Vem intresserar sig för André Derain idag? Vilket förhållande har denne franske konstnär till den internationella samtidskonsten? Och vilken position har han i modernismen?
Statens Museum for Kunst (lägg märke till att museet har öppnat för kommentarer och kundvård) har en stor Derainutställning som pågår till den 13 maj. Två saker kan aktualiseras: Konsthistorien och Modernismen. Konsthistorien är den yttersta parnassen där de verkligt betydelsefulla konstnärerna skall inta sina platser. Vare sig man tillhör modernismen eller DIS är man i bästa fall på väg dit. Hittills har konstvärlden betraktat konsthistorien som ett levande mausoleum. Där finns inga inaktuella konstnärer. Alla som där tagit plats kan begrundas och visas om och om igen. Även om förbindelserna mellan DIS och det konsthistoriska materialet tunnats ut en del, inte minst genom behovet av att rikta sig till många andra områden, är referenstrådarna alltjämt något som dras från konsthistorien och in i samtiden. Men ingen tycks vara intresserad av Derain. Vad är han egentligen värd? Det är väl bekant att Derains stora tid var fauvismen, den kortvariga konstriktning som sprang fram på höstsalongen i Paris 1905. Konstkritikern Louis Vauxcelles kom att skriva in sig i historien då han frammanade beteckningen fauvister (och han fick också till ”kubister”). En grupp konstnärer med uppskruvade färger och en fransk expressionism utan ångest (i motsats till den tyska parallellen Die Brücke).
Vad blev det av dem? Fauvismen var ett avstamp. Ingen konstnär blev riktigt stor genom att enbart vara fauvist. Matisse blev den store Matisse, Braque likaså, brun och kubistisk: de övriga något mera marginella: Dufy som drogs mot det dekorativa, Rouault som vände sig till religionen och Vlaminck som kanske var den bästa av dem alla när det begav sig. Han började så att säga på toppen och arbetade sig målmedvetet ner till en alltmer tröttsam upprepning av sig själv. Och så Derain. Ingen tvekan om att han var en mycket bra fauvist; hans historiska tyngdpunkt vilar i stor utsträckning på det han gjorde i den vägen under ett knappt decennium. Men han skulle ju vidare och hans verk ger onekligen prov på en stor aptit både med och mot sin samtid. Derain kom att bli den moderne mästaren som i motsats till andra ständigt växlade stil. Men det kom i längden inte att bedömas som tillräckligt intressant. Han hade en stark benägenhet för renässansen och kom i en abstraherande tid att förbli figurativ. Detta väckte naziregimens positiva intresse. Han blev, tillsammans med Vlaminck, inbjuden till Tyskland under kriget och tackade ja. Katastrofen var ett faktum och svartstämplade Derain som dock inte var särskilt skyldig. Hans snedsteg har knappast något att göra med hans undanskymda position. Snarast handlar det om att han aldrig lyckades finna något som överträffade hans fauvistiska slagkraft.
Det går nog inte att ändra på Derains konsthistoriska position. Dessutom finns det annat som tränger på. Documenta 12 aviserar ett stort intresse för modernismen och det stora tidskriftsprojektet resulterade för några veckor sedan i det första numret av Documenta Magazine med titeln ”Modernity?” Många vill vara med om modernismen. Det postkoloniala projektet är i det avseendet långt ifrån inaktuellt. Allt fler länder kan meddela sin version av modernismen vilket framkommer i tidskriften.
Det kan bli trångt i konsthistorien men det är nog ofrånkomligt att modernismen vagga vilar i Paris och att andra modernismer, ehuru intressanta, alltid kommer att vara sekundärhändelser. Vi kan ändå räkna med att ett och annat kommer att tränga sig in i den heliga konsthistoriska skriften. Som trots allt är nödvändig, utan den vore konsten intet.
Derain som fauvist
Och som stilväxlare
(Vill ni läsa något annat finns de två första delarna av en engelskspråkig text om kvalitet här)