Allt oftare hör vi det: Den relationella estetiken är ute. Men i den stunden det blivit till en lokal övertygelse finns det anledning att bromsa in. Tänk t ex på fotot. Inte hörs det några rop om att ”fotografiet är dött!”. Måleriet är ständigt dött men lever ändå tämligen väl. Och hur var det med socialkritiken? Skulle den vara död? Vad skall konstnärerna då kritisera för något? Formens utformning? Kritisera måste konstnären emedan det skulle vara alltför motbjudande att bli tillverkare av seriekopior.
På Documenta 12 kan varje konstälskare glädja sig åt nyproducerad relationell estetik. Det största företaget kommer med Ai Weiwei (1962) som transporterar 1001 kineser från Kina till Kassel. De kommer i tre omgångar och kineserna kommer att gå runt i Kassel och bo i bambuarkitektur skapad av konstnären. Den spektakulära händelsen, nog en av de större i den relationella konstens historia, går lös på 4 miljoner dollar och sponsras av ett galleri och två stiftelser. Den som händelsevis skulle missa kineserna kan nöja sig med att betrakta de 1001 kinesiska stolar som skall ställas upp till installation.
Ai Weiwei: Fairytale 2007
Och vad månne Katerina Seda (8194) bidra med? Hon är från Tjeckien, ett land som är ovanligt välrepresenterat i Kassel, och har gjort några fängslande insatser på den relationella sidan. 2003 iscensatte hon There is Nothing There i en liten by utanför Brno. Hon lyckades övertala invånarna att samordna sina vardagliga bestyr; alla städade, lagade mat och gjorde inköp samtidigt vilket registrerades med ett antal kameror. Mellan 2004 och 2007 följde hon sin deprimerade farmors rehabilitering: It Doesn’t Matter. Det lutar åt ett nytt relationellt inslag, måhända visas de nyssnämnda, nu med vinklingen ”Bare Life”, blotta livet. Jag tror att den aspekten kan vinna bredare intresse genom Documenta.
Katerina Seda: It Doesn’t Matter 2003
ja men hur kan man säga att ngt är ute? och skulle lärdommen från den relationella estetiken inte kunna användas för högst personliga syften? jag tycker dessutom redan att den är det på många vis, subjektiv alltså.
möjligt vis kan man säg att hard-core relationella estetiken börjar ebba ut… för allt är ju ganska hard core när det startar. lite manifest-känsla, som koncept konsten. inte så värst hard core nuförtiden. föresten tycker jag att benämningen koncept-konst missbrukas en hel del..
Det är väl så att man kan säga att visa typer av relationell estetik vilka har varit vanliga inte längre är gångbara.