Del 259: Den obekväma vridningen

Jag skrev igår att konsten i sitt just-nu läge i första hand handlar om att biennaler är en plats där konstvärldens agenter träffar varandra. Till biennalerna skall naturligtvis läggas annat och inte minst det som tycks ha ännu större dragningskraft: de stora konstmässorna. Biennalerna har nästan alltid ekonomiska problem och blir därför lågbudgetmarknader med ett stort mått av recirkulering av långt tidigare visad konst. På mässorna öppnas marknadens plånböcker på ett helt annat sätt och generositeten blommar. Kommersialismen kan utan vidare sägas lyckliggöra konsten och konstvärlden eftersom protesterna är lama – all vill ju vara med. För att tillfredsställa alla dessa evenemang krävs mycket konst och det krävs också åtskillig som är nyproducerad. Man kan förstå vilken mekanism som är igång. Snabba direkta nyheter som utan omsvep rycker med sin publik. Just-nu-scenen får sålunda fyllas med fyrverkeripjäser varav inte särskilt många kan drömma om något annat än kortvarig uppmärksamhet.

Men det är ändå bara bakgrunden till alla möten, kontakter och partylivet. Den relationella profilen skall inte underskattas eller nedvärderas. Här sker konsten. Som det heter: It is all about people.

Att det ligger till på det sättet kan alltså förklaras med teorin om den obekväma positionen mellan två svårhanterade hötappar: Den socialkritiska och den estetiska.

Varje handling i konsten blir ett ställningstagande i detta kritiska skede. Det estetiska utövar en yppig dragningskraft men det kan inte omfamnas på det gamla sättet à la modernismen. En reservation måste skjutas in.

Jag tänkte på det när jag läste Peder Altons recension av Sally Mann. ”Det är mycket vackert och gripande”, skriver han. Men så lätt skjuter man ingen hare och han tillfogar därför en reservation sedan han konstaterat att det finns mycket mörker i hennes bilder: ”Det bekräftar åtminstone min övertygelse om att det vackra främst är det hotande, att skräck och mörker ofta föregår det estetiskt accepterade.”

Mikael Olofsson i GP vrider och vänder på sitt möte med Pipilotti Rists estetiska extravaganser på Magasin 3: ” I en sådan här kravlös skönhet misstänker man nästan reflexmässigt något manipulativt. Reklam kanske, för schampo möjligen, med tanke på det virvlande vattnet, de svävande höstlöven, det flygande håret, allt i slowmotion och steglösa övergångar. Men det är som om Rist lyckas reversera klyschorna, återerövra skönheten ur medias sällan villkorslösa grepp. Det känns klockrent, men hur det går till förstår jag inte riktigt.”

Nå, efter lite fram och tillbaka får han fram att det är något mer än rakt av estetik: ”I allra högsta grad samtida är hon däremot i sitt utvidgade och fördjupade bruk av popvideons teknik och estetik.”

Anders Olofsson nafsar på den andra hötappen, den socialkritiska när han skriver om Måns Wrange på Andréhn-Schiptjenko (till den 21/4): ” Här handlar det om förändring inifrån, om att bända systemets hävarmar i motsatt riktning och smida om plogbillar till svärd.”
Det är inte precis någon självklar sanning och kräver därför en avsevärd förstärkning i en situation där socialkritiken hamnat på det sluttande planet: ” Han lägger sig inte i den stundtals tröttsamma diskussionen om konsten verkligen kan förändra världen genom att omformulera frågan till: kan konsten verkligen förändra människan? Det är givetvis en individuell angelägenhet, men de som tycker att den problematiken inte alls hör hemma i konstdiskussionen är förmodligen samma slags folk som tycker att konst är en inredningsdetalj.”
”Den stundtals tröttande diskussionen”? Är det möjligen för att den visat sig alltför effektiv? Sedan får väl formuleringen ”kan konsten verkligen förändra människan?” förpassas till någon dunkel nejd. För visst kan konsten förändra människan. Det kan även melodifestivalen och bingospelet.

I hötapparnas tid.

Måns Wrange: The Good Rumor Project på Andréhn-Schiptjenko