Hur gick det med Moskvabiennalen? Den 1 april är det slut. Har Europa fått ytterligare en station för att avläsa hur konstvärldens vindar blåser?
Även om det inte finns så många tillgängliga recensioner kan man nog svara ett försiktigt ja på frågan. Moskvabiennalen kan nog kamma hem betyget godkänt med plus. Biennalens starka kort var Moskva och Ryssland. Ännu finns det utrymmen på nära håll som platsar inom fältet Cultural Studies.
Den svenska uppmärksamheten har varit god. Inte mindre än 4 kritiker har levererat sina sypunkter. Power Ekroth har författat den mest djupborrande och om än hon klöser lite då och då är hon övervägande positiv. Hon har skrivit i Expressen men den större versionen finns på norska i Kunstkritikk. Dan Jönsson ger sig i DN hän åt den ryska exotismen och den skillnad han upplever gentemot konstvärldens standardutgåvor. Martin Schibli skriver en solid och realistisk skildring i HD. Dessutom har vi Sinziana Ravini som flippade ut av moraliska skäl och inte ville skriva alls och skrev det. Artikeln är inte längre tillgänglig.
Den schweiziska NZZ är tydligt kritisk, mest beroende på det kaos som rådde och svaga hängningar/installationstekniker. International Herald Tribune och Moscow Times skriver positivt men skribenterna är ryska.
Ändå gick det alltså ganska bra och särskilt kan man dröja vid det faktum att marknadskrafter och sociala kontraster stack i ögonen. Biennalen ägde delvis rum i ett varuhus där shopping pågick samtidigt som en högtalare serverade Agamben för eventuellt intresserade. Konstvärlden brukar putsa sina fasader bättre men vi får nog erkänna att kapitalets styrning och sociala orättvisor inte kan lösas med lite fernissa. I Moskva var rören raka och dessutom hade man sett till att curatorerna och föreläsarna var internationella storheter. Kort och gott drog konstvärlden till Moskva och fick frotteras med varandra i en pittoresk omgivning.
Den som kammade hem Moskvaspelens guldmedalj var tveklöst Oleg Kulik. Som nog är bekant har han länge sysslat med hundar och andra djur (djur gäller nu!). Hans socialkritik har alltid vinglat men har nu kommit att vingla alltmer rätt eftersom konstvärlden vill ha lite mer explosiv sinnlighet och extravagans. Med en, som man får tillägga, lätt betänklig, dos av mysticism bestänkt med New Age, kunde han med sitt sidoprojekt till biennalen bli mer biennal än biennalen själv. Det är dags att ta Kulik på allvar. Hans position som 773 kommer säkert att förbättras en hel del pinnhål och sevärd är han. Se en liten glimt av hans performance från 2003: Armadillo for your show.
Kulik med hund
Engelska curatorer besöker Moskvabiennalen
?? ? ???? ???
????? ?????? – ?????? ????????, ???????? ????? ??????????, ?? ? ??????? ??, ???????? ?????. ?????????????, ??? ?????? ?? ?????? ??-??????? ? ? ???????? ?????
and now faces regions immediately gain-alkashi zapoine, especially babs British, and now the terrible fear of dogs. it is no surprise that their guys jammed smoke and dogs live
något mera förståeligt, kanske fullständigt.
Även SvD: kritiker Sophie Allgårdh har skrivit. Den finns inte i recensionsavdelningen på SvD:s nätupplaga utan under Kommentarer.Om du kontaktar henne på sophie.allgardh@comhem.se skickar hon säkert artikeln. Tyvärr finns inte länken utlagd på SvD:s nätupplaga. Kritiken gick i alla fall ut på att det var för mycket videokonst. Hon skriver en anekdot om Birnbaum som sågs gå omkring på stan med en plastkasse full med DVD-skivor, i den rymdes hela utställningen. Jag förstod att hon tyckte att biennalens starka tonvikt på video var en billig lösning snarare än representativ för samtidskonsten.
Hälsar Anna
Tack för den informationen. Återanvändning av redan gjorda utställningar är vanligt. I Birnbaum & Co:s fall hade de att välja mellan att få fram ett par nygjorda videor eller köra den gamla produktionen. I verkligheten var det inget val.
Men det är intressant det här. Hur stor procentdel av en standardbiennal är återanvänd? För jag menar att det är representativt att återanvända, alla gör det.
Som jag förstod Allgårdh kritiserade hon inte återanvändning i konsten utan att det procentuellt sett var så många videoverk i Moskvabiennalen. Det är inte representativt för samtidskonsten. Men jag måste säga att jag inte riktigt har hennes artikel så klar i huvudet att jag kan återge den.
Hej igen Anna!
Sophie kan ha rätt i detta, att det inte är standard för biennalerna att ha så mycket video som på Moskvabiennalen. Det är dags att biennaler och andra utställningar levererar statistik.
Sedan har vi lågprisbiennalerna. Där måste video vara bra, billigt och enkelt, dessutom är det trots allt ett av de dominerande medierna i samtidskonsten. Alternativen för lågprisbiennaler är att ha få konstnärer eller många lokala förmågor.
Dessutom, en sidoblick på konstmässorna som inte är lika förtjusta i video av tämligen enkla skäl.