Signaturen lelle har med sina inlägg och länkar skapat förutsättningarna för denna lilla rysare i två delar.
Finns det några ytterligare bud på konstens framtid? Redan vet vi att biennalen ligger stadigt där den ligger, flankerad av konstmässorna. Alltjämt är det på dessa arenor som nyheterna visas fram och trenderna skall återfinnas. Men kanske det finns ytterligare möjligheter. Kabaré? Av alla sådana är naturligtvis kabaréerna framstår Cabaret Voltaire som den mest exemplariska (Zürich 1916). Konsthistorien gjorde ett ryck därstädes.
Kabaré i en sådan bemärkelse är nog inte tänkbart, men vi har fått en grandios uppföljare som bör benämnas varieté, den konstnärliga varietén, med växlande inslag. En stjärnspäckad sådan har nyss gått av stapeln i Manchester International Festival. Bakom detta, Il Tempo del Postino, evenemang finner vi de inte obekanta namnen Hans-Ulrich Obrist och Philippe Parreno. Och så hela skaran av konstvärldens stora stjärnor, eller vad sägs om denna samling:
Doug Aitken, Matthew Barney and Jonathan Bepler, Tacita Dean, Trisha Donnelly, Olafur Eliasson, Liam Gillick, Dominique Gonzalez-Foerster, Douglas Gordon, Carsten Höller, Pierre Huyghe, Koo Jeong-A, Anri Sala, Tino Sehgal and Rirkrit Tiravanija.
Alla fick sina 15 minuter utom Matthew Barney som tog för sig 40.
En enkel tanke med arrangemanget: Konstnärerna levererar sin konst i tid och inte i rum samt skall vara så pass underhållande att det kan ses som underhållning (fast självfallet på en högre nivå).
Merparten av dem visade arbeten i sin igenkännbara stil. Carsten Höller med sina ”upp- och nerglasögon”, Rirkrit Tiravanija med dockteater, Pierre Huyghe, tennisspelande aliens, Tacita Dean visade en film om Merce Cunningham, Anri Sala gjorde en Madame Butterfly. Doug Aitken använde sig av auktionsförrättare, Olafur Eliasson speglade publiken, Tino Sehgal lät draperierna dansa, En osynlig Liam Gillick spelade falskt på piano under snöfall osv.
Ända fram till den som satsade mest och störst. Barney har ambitioner och till den här föreställningen hade han laddat upp med hund på huvudet, bilvrak, pinkande modeller, en stor tjur och dessutom kvällens överraskning (åldersgräns 18 år): fist-fucking under hela numret.
Som ni kan läsa i Artforum bör man ställa sig positiv till fist-fucking om man vill hänga med i konstvärlden.
Säkerligen en minnesvärd kväll inte minst på grund av det allra viktigaste faktumet: Konstvärlden kom hit. Manchester blev för en afton en mötesplats för stora och kända namn. Många bar mustascher, både äkta och falska. Säkert knöts och förstärktes många band. Svensk representant var Maria Lind.
Kan vi ha en ny modell för konsten: Varietén? Den stjärnspäckade samlingspunkten? Emellertid är dessa stjärnor enbart en angelägenhet för konstvärlden. Någon stjärnstatus utanför denna kan man inte räkna med.
Sedan kan man fråga vad man är ute efter. Vill man något utöver att skapa underhållning enligt schemat gör om möjligt högdiskursen låg (vilket självfallet faller på sin egen orimlighet, men försöket kvarstår)? Hur var det nu vi sa? Konstnärens främsta uppgift är att etablera sitt varumärke med så påtagliga medel som möjligt. Ännu ser framtidens konst ut på det sättet. Mycket uppmärksamhet har tillkommit Il Tempo del Postino
När det fanns gränser, fanns det Cabaret Voltaire 1916
Hugo Ball spelar piano, Tristan Tzara vrider händerna
Målning av Marcel Janco
Matthew Barney gör entré
Olafur Eliasson reflekterar publiken
Om nu fist-fucking är det nya inom konstvärlden så kan man undra varför man inte får se några bilder. Ska konsten fortsättningsvis befinna sig på en arena utanför vanlig publicering, då den bästa konsten ska innehålla tunga erotiska inslag och därmed tolkas som pornografi och följaktligen censureras bort ur alla offentliga sammanhang?
Eftersom bilderna kommer från ordinära nyhetsorgan får man utgå ifrån att det inte publiceras pornografiskt orienterat material i dessa spalter. Jag vill påpeka att fist-ficking inte är det nya inom konstvärlden. Det krävs betydligt mer än så för att vara nytt.
Vad kan tänkas om festivaler, d.v.s. kulturellt blandgodis? Svårt att få konstvärldens intresse, förvisso (MADE-festivalen fick liten uppmärksamhet utöver pinkande damen och Dorinels aktion) – men det kanske kan vara möjligt.. på sikt. Känns för min del som ett bra möjlighet. Blir potentiellt intressantare än ”vi-har-sett-dom-förut-och-nu-gör-dom-samma-sak-fast-som-underhållning-på-en-kvart”?
Festivaler med blandat utbud är nog ingen framtid för konsten. Modellen för Manchester innebär att det görs något extraordinärt inom bildkonstsektorn, ett program med starka namn och att man ser till att konstvärlden kommer dit. Så får det göras.