Konsthistorien är alltjämt konstens heliga skrift. Mycket större än bibeln, en skrift uppbyggd av hänvisningar till andra skrifter (monografier, stilhistoria, periodöversikter osv) och som ständigt berikas med nya tillägg.
Uppenbarelser och mirakler kan redovisas över hela den historiska linjen. Det är i konstupplevelsen som undret sker. Denna upplevelse skall vara särskild och blotta oändliga djup. Den stora upplevelsetiden får ändå tillskrivas modernismen. Samtidskonsten har modererat entusiasmen för känslomässiga extaser. Men än förekommer vittnesbörd.
Professorn i konstvetenskap Margareta Rossholm Lagerlöf är ett utmärkt exempel på det något föråldrade konsumtionsbeteende som man ibland kan iaktta bland konstvärldens medlemmar. Hon har varit på ett seminarium om Rauschenberg och är full av entusiasm: ”den amerikanska chock jag tog del av som ung vid 1960-talets mitt på Moderna Museet”. Och när hon skall sammanfatta den pågående utställningen får hon till att: ”Ännu, en sista gång, är dessa öppna verk tillgängliga, nästan som vad som helst.”
Men inte ens det räcker. Rossholm Lagerlöf fortsätter att skruva upp sin övertygelse: ”Dragningskraften är som den längtan Heathcliff kände efter Catherine i romanen Svindlande höjder, och som hennes rop från heden.”
Och till slut har hon kommit fram till den glödande mystiken, konsten själv: ”Utställningen öppnar på nytt ett kreativt land och har två sidor: monumentet och den prestigefyllda bekräftelsen; och, å andra sidan, ett gräsrotsperspektiv, kanske inte ens avsett. Bortom alla skillnader, bortom händelsen själv är det konsten som kallar – från livets källådror, ursprung och behov.”
Tron på konsten i sig lever än, förmodligen är den tämligen utbredd, men det är ändå relativt ovanligt att den visar sig i närmast religiösa termer.
Den enskilde kan självfallet uppleva vad den vill. Men ser man något mera nyktert på 60-talet och Rauschenberg så var det väl inte så märkvärdigt. Tiden var mogen för att göra det moderna populärt och i Stockholm fick den liberala medelklassen ta del av det senaste från New York. Spännande och kul. Rauschenberg tillsammans med Jasper Johns och Andy Warhol var på den tiden modernismens apostlar. Men redan under 80-talet kunde dessa nytolkas som föregångare till det postmoderna vilket bland annat redovisades i Lars Nittves utställning Implosion 1987.
Det är inte alltid tiden är mogen, i vissa fall blir den det aldrig när det handlar om den uppenbarande upplevelsen. Konceptkonsten som kom några år senare hade svårt att tränga in i Sverige. Den har aldrig förmått att producera det slags upplevelser som redovisats ovan.
Och här hade vi nog en större händelse i konsten än Rauschenbergs neo-dada.
I detta nådens år 2007 är det meningen att konstvärlden skall få ta del av konstupplevelsens återkomst. Allt är förberett. Men det kommer att bli något helt annat än den modernistiska sensationen.
Robert Rauschenberg Pilgrim 1960
Horace Engdahl talade för ett tag sedan på fullt allvar om ”den enastående rena sanning” som hade frambragds i en diktsvit av Passoa (som skrevs under extas i ett svep), utan att en någon höjde på ögonbrynet. Sådana uttalanden verkar tas för givna (kanske för att lyssnarna också hade läst dikterna och utifrån sin egen upplevelse kunde konstatera att det stämmer?) inom litteraturen, och då är ju Engdahl kanske postmodernismens mest framträdande företrädare på litteraturområdet i Sverige.
Det är svårt att tänka sig Lars. O Ericsson – eller någon nu seriöst verkande konstkritiker – tala om ”en enastående ren sanning” med samma självklarhet i låt oss säga Van Goghs måleri, utan att bli misstänkliggjord. Hur kommer det sig? Konstupplevelsen verkar vara misstänktängliggjord i högre grad än exempelvis läsuppevelsen och musikupplevelsen.
Hej Lelle. Orsaken är nog att bildkonsten avancerat betydligt längre än litteratur och musik. I de senare är det fortfarande teknikerna som styr. Det skrivs romaner och dikter men det kommer ingen med ett glas vatten och påstår att det är litteratur. Musiken har detsamma.
ett tips bara; kolla in shana moulton. bra (performance)-filmer. just nu visas tre utav dom på galleri fons welters i amsterdam… om ngn är around.
Diktsviten som Horace Engdahl förmodligen syftade på heter ”Hjordvaktaren” och består av ett trettiotal dikter som skrevs i ett enda svep den 8 mars 1914. Fernando Pessoa är bland annat känd för sina heteronymer – påhittade diktare i vars namn han skrev hela ”livsverk” av olika karaktär och med helt skilda temperament. ”Hjordvaktaren” är av heteronymen Alberto Caeiro, som tillsammans med Ricardo Reis och Alvaro de Campos är Pessoas viktigaste författaralteregon. Här ett smakprov:
Sanning, osanning, visshet, ovisshet…
Den blinde därborta på vägen känner dessa ord, han också.
Jag sitter på ett trappsteg högt uppe och håller händerna
hårt högst upp om mina korsade knän.
Nåväl: sanning, osanning, visshet, ovisshet vad är det?
Den blinde stannar på vägen,
jag lyfter händerna från mina knän.
Är sanning, osanning, visshet, ovisshet samma sak?
Någonting ändrades i en del av verkligheten –
mina knän och mina händer.
Vad är det för en vetenskap som äger insikt i sådana ting?
Den blinde fortsätter sin väg och jag gör inga fler rörelser.
Det är inte längre samma stund, samma folk, inget är lika.
DET är att vara verklig.
overklig
Ett fragment till dig, Karin:
Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
Om hösten
(Kan du fortsättningen?)
Om natten
fast petter. det är ju såklart karin-hitta-på-fortsättningar.
Det är inledningen på ”Absentia animi” (ungefär ”andens frånvaro” på latin) av Gunnar Ekelöf, 1945.
fint!