En smula realistisk struktur skulle nog inte skada vid betraktandet av samtidskonsten. Som det heter, detta har hänt:
En gång handlade konsten om estetiska upplevelser vilka kunde vara överskridande och utmanande. Konstbetraktaren fick pröva saken med sin egen upplevelse, går, går ej, går kanske – och går till slut.
Senare kom konsten att handla om sitt eget överskridande och sin egen utmaning: Kan detta vara konst? Ja, nej, kanske – och till slut kan det.
Så kom det sociala. Hur skall det prövas? Knappast med betraktarens upplevelse eftersom konsten inte är särskilt intresserad av konstvärldens förståelse av sociala problem. De har redan tagit ställning. Ett hopp föddes om att den socialkritiska effekten av konsten skulle kunna stråla ut till folket, men grusad är den förhoppningen.
Illa, illa, kan man tycka, men konsten har kvar det att vara ett evenemang. Den är välutrustad med biennaler. Sådana är nödvändiga för att bibehålla någon trovärdighet i det sociala engagemanget. Privata gallerier och även de flesta konsthallar kan inte i någon större utsträckning föra fram social aktivism. Bara om det är häftigt, lite kul och har tillräcklig bredd för att kunna vara familjeföreställningar. Därför har vi biennaler. Det kan kännas lite tröttsamt med dem alla men det är långtifrån slut. Vi får fler och fler och större och större. Fortfarande kan man säga att vi befinner oss i biennalernas ungdom. Gott om plats för tillväxt. Och inte är det många biennaler som på allvar räknas. De asiatiska är bekräftande och ibland storslagna men vi förväntar oss inte något avgörande från det hållet. De ligger för långt ifrån de västliga konstcentralerna.
Den gamla uppbyggnaden var Venedig (där skall det ske något) och giganten Documenta i Kassel(alltid med övertygande genomslag). På flankerna São Paulo och i någon mån Sydney. Och i väster den amerikanska, givna trendsättare: Whitney.
Nu finns det massor men få av dem har lyckats med en riktig positionering. Berlin får räknas till dem som åtminstone lyckats till hälften. Nykomlingar bemöts med skepsis och för att ha en chans måste de följa dels det grundläggande biennalreceptet och dels stöta energiskt i sina basuner.
Och nu kommer det en som vill vara en tungviktare: Moskva rullar ut stora biennalkanonen. Den 1 mars går det lös. Överkörd redan i starten är Berlin med sin ynkliga uppsättning av Cattelan och hans två assisterande curatorer. Moskva kastar in 8 curatorer och 5 utställningar jämte sidoprojekt. Detta räcker ändå inte långt eftersom Moskva finns i utkanten och bara har en biennal bakom sig. Att Giorgio Agamben kommer räcker naturligtvis inte och inte är det riktigt lyckat att Yoko Onos utställning blivit senarelagd. För en vecka sedan presterade biennalen en nyhet som en sensation:
Moskvabiennalens curatorer och konstnärer ifrågasätter huvudtemat om geopolitik, marknaden och glömska. Biennalen skall i stor stil genomföra en institutionskritik med sig själv som objekt. Fast inte riktigt, efter rubriken tonas saken ned till att biennalen vänder sig till dem som bär på osäkerheten om var man befinner sig och vart man är på väg. Man kan misstänka att allt detta är en omskrivning av ett tillstånd i Moskvabiennalen: Kaos.
Rosa Martinez bekräftar
– att Konstnärerna inte vet vart man är på väg. Alldeles som Alice och Cheshire katten i Alice i Underlandet:
’In that direction,’ the Cat said, waving its right paw round, ’lives a Hatter: and in that direction,’ waving the other paw, ’lives a March Hare. Visit either you like: they’re both mad.’
’But I don’t want to go among mad people,’ Alice remarked.
’Oh, you ca’n’t help that,’ said the Cat: ’we’re all mad here. I’m mad. You’re mad.’
’How do you know I’m mad?’ said Alice.
’You must be,’ said the Cat, ’or you wouldn’t have come here’.
grinned a little wider. ’Come, it’s pleased so far’, thought Alice, and she went on. ’Would you tell me, please, which way I ought to go from here?’
’That depends a good deal on where you want to get to,’ said the Cat.
’I don’t much care where—-’ said Alice.
’Then it doesn’t matter which way you go,’ said the Cat.
’—-so long as I get somewhere,’ Alice added as an explanation.
’Oh, you’re sure to do that,’ said the Cat, ’if you only walk enough.’
Alice felt that this could not be denied, so she tried another question. ’What sort of people live about here?’
Så vidare Moskvabiennalen