Enanderdebatten (har du missat den, bläddra ett stycke bak) har ryckt fram ytterligare ett steg. I förrgår skrev DN:s kritiker Dan Jönsson ett intressant inlägg. Nästan, men bara nästan, har en representant för konstvärlden berört ämnet konstteori. Till min glädje ser jag att han skriver något om den institutionella konstteorin:
”Lars Vilks har förstås rätt i sak när han framhåller att den institutionella teorin i första hand ska förstås som en deskriptiv teori. Problemet är att det inte är så den fungerar i dag. Den institutionella teorin har istället blivit en normerande dogm, som främst tjänstgör som en egalitär dimridå för maktförhållanden och gränsdragningar i konstvärlden. Det är uppenbart att den är kontraproduktiv och otillräcklig. Om det betyder att den också är felaktig är svårare att säga – men jag hoppas det. Något skäl måste vi hitta för att byta ut den.”
Ja, även Dan Jönsson vill skylla på den institutionella teorin. Ingen gillar den, alla vill ha bort den – och ändå är det den man vagt, alltså vagt, refererar till. Som läsare på den här sidan känner till är det inte mycket till teori som Dickie har fått ihop. Men att den överhuvudtaget finns hänger samman med misstanken att det kanske inte finns något annat i konsten än det som konstvärlden står för. Det säger inte Dickie, han nöjer sig med att formulera en definition med nödvändiga och tillräckliga villkor. Men här har vi pudelns kärna. Med största sannolikhet är det så att konstvärlden är konsten. Skall man beskriva den världen är någon form av institutionell teori nödvändig. Som den ofullständiga institutionella teorin ser ut idag kan den visa en utväg ur konsten som ren konstruktion; teorin ålar sig genom hela konsthistorien och får till slut kontakt med urmänniskornas riter och danser. Där kom konsten in.
Men det behövs en åtstramare. Inte som Dan Jönsson hoppas på, att bli av med den, utan att göra den ännu mera målinriktad på konstvärldens förehavande. Teorin är till för att beskriva hur det ser ut. Det är inte så att den tjänstgör som egalitär dimridå. Dimridån är att konstvärlden de facto agerar utifrån att konst är det som konstvärlden skapar. Och vi kan lugnt räkna med att precis så ligger det till.
Maktförhållande, ”pengarna i konstvärlden fördelas genom ett korrupt och feodalt system, där makthavarna ofta sitter i knät på varann och gärna sträcker ut sig över så många stolar samtidigt som möjligt”, jovisst, det fifflas i alla branscher. Men man kan ändå fråga sig vad som skulle förändras. Som konstlivet ser ut i Sverige har vi många representanter för ”spetsfunktionen”, alltså den internationella samtidskonsten. Och denna får ju i första hand gynnas. Att modernisterna blir åsidosatta kan inte ses som världens största olycka. Ser man på den svensktopplistan som jag presenterar varje månad är det svårt att se att det är något fel på den. Man kan å andra sidan säga att merparten av dem som finns med är utbytbara mot andra. Om vi skulle eftersträva någon form av ”rättvis” fördelning skulle vi nog inte kunna räkna med någon annan förändring än att några namn byttes ut mot andra. Konsten skulle vara densamma. Den regleras som bekant genom internationella trender och någon egentlig kritik finns inte mot dessa. Dan Jönsson talar t ex alltid varmt om socialkritiken.
Förr var det annorlunda eftersom man då hade några grundläggande estetiska normer för hur konsten skulle se ut. I den stund konsten går in i innehållet som huvudsak blir det lätt att göra ett konstprojekt. Även sofistikerade inslag med skruvningar och twister får räknas till det som inte är alltför svårt att få till. Och så har vi förstås frestelserna. Samtidskonsten äger en förbindelse med världen utanför konstvärlden i socialkritiken. Projekt om kvinnor i tredje världen eller ungdomar med identitetsproblem blir förståeliga för anslagsgivande myndigheter. Projekten kan staplas i hög på varandra.
Kvaliteten i konsten hör alltså inte hemma i själva den materiella produkten och inte ens i dess innehållsliga del. Som jag många gånger har sagt är konstens kvalitet något som är helt beroende av en konstnärs tillgång på tillräckligt bra nätverk. Kanske är det inte precis någon munter läsning eftersom konstvärlden (ja, jag antar att konstvärlden är enig med Dan Jönssons i hans institutionskritik) som bekant älskar konstvärlden institutionskritik.
Jag tror inte att det finns någon större framkomlighet i att undersöka vilka konstnärer som missgynnas av maktstrukturerna. Betydligt värre är att den internationella samtidskonsten sker motståndslöst. Det tycks vara så att det inte finns något kvar att bekämpa. Den internationella samtidskonsten har bekämpat modernismen (det var framgångsrikt), den har försökt nå fram till en världsförbättrande funktion med relationell estetik och socialkritik (det var mindre framgångsrikt) och den har fått marknaden med sig. Överallt ställs det hela tiden ut bra konst. Aldrig tidigare har spetsfunktionen med omedelbar verkan kunnat framstå som kvalitetskonst. Den verkliga krisen ligger i att vi alla är med på det. Något alternativ har vi inte i sikte. Som Roger Buergel säger om sin Documenta 12: ”It will be beautiful, it will be beautiful”.
Och innan dess kan vi glädja oss åt mer kvalitetsbiennal, på tur står Moskvabiennalen
Unlike the First Moscow Biennale, the international team of curators will present a number of shows produced by individual curators or groups of curators instead of a common collective project. All these projects will share the common theme of FOOTNOTES on Geopolitics, Market, and Amnesia, and will present the works of more than 80 artists. The organizers believe that the structure of the main project, which can be figuratively compared to a book divided into chapters, will help spectators review the issues to be presented from various points of view.
Mer kvalitetskonst i sikte.
Artworks included in this section of the Main Project are to promote the awareness of marre_94s situation in this blog. Art is facing really nice venues everyday. Contemporary art and the humanitarian culture as a whole are losing what may be called their “growing function”. This is based on various numbers, (8-2-4-6-5), why today we speak of Footnotes. Notes that art can leave on the margins of macroeconomic battles, displayed on the internet. The crucial importance of an artist’s comment on statements made by different buildings of the Capitals of western europe aswell as the great northern world,(sweden, norway and iceland). This does not include the ordinary language, art 4 crap/fun.
Urdrag från texten till moskva bienalen.
glömde säga:
Det som vi pratar om i livet echoes in eternity, som en loop baserad på känslor från tidigare trevliga göteborgare. För det är ofta göteborgare som får programledarrollen i mys/spel-programmen, som loket , kronér och oldsberg. Är jag ute och cyklar nu?
Och att ofta blir det som att allting man gjort i livet leder till delmoment där det starkaste intrycket blir lukt eller känslor baserade på olika värmetemperaturer. Därför är det extra trevligt när man får tex rökt älg-pastrami med nypon gele i samband med tex peter geschwinds utställning på färgfabriken, för våra nyinköpta husgeråd rör sig precis som vanligt när man kommer i närhet av dom. Och då uppstår ett slags ultimat saftkalas där man får välja ”weapon of choice” beroende på (borde finnas en formel för det här?), olika faktorer som handlar om kanske tid, sinneslag för dagen, sömnrytm mm. Då får man ju kanske nåt som ekonomer skulle kunna räkna ut, och som dom räknar. Dom för konsten framåt genom att använda sin tid till förfogande för konstnärens trassliga sinne för ekonomi? Dom flesta ekonomer utgår, precis som många modernister, utifrån fibonaccis talföljd och det gyldene snittet. Snäckorna dom tog hem från sin 2 veckors semester i somras har dom räknat ut strukturens brytningspunkter och återverkningar för länge sen.
lars: har du tips på andra bra konstbloggar?jag gillar den här, keep up the good work.
Hej Lars,jag fick din adress av en kollega,jag har läst en del artiklar och får intrycket av att det är stor vikt lagd vid det bevisande och lite i underkant på det visande.T,ex någon undrar om konst skall vara för förnunftet eller för känslan, märklig fråga visar på bristande kreativitet. Konst kan vara kreativt kapital, ett potential och för vad, beror ju på din kreativitet, kraften i din intention.Börjar jag fråga om vad som är förnuftigt och moraliskt riktigt kommer ett visst intelektuellt avstånds tagande, social passivitetDet är som du säger ,det visar sig alltid,vad jag vill säga är man behöver ju inte veta allt i förväg det visar sig ju,facit ligger i konst världens realitet ,den instutionella reliteten.Det är den sociala skulpturens realitet.Till slut, det verkar som om det finns konsnärer som fortfarande undrar vad som var först hönan eller ägget!Ett tidsenligt medvetande märker ju att dom är bägge samtidt!!Jag skulle uppskatta lite mindre sofistiska inlägg!
Konsten är intentionell, alltså formar den instutiotionen och inte tvärsom som vissa tänker ,fast jag håller gärna med om att det ser annorlunda ut, men det gäller att ha 360 perspektiv på livet, mvh Bo!!
Vilken bra text! Jag har inget att invända – aldrig mer mot dig Vilks. Förlåt att jag blir så sentimental.
Det finns ingen anledning att gnälla, bara att jobba.
Super-Fridens!/ Jocke
Tackar Jocke, men invänd gärna. Att vinna ny kunskap handlar om invändningar.
Fast jag har inga denna gång. Jag håller med om detta att invända, men ibland blir invändningarna bara en till krånglad och prestigeladdad väg mot att förstå det man kanske kunde sett från början om man ansträngt sig. Jag har däremot en fråga som jag postat under förra, som följer på sallads kommentar.
Happy days!/Jocke
Jag undrar om Brodow affären där Jocke blev allmänt utnämnd till the bad guy och mobbare, helt oförstående inför detta. Händer det något speciellt när en kritiker träder in i diskussionen. Anser kritikern (och resten av konstvärlden) att man begår en synd om man kritiserar tillbaka?
Brodow påstod att Jocke inte läst tillräckligt noggrannt vad hon skrivit innan, vanligt kritiker lingo att attackera läs och skrivkunnighet. Om så skulle vara fallet, drog någon annan än jag paralleler med en konstnär vars verk blivit kritiserat på, i dennes ögon, ofullständiga grunder i media? Kritikern skulle med största sannolikhet resonera som så att om dessa grunder inte framkom i verket så har konstnären misslyckats med att förmedla dem och därför hellre äta en självdöd råtta än erkänna sitt eventuella tillkortakommande.
Om det handlar om att kritikern tycker att en konstnär som kritiserar tillbaka annekterar kritikerns eget verksamhetsområde så har jag i färskt minne att Lars O. Ericsson utan större rabalder ställde ut egenproducerad videokonst i Malmökonsthall häromåret.
Är det någon som skriver under med riktigt namn som vågar göra något annat än blint försvara de infantiliteter som Anna Brodow yttrade? Detta med att ha viktigare saker att göra tex. Vilken nivå tycker ni konstnärer att en sådan argumentation ligger på? Tycker ni det är ok att sådana personer har inflytande över era möjligheter att försörja er på ert arbete?
Jag erkänner att jag själv uttryckt mig onyanserat, jag kommer förmodligen fortsätta med det. Som tur är har jag mellan mycket lite och inget inflytande över konstnärers karriär. Jag förväntar mig mer av Brodow.
Jocke till er i all vänlighet.
Fridens!
Jag tillhör de få som kritiserade Hej Joaquim!
Jag tillhör de få som kritiserade Lars O Ericsson för att han bjöd in sig själv som konstnär till utställningen ”Tourist Class” som han curerade. Jag skrev om detta både på SARTS och på Efterkritiken http://efterkritiken.blogspot.com/2005/10/att-vilja-mer.html och jag argumenterade varför jag tyckte att hans agerande var felaktigt. Jag framförde min kritik även Live till Lars O när jag träffade honom i höstas.
När det gäller Anna Brodow så agerar du utifrån dina fördomar om kritiker. Du låter ganska övertygad om att Anna Brodow är en välbetald kritiker och att vi konstnärer är rädda för henne. Tänk om ingen av dina förutfattade meningar stämmer! Om man analyserar situationen så blir det ganska tydligt att du istället för att erkänna att du varit dum mot bloggläsaren Anna Brodow försöker nu uppvigla oss konstnärer mot henne genom att använda henne som en symbol för makten. Vad är det som får dig att tro att Karin, Petter, Yngve, Lars, Jocke, Dorinel och andra konstnärer som skriver här är bättre människor än Anna?
Hej Joaquim!
Jag tillhör de få som kritiserade Lars O Ericsson för att han bjöd in sig själv som konstnär till utställningen “Tourist Class” som han curerade. Jag skrev om detta både på SARTS och på Efterkritiken http://efterkritiken.blogspot.com/2005/10/att-vilja-mer.html och jag argumenterade varför jag tyckte att hans agerande var felaktigt. Jag framförde min kritik även Live till Lars O när jag träffade honom i höstas.
När det gäller Anna Brodow så agerar du utifrån dina fördomar om kritiker. Du låter ganska övertygad om att Anna Brodow är en välbetald kritiker och att vi konstnärer är rädda för henne. Tänk om ingen av dina förutfattade meningar stämmer! Om man analyserar situationen så blir det ganska tydligt att du istället för att erkänna att du varit dum mot bloggläsaren Anna Brodow försöker nu uppvigla oss konstnärer mot henne genom att använda henne som en symbol för makten. Vad är det som får dig att tro att Karin, Petter, Yngve, Lars, Jocke, Dorinel och andra konstnärer som skriver här är bättre människor än Anna?
Med vänlig hälsning
Dorinel
Jag har redan erkänt att jag var dum mot Anna. Jag har bett henne om ursäkt för det om du läst innan.
Faktum kvarstår även om det jag skrev må ha varit raljerande och dumt så utmärker sig inte inlägget i sin helhet i saklighet och och ton mot annan arumentation på bloggen.
Att jag skulle vara fördomsfull mot kritiker är din egen fantasi. Jag har försökt ta upp ett par exempel där jag tycker kritik inte tjänar sitt syfte. Liksom många, delvis jag själv, riktat kritik mot det betydligt mer tacksamma villebrådet Enander, utan att för den sakens skulle utålas som kritiker fientliga i allmänhet.
Vad Anna Brodow har i lön tycker jag är ointressant. Jag är intresserad av vad kostnärer får betalt.
I övrigt svarade du inte heller på en enda av de frågor jag ställde här ovan. Du valde istället att fortsätta din kritik av mig på, som jag ser det, förvånansvärt osakliga grunder.
Fridens!/ Jocke
Hej Dorinel, roligt att se dina ord igen.
Det där med konstkritiker som ställer ut och framträder som konstnärer är inte något som kan väcka större oro. Tvärtom är det ett intressant exempel på att det inte fungerar som kritikern själv tycks tro. Både Lars O och Tom Sandqvist har framträtt som konstnärer utifrån postmoderna synpunkter, alltså att alla kan vara allt eftersom allt är möjligt. Men där slår konstvärlden tillbaka med att visa att allting är inte möjligt. Visst kan de passa på att hoppa in i någon utställning men blir inte identifierade som konstnärer utan avsnoppade eftersom de redan är ordentligt instämplade som kritiker. De ränderna går inte ur.
Lars, går det att ta bort mitt svar 2 till Dorinel. Jag ångrar att jag anklagade honom osakligt.
Fridens/ Jocke
Hej Joaquim!
Jag har förväntningar på dig, därför ställer jag krav på dig. Det har varit intressant att diskutera med dig och jag har tagit dina frågor på största allvar.
När har jag bemött dig nedlåtande? Nu börjar du låta som om du håller på att bli utbränd av all bloggande.
Du får gärna använda ditt riktiga namn så du inte går miste om eventuellt kulturellkapital.
Kram
Dorinel
Dorinel,
jag kanske är utbränd. Det kanske jag är. Kanske är det utbränd jag är.
Jag är glad och hedrad att du tar frågorna på största allvar och att du bevärdigar mig särskilda krav. Jag skulle vara gladare om du svarade med samma allvar…eller huvudtaget. Men om du inte vill så vill du inte.
Förlåt mitt påhopp Dorinel. Jag var återigen retorisk. Jag vet att du klarar sånt och jag gillar dig.
Fridens/ Jocke
PS. jag följer inte bloggen för kapitalets skull utan för att jag tycker det är kul.
/ Jocke (som jag aldrig sagt inte är mitt riktiga namn)
Hej Jocke!
Jag är stressad med andra saker så jag hinner inte debattera ordentligt just nu. Men jag var tvungen att hoppa in när du gått över gränsen mot Anna Brodow. Du kanske inte förstod men hon var ganska radikal som uttryckte sin lojalitet mot arbetsgivaren.
Jag upptäckte Anna Brodow i samband med att hon sågade Swede-utställningen. Och hon gjorde det med finess. Och jag respekterar henne inte för att hon har makt över mitt konstnärskap utan för att hon är duktig på att vända på perspektivet.
Jag hoppas att vi kan fortsätta vår debatt om konstens ursprung och dess eventuelle förekomst bland djuren när tillfälle ges.
Ta hand om dig och vila ut!
Dorinel
Mycket väl så långt Dorinel. Vad jag är nyfiken på är i vilka avseenden du och andra ansåg att jag gått över gränsen?
Som jag minns Swede kritimken var den både raljant och kategorisk. I ett konstsamhälles perspektiv visade den sig dessutom vara helt uppåt väggarna i det att verk som senare kommit lyftas fram som nyckelverk av konstnärer så ligger så högt upp på artfacts att du skulle få höjdskräck om du visste. Men på den tiden kunde det ske tämligen riskfritt. Om du har kvar artikeln skulle jag gärna läsa om den för att se om jag minns rätt.
Jag tycker det är ledsamt att du tillrättavisar mig utan att förklara på vilka grunder, även om jag förstår att du, liksom Brodow, har viktigare saker att göra.
Ha det!/ Jocke
vet inte riktigt vem jag skall vända mig till men jag tycker att debatten om pissoaren verkar vara ett tecken på att beuys
konstbegrepp inte riktigt blivit motaget i sverige.om den öppenhet och kreativitet som ligger i det öppnade konst begreppet skulle tas på allvar, som när herr vilks säger att duchamps pissoar blivit till konst,skulle säkert konst kritiken vitaliseras.konstverket ”skapar” betraktarens upplevelse och det kan nog ofta vara så att kritikern är trogen sin uppdragsgivare ”konsten,”naturligtvis det dom menar är konst och det som inte passar i konceptet det……… ,.i själva verket är konsten mer än modernism modernitet postmodernism eller postmodernitet det det handlar ju om instutitionen den poststukturella skulpturen det gemensamma. jag tror att det mycket handlar om att skilja ett begrepp eller föreställningen om ett begrepp från själva konst upplevelsen .
Jocke, jag tog bort kommentaren som du önskade.
Hej Joaquim!
Jag har tyvärr inte kvar artikeln i fråga men jag minns att Anna Brodow beskrev utställningen från en ”vanlig” besökarens perspektiv och hon kom fram till att den inte gav så mycket. Hon skrev nåt i still med att inte ens Johanna Billing lyckades rädda utställningen från att vara dålig. Och jag tyckte att det lät mycket vackert.
Det kändes kul att någon som var insatt i samtidskonsten vågade såga en samtidskonstutställning genom att ”låtsas vara vanlig besökare” och jag la Anna Brodows namn på minnet.
Jag hade tänkt ta upp hennes sågning av Swede när vi diskuterade Enanders artikel men hann inte just då, och så kom hon in helt oväntat. Och du fick tyvärr henne att lämna diskussionen istället för att ta vara på hennes kompetens och erferenhet.
Som du kanske märkt så är det ganska ont om kritiker på detta forum och då gäller det att se till att de känner sig välkomna i diskussionen när de väl dyker upp.
Ha det bra!
Dorinel
Jag tycker det räcker att de som är intresserade av diskussionen deltar. Om någon anser att det är bortkastad tid och att de har viktigare saker för sig så är det väl klart att man inte skall erbjuda dem en särskild gräddfil och oantastbar ställning på vilks.net? Vi lider väl inte av en sådan nöd att vi mer eller mindre skall tvinga hit folk? Du har ju förresten inte själv varit något vidare på att skriva på sistone…
Du påstår att jag, istället för att ta till vara på hennes kompetens (om du tyckte att något hon skrev gav prov på denna påstådda egenskap så är jag idel öra), fått henne att lämna bloggen.
Jag har frågat dig innan vad exakt jag gjort för att få henne att lämna bloggen och du har ännu inte svarat. Istället hasplar du ur dig ännu en anklagelse utan grund.
Det är lite fräckt och det gör mig lite förargad. Tänk om din nonchalanta attityd får mig att lämna bloggen?
Fridens/ Jocke
Herregud! Jag ögnar igenom Vilks blogg efter att ha varit ganska upptagen ett par dagar med att skriva konstkritik. Och får se ett himla babblande om kritikern som försvann! Jag har inte försvunnit, jag har bara inte lust att ge mig in i ett blåsväder. Hinner inte, har ingen lust och jag tycker inte att mitt inlägg på listan var relevant för diskussionen. Det var ett sidospår som dessutom blev feltolkat.
Men det är OK Jocke, allting är glömt och förlåtet.
Obs! kan inte garantera att jag läser Vilks blogg kontinuerligt, är en sällangångskonsument av bloggar!
Anna Brodow