Kanske man kan begära att en kritiker skall vara lite påläst och måhända tänka själv. Therese Marklund (SvD) lyckas med bedriften att skriva som hon blivit tillsagd. Eller vi skall nog snarare säga att hon gör en konstvärldspiruett. Det handlar igen om Miriam Bäckström och hennes konstprojekt (obs. Konst-projekt) där det skall skapas en konstnär av Kira Carpelan. Eller mera korrekt, Carpelan är redan konstnär, men hon skall bli bättre, få placeringssiffra på artfacts och sådant. I uttalandets släptåg om att göra en konstnär kommer det bevekande tonfallet: får man göra så, går det inte utanför det tillåtna… Sådan är den inledande piruetten och därefter kommer konstvärldens kritiker och tar samma danssteg, Marklund skriver troskyldigast:
”Miriam Bäckström går helt utanför de konstnärliga konventionerna och aktualiserar frågan om vad man får och inte får göra som konstnär…. Det är ett häftigt försök att gå utanför sina egna begränsningar, och där den oskrivna lagen som påbjuder ett unikt verk skapat av en unik konstnär bryts.”
Under 1980- och början av 1990-talet tjatades det alldeles otroligt om vad som var en unik konstnär. Och det excellerades i diverse ironiska och approprierande projekt. Här i landet var det Dan Wolgers som lät en reklambyrå göra sin utställning. Sherrie Levine tog sig an Walker Evans, Tim Rollins utförde sina målningar tillsammans med skolungdomar, Mark Kostabi överlät såväl idé som utförande åt sina assistenter. Summan av dessa företag blev som förväntat att konstnärerna blev ännu mera unika och intressanta.
Nu har vi fallet med att skapa en bättre konstnär. Om vi lägger de sentimentala piruetterna om djupsinne och otillåten moral åt sidan finns det ett enkelt svar på frågan. En konstnär kan genom att erbjuda sitt nätverk och sina resurser skapa en bättre konstnär. Det är t ex den helt konventionella attityden bland professorerna på de tyska konstakademierna. Av tradition tar de ansvar för sina favoritelever. De ser till att via sina kontakter ordna utställningar och att marknadsföra de utvalda eleverna. En utomordentligt god start som självklart gör dem till bättre konstnärer; en del av dem lyckas från denna startbana med stor framgång fortsätta sina karriärer. Det är inget som man deklarerar öppet. Gjorde man det skulle effekten bli sämre eftersom det då skulle väcka konstvärldens misstänksamhet. Och allra minst gör man det som ett konstprojekt. Fenomenet alltså inte bara förekommer, det är konventionellt. Konstvärlden har i detta sammanhang inget att invända om moral eller risktagande. Den är inte ens intresserad.
Gör man ett konstprojekt av en sådan affär kan man räkna med att det blir konstnären bakom konstprojektet som tar hem vinsten. Och konsten ligger naturligtvis där, i det projekt som konstnären utför genom att skapa en bättre konstnär. Svårare än så är det inte och jag tycker att Therese Marklund borde ha insett var tyngdpunkten finns och inte fallit i farstun. Miriam Bäckström är inte intresserad av att göra en konstnär till en bättre konstnär, hon vill skapa en konstnär, alltså göra ett konstprojekt för att själv bli en ännu bättre konstnär. Annars skulle hon t ex ha sett till att ordna en utställning för Carpelan på Galleri Nils Staerk Contemporary i Köpenhamn.
Det är inte mycket till moralisk fråga men det är inte heller, trots den totala avsaknaden av humor, något ointressant projekt. Emellertid är det lätt att förföras av de påstrukna diskurslagren i bevekande tonläge.
Når Dan Wolgers genomförde Rififi 1991 var det självklart att konstens fanns i idén att låta någon annan göra utställningen. Det lär inte vara annorlunda den här gången.
Mer intressant kan man finna på den här bloggen. Anna Brodow har skrivit om sin legendomspounna och kontroversiella konstkritik som utspelades för några år sedan. Gårdagen del 241 kommentarer. Fred Andersson har förklarat varför han anser att Peter Hagdahl är överskattad, del 239 kommentarer.