Det går framåt i konsten. Snart finns så gott som alla pusselbitar på plats. Vad vi snart kan se är vad som är konstnärlig kvalitet och även hur det går till att producera den. Om någon tror att detta skulle vara en katastrof för konsten tror man fel. Likafullt måste den göras och alla detaljer som är nödvändiga skall också på plats. Frågan är om det är värt mödan, men det går om man nu önskar det. Och snart är det klart.
Orakel i konstkvalitet är det lätt att vara idag. Men ingen tycks riktigt förstå att det ligger till på det sättet. Den mycket läsvärde Marc Spiegler har av en tysk tidning kallats för ett sådant orakel angående samtidskonstens framtid. Spiegler är kulturjournalist och kritiker, han blev känd genom sin kritik av konstkritiken, en artikel som man skall ha läst. Den är värd det. Finns här.
Spiegler har också gett sig på att bedöma kvalitet i bemärkelsen hållbarhet. Hans perspektiv är marknaden men inte helt och hållet. Jag kan förstå att det finns ett stort intresse att läsa sådant för alla investerare i den stora köpfesten som aldrig tycks ta slut. Spiegler levererar 3 + 3 namn som är hållbara. De första tre är konstateranden: Vilka som överlevde nedgången efter det postmoderna genombrottet, marknadens sammanbrott. Här läser vi Robert Gober, Cindy Sherman och Jeff Koons. Ser man på de här namnen så handlar det också om kvalitet. Att sälja bra och hålla hög kvalitet är det mest önskvärda. Om man främst intresserar sig för konsten är det näst bästa att sälja mindre bra och hålla hög kvalitet, alltså att vara uppburen. Den ekonomiska sidan brukar ordna sig om det ligger till så. På tredje plats blir det mer betänkligt: Att sälja bra och att ha dåligt anseende. Den fjärde kategorin kan vi lämna därhän.
Hur som helst, Spiegler ställer prognos och hävdar att tre konstnärer är säkra kort: John Baldessari, Thomas Ruff och Takashi Murakami. Lite märklig fördelning. Den gamle konceptualisten Baldessari tillhör en gången tid. Ruff har mycket länge legat i den absoluta toppen på artfacts och är omhuldad av den seriösa konstvärlden. Spiegler tycks tänka sig att hans påstående att Andreas Gursky är underlägsen Ruff i det längre perspektivet skall vara kontroversiellt. Gursky är tjusig medan Ruff har mer diskurs och komplikation. Utgången måste vara given redan för länge sedan.
Så har vi outsidern Takashi Murakami. Det är troligt att han håller. Han håller 222 på artfacts och det betyder att det borde finnas i varje fall ett 20-tal konstnärer till som kunde diskuteras. Skulle Murakami vara ett säkrare kort än t ex Olafur Eliasson, Douglas Gordon, Pierre Huyghe? Och inte heller är väl Pipilotti Rist och Kara Walker helt chanslösa? Spieglers argument är att Murakami slår en bro mellan japansk och västerländsk kultur. Det tror jag mindre eftersom det finns många broar som slås, det kinesiska broslaget skall inte glömmas. Om Murakami skall vara den stora överlevare som Spiegler tänker sig skulle det starkaste argumentet vara att han har 17 gallerier världen över som representerar honom. Spiegler påpekar dock inte denna detalj.
Murakami: Mr Dob Baloon 1999
Rankad 222? Det förklarar varför hans blomfotboll var så jävla dyr.
Fredrik, att topppen är dyr är rimligt med tanke på tillgång och efterfrågan. Vad man ibland kan undra över är att även de som ligger på t ex 22222 eller är onoterade har höga galleripriser, trots att deras verk ännu inte testas på andrahandsmarknaden (auktioner).
Någon som är rankad 22222 idag kan vara bättre rankad imorgon. Jederman sein eigner Saatchi.