Det var en gång en cyklotron. Om en sådan kan man säga att den är kolossalt kontextberoende. En del av kontexten ser ut så här:
f = fc gånger m0 genom m0 + T genom c i kvadrat
Här har vi en del av en cyklotron.
Kan det vara lönt att sända en antropologisk expedition till det inre av Nya Guinea för att se om något stamsamhälle har något som påminner om en sådan? Om man är fantasifull kan man försöka med att Stonehenge i någon mån liknar en cyklotron.
Möjligen på mycket långt håll likt en cyklotron
Cyklotronen finns med i en nyskriven artikel av Dominic McIver Lopes, filosofiprofessor i Vancouver (publicerad i British Journal of Aesthetics, artikeln är inte tillgänglig på nätet). Man kan undra vad estetiken sysslar med och för den sakens skull har jag länge bevakat de ledande tidskrifterna. Ett magert resultat, det mesta är nya distinktioner i intrikata ämnen vilka är mer eller mindre välkända sedan tidigare. Lopes artikel är lite intressant ”Art without Art”. Den handlar om konstens ”begreppsberoende”, alltså om det är nödvändigt med ett konstbegrepp för att det skall finnas konst. I bästa anglosaxiska stil tar sig Lopes genom en rad moment och återger en lång rad välkända estetikers åsikter i frågan. Han kommer fram till sitt eget slutresultat ”konst kan göras i förbigående” vilket kan sägas vara en arbetsseger med tanke på alla vändningar han vridit sig genom. Cyklotroner kan dock inte komma till på ett sådant sätt men konst kan, menar han. Det innebär att konst, då företrädesvis i primitiva och utomeuropeiska sammanhang, utan medveten konst-avsikt delar väsentliga egenskaper med det vi kallar för konst; på sådana grunder, säger författaren, kan vi alltså tala om konst – utan att den är begreppsberoende.
Ja, det var allt som för närvarande kom fram i den estetiska litteraturen. Konstteorin har sitt elände eftersom konstvärlden inte är intresserad av den. Lydigt blickar då konstvärldens medlemmar i den vindriktning som utpekas. Vi som diskuterar här på bloggen är ett undantag, men vi är naturligtvis marginaliserade.
Men åter till Lopes. Det finns en del att hämta genom en smula närläsning. Han tar upp teorin om det stränga begreppsberoendet, alltså att vi bara kan tala om konst när vi har artefakter utan praktisk användning och skapade av ett geni som är obunden av hantverksregler och avsedda för en distanserad kontemplation. Det här måste vara fel, skriver Lopes, sådana krav kan inte ställas; Shakespeare hade inte tillgång till ett dylikt begrepp men om någon, så hade Shakespeare ett begrepp om konst.
Om Shakespeare försvinner från konsten…
Se den smärta som tvivelsutan väntar konstvärlden. Att förlora Shakespeare från konstens absoluta scen är ännu för mycket. Men gör er beredda, klockan ringer snart för Shakespeare & Co. Men det tar ett tag ännu eftersom konstvärlden enas kring en given förutsättning för konstteorier; Lopes: ”the correct approach starts by seeking a theory of art that gets right the intuitive extension of art”. Man kan skriva om det här till att en konstteori bör uppfylla de fördomar som konstvärlden håller sig med. Det här hänger samman med att estetiker och andra konstteoretiker har en fenomenal förmåga att känna igen konst. T o m när man säger att ”konst från Baule (Elfenbenskusten) är inte konst i vår mening” – är det ändå på något sätt konst (i vår mening).
En estetiker känner lätt igen att detta är konst från Baule
En betydligt radikalare ståndpunkt är att likna västvärldens konst vid en cyklotron. Den kan inte återfinnas någon annanstans och är extremt teoriberoende.
Hej Lars!
Jag har inte läst artikeln i fråga och vet inte mycket om vad som rör sig i huvudet på en estetiker men om jag har förstått rätt så ligger problemet i att estetikerna utgår från yttre likheter hos föremålen när de beskriver sambandet mellan västerlänsk konst och det som skapas av andra kulturer. Jag håller med dig om att man kan bli lurad av utseendet, men det verkar som du har bestämt dig för att det inte finns någon samband alls mellan konst i vår mening och det som skapa(t)s oberoende av konstbegreppet, och du söker såna svar som bekräftar dina teorier. Som jag har sagt tidigare så tror jag att det väsentliga sambandet mellan den värsterlänska konsten och liknande yttringar hos andra kulturer finns att hitta på det andliga planet och detta tackvare konstens släktskap med religionen.
Jag förstår att exemplet med cyklotronen syftade på att en sån avancerad aggregat inte kan byggas av primitiva samhällen, och att konsten i västerlänsk mening är en lika avancerad konstruktion, men det roliga är att chansen är ganska stor att man hittar en cyklotron både hos ett stamsamhälle i Nya Guinea och på ett konstgalleri i västerlandet. Med den kunskap som vi har om readymade och kultföremål så kan vi utan svårigheter föreställa oss att en konstnär kan ställa ut en cyklotron i konstsammanhang samtidigt som en uttjänt cyklotron eller delar av den kan används som kultföremål av ett stamsamhälle.
Du hänvisar till yttre likheter mellan Stonehenge och en cyklotron för att illustrera hur långsökta estetikernas likheter kan vara, men det intressanta är att kultplatser och partikelacceleratorer har nåt gemensamt på det innehållsmässiga planet. Det är svårt att veta exakt hur Stonehenge användes när den var i bruk, men om vi tittar på liknade kultplatser/byggnader där det råder fullaktivitet, som t ex Kabba http://www.geocities.com/sara1000.geo/images.html
så ter sig likheten mellan en kultplats och en partikelaccelerator inte så långsökt. Även konstmässor och biennaler fungerar som en slags partikelacceleratorer.
Hälsningar
Dorinel
Hej Dorinel!
Jo, det är bekant att vi intar olika ståndpunkter i denna intressanta frågan om vad som fanns när. En sak är naturligtvis vilka avsikter vi har. Min är närmast att konstruera en teori enligt estetikens normer, jag antar att det knappast är din målsättning.
Det handlar också om att se på likheter och att se på skillnader. Allt är inte lika likt och mitt projekt handlar framför allt om att se vilka skillnader som är intressanta. Man kan gå in för tvärtom och se likheter i det mesta.
Och tack för stjärnkommentaren. Ju mindre ju högljuddare.
Hej igen Lars!
Det stämmer att min målsättning inte är att konstruera en teori enligt estetikens normer. Men går det att definiera konsten enbart med hjälp av estetiken? Blir inte det som att beskriva religionen med hjälp av tron?
Kan du berätta lite om din syn på estetiken? Om jag har förstått dig rätt så menar du att det finns en motsättning mellan konstteori och estetik.
Först skriver du att konstvärlden inte vill ha konstteori och sen att enbart den konstteori som bekräftar konstvärldens fördomar tas emot av konstvärlden. Vem vänder sig konstteorin till och varför? Är det konstvärldens aktörer som är konstteoretikernas målgrupp?
Jag har många frågor men är speciellt intresserad av din syn på estetiken, eftersom jag ser den estetiska upplevelsen som mötespunkten mellan konstskaparen och konstmottagaren. Utifrån en estetisk synvinkel var ditt exempel med Skånes kustlinje i artikel 221, https://www.vilks.net/?p=546#comments mycket intressant. Jag hann aldrig diskutera vare sig själva bilden eller Joaquims reaktion när han skrev ”Det är Skånes kust linje! Det är inget alls primitivt eller Ur-Art med det!”
Men det slog mig tanken att det kan vara just såna saker som Skånes kust linje som är Ur-Art, eftersom det är skapat av naturen utan direkt nyttointresse och kan upplevas även av djuren. Förmågan att uppleva måste funnits innan förmåga att skapa. Och är inte just förmågan att se ”skepnader” förmedla detta och uppleva det förmedlade som konsten/estetiken handlar om?
Jag har en känsla av att estetiken är inne på andlighet. Är du en estetiker?
Hälsningar
Dorinel
Hej Dorinel!
Estetik betyder många saker. En sak är universitetsämnet estetik och den verksamhet som bedrivs under denna. Här handlar saken om att utveckla konstteorier om konsten och om dess eventuella väsen.
I den modernistiska ordningen fanns det två sorters teorier, sådana som var övergripande enligt vad är konst och speciella som handlar om konstuppfattningar som är knutna till en viss konstriktning, t ex impressionismen. Då kan man tala om impressionisternas estetik. Där är frågan inte i första hand om vad som är konst utan hur impressionisterna använder sig av sina uppfattningar om hur något skall uttryckas.
När sådant som poistkolonialism kommer in i konsten blir estetikbegreppet ännu suddigare eftersom konsten då ger sig in i teoribildningar som inte är förknippade med konsten. Likafullt brukar man tala om detta som en form av estetik.
De grundläggande frågan om vad är konst och vad som är bra konst är inte föremål för något större intresse i konstvärlden. Åtminstone inte för närvarande. Jag menar att det finns rätt mycket att göra inom området inte minst vad gäller konsthistoria och konsthistorieskrivning.
Du har säkert sett hur det ser ut: Den institutionella teorin är på sitt sätt rådande men ingen tycker om den. Men det går inte att bli av med den hur mycket man än anklagar den för diverse förtryck.
Med estetiken kan man beskriva konsten, alltså att upprätta teorier enligt de allmänna principer man har för teoribildning. Det är en logisk verksamhet. Men det är generella teorier och de kan naturligtvis inte beskriva den enskilde konstnären verksamhet. Men vi kan anta att det finns gemensamma drag hos alla konstnärer som gör det möjligt att beskriva generella drag.
Mycket till andlighet är det nog inte fråga om.
Skånes kustlinje, exemplet blev känt genom Nörretranders böcker. Jag antar att du sett dem, de är onekligen läsvärda. Han talade visserligen om Englands kustlinje, men saken är alltså att man aldrig kan mäta exakt hur lång den är.
Nørretranders tar upp fler roliga teorier. Jag minns särskilt spekulationen om att summan av all massa och energi i universum skulle vara noll. Allt är då bara en fluktuation i intet. Ganska tilltalande eller hur?
/y
Hej Lars och Yngve!
Jag är upptagen just nu så jag hinner tyvärr inte skriva ett längre inlägg, men skickar här en länk till några bilder som illustrerar ganska bra det jag menar med estetiken som mötespunkten mellan förmågan att se bilder i det som är skapat av naturen och förmågan att skapa såna bilder.
Om man söker i Google på ordet Sfinxul, som betyder Sfinxen på rumänska får man följande bildblandning.
http://images.google.se/images?hl=sv&q=sfinxul&btnG=Google-s%C3%B6kning&ie=UTF-8&oe=UTF-8&sa=N&tab=wi
Det är såna bilder som får oss att misstolka Skånes kustlinje, när den presenteras på det på det sättet som Vilks gjorde.
Jag har inte läst Tor Nørretranders böcker men skall göra det.
Hej Dorinel,
Om jag minns rätt är Nörretranders poäng med kustlinjen att den aldrig går att fastställa eftersom detta kräver att vi avbildar den i allt finmaskigare bilder vilket för med sig att man ser små ut- och instickare som i sin tur skall mätas och dessa ut- och instickare har i sin tur ytterligare ut- och instickare. Därför kan man mäta ihjäl sig.
Det kluriga med att fastställa kustlinjens längd är att den inte rimligtvis kan vara oändlig, men ändå är i princip infinit, dvs den kommer att öka med graden av upplösning ända ner till molekylnivå. Och då har begreppet för länge sen förlorat sin relevans. Kustlinjen kräver ju en viss distans för att alls bli synlig.
Hej Lars och Yngve!
Vi har lyckats missförstå varandra ganska rejält. Det där med kustlinjen som aldrig tar slut känner jag till sen tidigare. Jag kom i kontakt med det för några år sen när jag letade på nätet efter fraktaler och algoritmer.
Det intressanta med Vilks bildexempel med Skånes kustlinje, tyckte jag, var inte att kustlinjen aldrig tar slut utan att bilden i sig gav möjlighet till misstolkningar. Vid första ögonkastet såg bilden ut som siluetter i solnedgång.
Jag trodde då att meningen med bilden var att skapa synvilla inte att jämföra konsthistorikernas letande tillbaka i tiden med att zooma in på kustlinjen. Eller var det både och?
Dorinel, jag tror att det kanske var mitt exempel från Arx där jag, då jag höll på med den, upptäckte att det fanns en tydlig siluett från en viss vinkel.
Hej Lars!
Förstår inte vilket exempel från Arx du menar. Kan du skicka länk till det?
Det missförstånd jag pratar om orsakades av min (miss)tolkning av bilden som du använde som illustration till Del 221: Önskekonserten 3 , https://www.vilks.net/?p=546 Du hade bildtexten ”Kan detta vara ett exempel på Ur-Art? Det ser primitivt ut. Eller är det ändå så att det primitiva är en modern företeelse? Nog så i det här fallet”
För mig såg bilden ut som stengubbar i solnedgång och tänkte inte alls på att bilden var tagen ur fågelperspektiv. När Joaquim skrev “Det är Skånes kust linje! Det är inget alls primitivt eller Ur-Art med det!” trodde jag att han menade att det var Skånekustens konturer så som man ser dem när man simmar eller åker båt, ungefär som på denna bild från Ibizas kust http://www.365-productions.com/photography/coast/coast_003_lg.jpg
Det var först efter det du hänvisade till Tor Nörretrander som jag fattade att den bild som du illustrerade Önskekonserten 3 med var egentligen en karta.
Jag tycker att förmåga att se ”skepnader” spelar viktigt roll när det gäller konstupplevelser och är värd att diskutera när man talar om konstens ursprung. Vår kontakt med naturen kan generera estetiska upplevelser i vilka för ett kort ögonblick förenas konstskapandet och konstupplevelsen. I sådana stunder är konstnären och betraktaren en och samma person. Det var kanske just där som konsten började…