Del 339: Livet exponerat för döden, ett Documentatema

”Bare life” (”blotta livet”, ”den nakna verkligheten”, ”livets grundförutsättningar) är alltså ett centralt begrepp i den pågående Documenta 12. Ändå har inte många rader diskuterat konsten kontra ”bare life”. Frågan är om konsten har något att bidra med.

”Bare life” har Roger Buergel hämtat från Agambens bok Homo sacer, och denne har i sin tur hämtat det från en skrift (1927) av Walter Benjamin. Agambens utläggning kring begreppet är en tämligen komplex affär som utmynnar i de ord som ofta citeras: ”Undantagstillståndet har blivit permanent”.

En viktig utgångspunkt är Michel Foucaults ”biopolitik”, alltså det förhållande att staten i allt större utsträckning visar omsorg (och kontroll) över medborgarnas alla livsfunktioner. Genom sådana åtgärder omvandlas allt fler funktioner till politik. En medborgare har kanske behov av att dra sig undan i enskildhet. Men sådant kan innebära risker eller väcka misstänksamhet. Enskildhet blir därför en del av ett politiskt omsorgs- och säkerhetsprogram.

Agamben menar inte att ”naturligt liv” (alltså människan som natur eller djur) är ”bare life”. ”Bare life” är en form av politiserat liv, eller snarare (Agamben är inte entydig) något mitt emellan.

Buergel har sagt in en intervju: ”Ålderdom, död, sjukdom, barnuppfostran – alla dessa ämnen möter man med osäkerhet.”

Den statliga omsorgen/kontrollen möts med osäkerhet och med bristande tillförsikt. Biopolitiken skapar rädsla. Man kan också säga att den bygger på att skapa en rädsla för att därigenom berättiga kontroll och undantagshandlingar. Så blir rädslan det grundläggande tillståndet i Västvärlden. Klimatet hotar oss, terroristerna likaså, invasioner av flyktingar, sociala nedskärningar skrämmer befolkningen osv. Eftersom rädslan måste åtgärdas införs i allt större utsträckning politiska handlingsplaner. Men det tar aldrig slut; rädslan har övergått till en metafysisk storhet. Den genererar varje dag nya problem och nytt elände. Medierna har förstått säljbarheten i denna princip och bombarderar därför medborgarna med nya problem, en konstant utlösning av påstådda ”tickande bomber” som kräver att samhället tar sitt ansvar och inför ytterligare kontroll.

Agamben kan därför formulera: ”bare life” som ”livet exponerat inför döden”.

Konsten kan naturligtvis försöka uppmärksamma situationen men vi vet hur ineffektivt det är att visa upp dylika projekt på biennaler och konstmässor.

Klart att man kan säga att Hito Steyerls bondagevideo handlar om ”bare life”, alltså envetet existerande aktiviteter som inte är mer än delvis politiskt kontrollerade. Men lika självfallet är exemplet speciellt. En mer allmän aktivitet är t ex ätandet och drickandet. Medborgarna har sådana behov, de är delvis politiserade; man får (eller åtminstone bör) inte hantera detta hur som helst. Genom rekommendationer (för människornas bästa) förändras mat- och drycklandskapet ständigt med varningar och framläggandet av de tekniker som skall vara de säkraste och mest hälsosamma. Även i födan exponeras livet inför döden.

Giorgio Agambens bok Homo sacer, den har blivit en tungviktare i samtida konstteori.
(”Homo sacer” är en människa som förklarats stå utanför lagen, föklarad laglös, ett byte för vem som helst)