Nu är det dags för en svensk pristävling i konsterna. DN har instiftat ett kulturpris där företrädare för musik, film, scenkonst, litteratur och konst & form skall tävla mot varandra. Kulturchef Maria Schottenius har inspirerats av renässansens paragone-fråga* och en tävling i England där man röstade fram de 100 största britterna. Schottenius ursäktar tävlingen med att säga: ”Vi vet att man inte kan tävla i konst eller konstnärliga genrer, men ta det inte så blodigt. Vi hoppas att ni ska få inspiration, och få syn på något som ni kanske inte sett förut.” Vad tävlingen egentligen går ut på får man inte veta. Men troligen är det själva tävlingen som är det roliga. Någon skall vinna och har därmed vunnit.
Intentionsdjupet är inte besvärande stort, det blir folket som skall rösta per mobil och nät och dessutom en jury. Det är alltså eurovisionsschlagerkonceptet. Antagligen går det inte att undvika, tiden talar genom listor och tävlingar som helst skall vara interaktiva. Alla kan vara med. Som kandidat för konst & form har man valt Karin Mamma Andersson. Sune Nordgren är den ansvarige inom den sektorn och vi får anta att det är han som snickrat ihop motiveringen:
”För att konsthistorien slår in i hennes konst på samma självklara sätt som filmen eller renässansporträtten plötsligt kan slå upp i medpassagerarna på tunnelbanan. Hon är en skarp samtidsskildrare. Allt kan omprövas och speglas i allt. Hennes ytor har en sprödhet som om de vore av glas och hennes målningar fungerar som panoramor över tiden.”
Nu är det inte lätt att komma med vettiga motiveringar. Den främsta förtjänsten med ovanstående är dess återanvändningspotential. Det går utmärkt att placera in praktiskt taget vilken annan konstnär som helst i motiveringen. Ja, ”hennes målningar” kan bytas ut mot ”hennes videor” eller ”hans installationer”.
Varför väljer man då en av de mindre framträdande internationella profilerna i svensk konst? Varför inte Ann-Sofie Sidén eller Annika Larsson? Eller om man tvunget vill ha en målare varför inte Cecilia Edefalk? Ja, det är rätt självklart. Mamma Andersson är den enda bland de tänkbara kandidaterna som är något så när känd för en lite större svensk publik.
Det var det evenemanget: Ett publikanpassat kandidatval i en tävling där man framför allt tävlar om röster utan någon annan synlig mening.
* Paragone-frågan (”jämförelsefrågan”) under renässansen handlade framför allt om att få några av dåtidens hantverk (främst måleri och skulptur) accepterade som fria konster. Tillhörde man de fria konsterna slapp man erlägga vissa skatter och åtnjöt högre status. Det blev också en inbördes strid om vilken eller vilka som kunde anses värdiga.
Karin Mamma Andersson: Samla tankarna 2005
Må den som har skaffat flest – eller rätt – polare vinna då.