Avantgardet försvann för en god stund sedan. På den tiden ett sådant fanns, fanns det också en konst som inte genast kunde accepteras och assimileras. Detta hinder för konsten är alltså eliminerat. Eller rättare sagt, det går så fort att ett avantgarde aldrig hinner etablera sig som synligt utanför den internationella samtidskonstens hägn.
Ett gott exempel på hur denna ordning är installerad och i funktion finner man i Tracey Emins (242) upphöjelse för ett par dagar sedan till hedersdoktor vid Universitetet i Kent. Hennes historia är kort och burdus:
Vildsint och provokativ YBA. Hon lyckades att vinna den rätta uppmärksamheten med sitt tält, Everyone I have Ever Slept With 1963–1995 (som förstördes vid en brand för några år sedan). 1997 uppträdde hon berusad i en TV-sändning och 1999 visade hon sin obäddade Bed i samband med sin nominering till Turnerpriset. Sedan har de definitiva vinsthemtagningarna kommit: Englands representant på Venedigbiennalen i år och samtidigt hedersdoktor. Och man kan fråga sig om hon därmed har fått vad hon tål. Och räcker det för att hon skall kvala in till konsthistorien och därmed bekräftas som hållbar kvalitet? Ja, det är några om budet om YBA skall få en plats där. Damien Hirst är väl given. Medan Emin får konkurrera med Sarah Lucas (348) och Gillian Wearing (243).
I sitt enkla och överskådliga format är det en uppbygglig berättelse om konsten i vår tid.
Dr Emin
och jorden den snurrar på…