Det är nu möjligt att ge en första översikt av hur Documenta 12 har blivit mottagen. Visserligen skall det skrivas ytterligare och otaliga recensioner men några riktlinjer kan man nog skönja.
Allra först kan man poängtera Documentas betydelse. Tillsammans med Venedigbiennalen är det den utställning som bevakas på ett överväldigande sätt med mangrann internationell representation. Inga andra biennaler får en sådan uppvaktning. Whitneybiennalen i New York har haft en liknande status men har det inte längre.
Den svenska bevakningen har varit rik och snabb. Man kan läsa om utställningen i alla större tidningar: DN, SvD, GP, SDS, Expressen, Aftonbladet. Mottagandet är övervägande positivt och onekligen är det en utställning som passar för svenska förhållanden. De perifera nationerna både inom och utom Europa är talrikt representerade, USA en relativt liten nation i detta sammanhang. Könsfördelningen är i det närmaste exemplarisk: 53 kvinnor av 113 deltagare (å andra sidan har de svenske inte knystat ett ljud om hur skevt perspektivet var i Venedig).
Det man klagar över är att utställningen är svåröverskådlig, att informationen är otillräcklig och att det saknas en klar ståndpunkt från paret Buergel/Noacks sida.
En dansk recension följer ungefär samma linje som den svenska, Torben Weirup i Berlingske.
De tyska tidningarna är också övervägande positiva, vilket man också kan säga om de österrikiska. Det brukar vara så och i år är curatorparet från Wien.
De engelska Daily Telegraph och The Guardian är starkt negativa. Så långt kan man ana nationella intressen. England är mycket dåligt representerat på Documenta.
Vi får vänta ett tag på amerikanska uttalanden vilka brukar vara kritiska. Walter Robinson på Artnet är också kritisk men summerar ändå utställningen som positiv.
Spanska tidningar ägnar sig helt åt kocken Ferran Adrià och att han stannade kvar på sin restaurant El Bulli där han nu tar emot gäster från Documenta.
Documenta 12 stakar inte ut någon ny riktning för konsten. Eller gör den kanske det? Trots allt är det inte utställningen som är svaret utan vad man gör av den. Konstvärlden önskar sig nya trender men som det alltid är får man skapa dem tillsammans. Och det är ingen tvekan om att Documenta följer det vi redan sett en längre tid: Mer estetik, mer fantasi och mindre vilja att propagera för sociala förbättringar.
Det händer en del i Kassel. Ai Weiweis tempel föll som en fura i vinden. Men som oftast sker i konsten blir saken bara bättre av en uppseendeväckande händelse.
Juan Davila från Chile: Schrebers Semblance. Davila blev första gästen på El Bulli i Barcelona.
dagen efter i tyska tv nyheter, sade Wei Wei att verket nu var battre, han kunde inte tanka sig ett battre verk an nar naturen fatt ge sitt bidrag