I dessa tider när konstkritikernas roll ständigt diskuteras är det inte alltid lätt att finna pennans väg på konstens hälleberg. Skam dock den som ger sig. I gårdagens Helsingborgs Dagblad har Jonas Ellerström tagit för sig av Rauschenbergutställningen på Moderna. Vi har hört och sett om den länge nu och man kan förstå att det gäller att finna en fyndig vinkling för en ambitiös skribent. Ellerström bestämmer sig för att skapa en alternativ konsthistoria som en inledning i all enkelhet innan han når fram till Rauschenberg.
De avlösande ismerna, skriver Ellerström, kronologin, upproret är bara en del av sanningen; det finns andra kriterier än de vedertagna. Och så tänker Ellerström till och vill placera 1900-talskonsten mellan polerna Rent och Orent. Därefter börjar hans sorteringsarbete där han prydligt stoppar in de rena formerna, konkretister och minimalister och konceptualister i den rena boxen. Där ryms även Warhol och postmodern textbenägenhet samt Duchamp (”den vita keramiken”). Dadaisterna blir exempel på oren konst, kanske är det av utrymmesskäl vi inte får fler. Antagligen skall den tyska expressionismen vara oren men måste väl då få sällskap av Matisse (och det övriga franska färgköket) som knappast kan kallas för rent men som inte heller platsar i det orena. Dock får vi inte veta hur det här skulle redas ut eftersom Ellerström snabbt avslutar sin alternativa skrivning när han nått fram till Rauschenberg som får fylla ut den sista tredjedelen av hans funderingar.
Lite enklare hade det varit om recensenten återknutit till Nietzsches gamla konstteori om det dionysiska och apolloniska, en teori som starkt påminner om Ellerströms. Den är dock så pass fyndig att den undviker den ovannämnda kollisionen.
Man skall nog se sig om ordentligt innan man börjar experimentera med konsthistorien. Den är obevekligt kronologisk eftersom dess grundstomme är konstbegreppet vilket ständigt utvecklas till en allt större komplexitet. Det sker genom de verk som skapas och genom teoribildningar och reception. Varje verk som skapas finns någonstans i detta linjära system och får genom sin placering en mening och möjliga referenspunkter. Ingen kommer undan detta. Många har t ex roat sig med att kritisera minimalismens purism genom att imitera den. Sådant är möjligt på vissa punkter i en kronologi. Men inget verk bär på en egen betydelse hur det än ser ut. Sedan kan man roa sig med att sortera sakerna efter mått och vikt eller eventuellt skriva en konsthistoria om däggdjuren som motiv i 1900-talets konst.
Skall man tala om tvåspårsfunktioner under 1900-talet är det långt mera fruktbart att studera modernismen kontra konceptualism/postmodernism. I det sammanhanget finns det fog för att tala om en alternativ historia invävd i modernismens dominans.
Den alternativa konsthistoria som snart bör skrivas är att skildra konstbegreppets och dess referenssystems historia: Det som ackumulerat görs, tänks och ges mening är det som vi kan skriva om. Lika enkelt som i det närmaste självklart. Men den traditionella konsthistorien ser inte ut på det sättet så vi lär få vänta ännu ett tag.
Nietzsche delar alltså upp konsten i det apolloniska och dionysiska (Tragedins födelse 1872).
Upphöjd Apollon
Dionysos svingar däremot en bägare
Men ingen av dem är längre aktuell som konstmetafor. Nu har vi istället Hermes, vagabonden och tjuvarnas gud:
”Den alternativa konsthistoria som snart bör skrivas är att skildra konstbegreppets och dess referenssystems historia: Det som ackumulerat görs, tänks och ges mening är det som vi kan skriva om. Lika enkelt som i det närmaste självklart. Men den traditionella konsthistorien ser inte ut på det sättet så vi lär få vänta ännu ett tag.”
En konstens ”epistemologi”, alltså. Funderade jag också på. Det är väl det du varit inne på när det gäller att man borde bestämma sig för ett konstbegrepp, den institutionella teorin, ifall inget bättre ges?
Du förstår säkert tanken: Konstbegreppets utbredning och tillväxt och receptionen av skapade verk och andra aktiviteter kan beskrivas som objektiva faktorer. Konsten kan då ses som konsekvensen av ett begrepp som ständigt expanderar.
Problemet för den traditionsinriktade konstvärlden är att en expansion, precis som Big Bang, måste börja vid någon tidpunkt. Och det blir inte den tidpunkt man önskar sig.
Pingback: Buy pegcocet online.
Pingback: Shop online instant credit account.