en tradition som har vuxit sig till konstens kärna. Den uppstår med det tidiga 1800-talet. Och den för med sig att konsten skiljer sig från vetenskapen och religionen. Konsten har en högdiskurs vilken rör sig i ett område där det inte finns något bestämt mål eller någon given fysisk form eller teknik. Högdiskursen bär upp de typiska element som finns i konsten och som jag tidigare redovisat här: förnyelse, obegriplighet, det poetiska, fantasi, ironi. Det borde vara tillräckligt för att formulera en konstdefinition. Men samtidigt är det institutionen som äger denna högdiskurs och placerar den i det som den kallar konst. Vad man får är en åtstramning av Dickies ”amöba”. Hans ”konst” är alla konstvärldars konst utan någon kvalitetsgräns. Alltså inte bara bildkonst utan alla konstformer och även det sämsta. Med högdiskursen blir konsten hyfsad i ytterkanterna.

Rikard: Men har du inte kommit in på en kvalitetsdefinition?

LV: Tröskeln är låg, det som räknas dit är sådant som det är möjligt att ur någon synpunkt ta på allvar eller att det finns ett allvar hos producenten. Ta t ex massproducerade hötorgsmålningar, det är inte något som är allvarligt menat.

Rikard: Men om en betraktare tar dem på allvar?

LV: Ja, det är en annan femma. Då har de berikats med högdiskursens välsignelse.

Rikard: Men det är alltså inte någon kvalitetsdefinition?

LV: Nej, där har jag en annan idé. Kvalitetskonst är det som konstvärlden kallar för kvalitetskonst.

Rikard: Och varför kallar konstvärlden vissa konstverk för kvalitetskonst?

LV: Den vanligaste synpunkten är ”likhet med knorr”. Vid varje tidpunkt finns det redan kvalitetskonst och intrampade förväntningar som handlar om ämne, teknik, framtoning; det som uppfattas som relevant. I tillägg skall konstnären också kunna skilja ut sig och få fram något oväntat, ”knorren”. Långtifrån alltid behövs det särskilt mycket. Det kan t o m räcka med en bra text som förklarar varför ett visst projekt är intressant. Och självfallet skall vi räkna in den mest utslagsgivande av alla kvalitetsmärken: nätverket. Får en konstnär in en produkt som inte är helt omöjlig i ett bra nätverk får det omedelbart en annan kvalitetsnivå. Konstnären är vald på rätt sätt och bekräftad av rätt instanser. Att komma med på en biennal är ett stort lyft för den som inte brukar vara med på sådana. Att komma in på Documenta är något av det bästa som kan hända en konstnär.

Rikard: Kort formulerat kan man alltså säga: Tillgång på ett gott nätverk är konstnärlig kvalitet.

LV: Så alldeles riktigt.

Rikard: Jag får tacka för att du hade tålamod att svara på alla mina frågor.

LV: Å min sida får jag tacka för att du hade tålamodet att ställa dem.

(De båda reser sig och går ut i det stora mörkret)

Högdiskursen är konstens sköld mot banalisering och populärkultur