Del 340: Wallensteins spekulativa estetik

För en tid sedan skrev jag några rader om den spekulativa estetiken (del 206). Sven-Olof Wallenstein hade nämnt detta som sitt intresse inom den samtida konstteorin. Men vad menade han egentligen? Svaret har anlänt genom Documentautställningens tidskriftsprojekt. Walles Site är med och han bidrar själv med artikeln In Defense of Speculative Aesthetics.

För den som är intresserad av samtidskonst kan man gå runt on-line bland tidskrifterna i projektet och läsa sig mätt och övermätt. Det är en god service för åtminstone några intressenter. Det är tidskrifter från alla hörn av världen men synpunkterna på modernismen (som är ett givet tema) är trots allt inte särdeles upphetsande. Walles intresse för den spekulativa estetiken är det inte många som delar. Jag själv är ett undantag ty jag tror att det kan ha något med sig. Dock knappast på det sätt som Walle tänker sig.

Han är inte förtjust i den institutionella konstteorin ”today constitutes a somewhat petrified heritage from the late ’60s”. Sant är det, den institutionella konstteorin, som den föreligger i sin officiella form, är inte mycket att hänga i en julgran.

Men jag tror ändå inte på universitetslektorns tankegods. Det är det här med förutsättningar. Vad är det som gäller? Walle har anammat (som är brukligt i konstvärlden) att gränserna suddats ut mellan högt och lågt, konsten är absorberad i upplevelseindustrin. Så är det faktiskt inte. Det enklaste exemplet är Documenta och tidskriftsprojektet. Här rör det sig om konst och inte om underhållning. Walles text skulle aldrig kunna beledsaga en show av Jerry Williams och än mindre skulle man be sångaren kommentera den. Även mera sofistikerade representanter för underhållningen som t ex Björk håller sig på sin kant. Varför skulle hon börja tränga sig in i biennalerna? Björk är registrerad på artfacts men utan placering. Om man osäker när det handlar om att skilja på vad som tillhör underhållning resp. konst kan man med tillförsikt vända sig till artfacts.

Walle vill mena att det faller ett löjets skimmer över Kants och Hegels spekulationer inom estetiken just på grund av underhållningens inblandning i konsten. Men han har säkert fel i detta. Om Kant och Hegel är inaktuella beror det naturligtvis på att den sociala kritiken har trängt ut dem i marginalerna. Konsten vill ta itu med krigen, Bush, förtryck, rasism osv. i all oändlighet.

Han för fram tre filosofer: Adorno, Merleau-Ponty och Heidegger. Idag är de huvudsakligen en del av konstteorins historia – och Heidegger bör förses med röd varningstriangel. Med all rätt kan man säga eftersom de samtliga obetingat tror på konsten. Att tro på konsten är det svåra felet som gör att allt fortsatt tänkande kommer i obalans. Det är alltså tanken att det alltid finns en konst som vanligen blivit mer eller mindre korrumperad. En sådan konst kan man utgå ifrån att det inte finns. När Kant sökte sig till estetiken undvek han till en början den skönhet som skapades av konstnärerna och föredrog den rena som fanns i naturen. Först genom att föra in det konstnärliga geniet fick man något som kunde mäta sig med och även överträffa naturen. Konstvärlden tror också generellt på konsten men på ett mera sangviniskt sätt, lite på institutionsteorin och lite på att konsten ändå finns i sig.

Det är något som filosofin inte kan. Walles text handlar om detta. Sinnligheten, att erfara, det icke-språkliga. Så är det tänkt att konsten skall hjälpa till med den saken. Denna konstruktion är dock filosofins och när den kom (efter Kant) mottogs den (förståeligt nog) med välvilja av konsten som därigenom blev upphöjd, betydelsefull och hade alltid funnits som sådan även om man inte hade förstått det tidigare.

Om man vill spekulera vidare med den spekulativa filosofin – och Walle avslutar med att föreslå att konsten skall artikulera känslighet, upplevelse och återupprättelse av subjektet – så är problemet att det går lika bra med vad som helst istället för konsten. Det skulle gå lika bra med jultomten om detta begrepp hade ansetts värdigt nog. Vi har en rundgång: Konsten är något för att filosofin sagt att den är något (särskild, på ett särskilt sätt) och att den är i höjd med filosofin.

Det är lätt att hamna i en tämligen banal situation. Filosofin kan inte hantera det sinnliga. Ja, det kan man förstå, logik och begrepp opererar klumpigt i ett sådant landskap. Men varför skulle konsten tillföra något som all annan sinnlighet inte har? För att den blivit upphöjd som ”särskild” av filosofin?

Walles text är hur som helst rik på uppslag och är värd att diskuteras. Ett intressant påpekande som aldrig har fått verklig uppmärksamhet är när han talar om ”a third element”, alltså när filosofin och konsten kryssar över varandra och bildar detta.

Hur är det nu? Konstverket produceras och är inte en filosofisk diskurs. Men den filosofiska diskursen anländer som ett nödvändigt brev på posten, på samma gång önskad och oönskad. Vad är det då som uppstår? Det går dock inte att se någon absolut motsats. När konstverket produceras finns det alltid en diskurs som är dess förutsättning fast den inte är uttalad. Konstnärerna följer lydigt trenderna och planlägger sina arbeten, arbetar efter teman som getts av curatorerna osv. Men ändå, det uppstår en hybrid som strängt taget och alltid måste var full av lögn. Den tradition som konsten utvecklat går alltid ut på att konsten är något annat. Där finns antagligen utrymmet för den spekulativa estetiken.

Tre suspekta spekulativa estetiker:

Adorno

Merleau-Ponty

Heidegger