Det kan mycket väl vara så att Rondellhund Muhammed har passerat sin intresseklimax. Min enkla tes har varit att reaktionen som följde på de danska teckningarna svårligen kan upprepas. Ingen av de motstridiga sidorna vill dra genom ytterligare en sådan följd av händelser. Däremot är saken intressant att placera i bildkonsten. Redan har litteraturen sin symbolgestalt i Salman Rushdie. Men hans belägenhet blir inte litteratur eftersom litteraturen som konstart inte befinner sig i det utvidgade fältet. En annan sak är att Rushdies frispråkighet inte tilltalar sådana som Jan Myrdal: ”Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”, skrev Myrdal (Svenska Dagbladet 22/2 1990) efter ett besök i Iran som ayatollornas officiella gäst.” Se Expressen.
Bildkonsten, däremot, har länge befunnit sig i det utvidgade fältet. Mitt småskaliga bidrag kan utan vidare kallas för relationell estetik och t o m ge detta lätt ålderstigna arbetssätt förnyad energi. Relationell estetik innebär att konsten finns i de händelser och bland de deltagare som infinner sig till en handling som fortlöpande skapas. Det har skett i medierna och i kommentarerna till den här bloggen. Deltagarskarans sammansättning varierar starkt, från konstvärlden till fundamentala muslimer. Sådant är trevligt, konsten har alltid haft svårt att nå grupper vars konstintresse är svagt.
Somliga skräder inte på orden. Vad sägs om ”Dagens Mustafa”:
”Mina barn ber Gud varje dag innan de går och lägger sig att du må brinna i helvete så att hela helvetets invånare skulle känna din stinkande lukt.”
Mustafa passar också på att lägga ut sin teologi:
”Gud fördömer dem som smädar och sårar Honom och Hans Sändebud och Han utestänger dem från Sin nåd i detta liv och i det kommande; Han har ett förnedrande straff i beredskap för dem (surat AL-AHZAB vers 57).”
Det känns väl igen som gammaltestamentligt. Gamle Jahve är förvillande lik Mustafas favorit. Den som läser GT inser snart att vi där har en gud som nästan alltid är på dåligt humör och dessutom lynnig. Blir han förbannad så raderar han utan vidare ut ett folkslag. Men det finns ett lätt sätt att undkomma dylika profetior. Man byter till en mera vänligt sinnad religion. Det finns många att välja bland och ingen är mycket bättre än någon annan. Vill man inte ha någon alls kan man bege sig till Michel Onfrays Université populaire de Caen.
Den gode Mustafa konkluderar med ett litet hot:
”Det är en tidsfråga till den dag du önskar att du var inte född, eller att önska att du var en hund.
Men hur mycket du kommer att önska så kommer Guds straff snart………………………..”
Även skribenten /anonym/ är inne på en hotbild:
”VARFÖR HAR NI GJORT KARIKATYRER AV PROFETEN MUHAMMED JAG FÖRSTÅR INTE FÖRST DANMARK SEN SVERIGE ERA IDIOTER MÅ NI BRINNA SAKTA I HELVETET.”
Jag tror inte man skall se allvarligt på det här. Saken är för liten för att dra till sig de stora hajarna. Generellt kan jag våga tesen: Konsten neutraliserar. Genom sin tröghet och omständlighet (vilket även skall ses som tillgångar).
Dagens bild är en målning, Ingens hundar, från 1958 av Staffan Hallström. Jag har tillåtit mig att tillägga följande Göteborgsvits: Ingens hundar, Allahs hundar
Hej, Lars!
Här har det skett ting ser jag, medan jag varit på ferie i – just det – Danmark. Brännande diskussion!
En omständighet jag med ens kommer att tänka på som placerar ditt tilltag i ett mindre konfrontatoriskt sammanhang än de danska karikatyrteckningarna (förutom konstkontexten som jag återkommer till), är att Sverige till skillnad från vårt dejlige grannland inte i strid med folkrätten ockuperar ett muslimskt land. (Än mindre Ladonien, som dock ockuperar en bit av Sverige.) Denna omständighet har väl egentligen inget med religion att göra, skälet till Danmarks överraskande stridsvilja är förmodligen betydligt mer profant. Men nyanser försvinner lätt i stridslarmet så det är väl knappast något att förvånas över att många irakier redan innan karikatyrhistorien var sura på danskarna, detta lilla välmående folk i fjärran, som plötsligt – out of the blue – gett sig på att störta de hårt prövade irakierna i fördärvet.
Beträffande det estetiska kan jag blott alltför väl känna igen den unheimliga (för)smaken av det förbjudna. Visst pirrar det att häda – inte Muhammed – men konstvärldens heliga normer. Frågan som väntar på sitt svar är vad som är INSTITUTIONELLT möjligt. Är ”Rondellmuhammed” en verklig hädelse, ja då är den omöjlig som konst. Men är den möjlig som konst, då är det inte (längre) någon hädelse.
Ellers?
/Yngve
Yngve frågar sig om Vilks blasfemi är konstinstitutionellt möjlig. Bra fråga. Vet inte.
Men en sak tror jag åtminstone eller hoppas i vart fall; inte ens den mest renlärige konsthallsföreståndare i detta land kommer att helt kunna skuffa undan den frågeställningen framöver.
Pingback: University Update - Salman Rushdie - Del 350: Mera hund i baljan boys
Som konstnär har L Vilks naturligtvis rätt att uttrycka sig på alla sätt och vis. Men att någon överhuvudtaget skulle ställa ut hans Muhammed-hund tavlor övergår mitt förstånd, eftersom tavlorna är så dåliga och det verkar inte ens finnas något budskap i dem. Vad skulle det i så fall vara? Att profeten är en rondellhund? Hans tavlor verkar vara en led i 1 en ”trampa på dem som redan ligger”- Jihad som ligger rätt i tiden och fyller de samvetslösa konstnärernas plånböcker, bland annat . Det räcker alltså att hastigt rita Muhammed som hund, svin eller självmordsbombare och då är man inne igen och alla tidningar skriver om en! Hur dumma är ni?
”… är att Sverige till skillnad från vårt dejlige grannland inte i strid med folkrätten ockuperar ett muslimskt land. ”
Yngve,
Sverige har vad jag vet trupper i Afghanistan, Kosovo och Bosnien, vilka alla har en till stor del muslimsk befolkning. Jag vet inte hur stor plats det juridiska konceptet ’folkrätt’ har i folkmedvetandet. Kanske mindre än ’yttrandefrihet’.
Aila,
Om än att jämförelsen haltar så undrar jag hur många jihadister som utför sina skändligheter helt enkelt för att få uppmärksamhet. Videokameran verkar sålunda aldrig långt borta när halsarna ska sågas av, nunnorna avrättas, osv. Och sedan är man inne igen.
Tom, folkrätten är inte bara abstrakt, axiomatisk jurifiktion. Skillnaden mellan fredsbevarande trupper i FN:s regi och regelrätt anfallskrig i president Bushs regi har vid det här laget förankrats utomordentligt väl i det mellanöstra folkmedvetandet.
/Y
Yngve, med tanke på att andra nationer än USA har angripits och angrips (hjälparbetare, civila, soldater …) så tror jag tvärt om att distinktionen är mycket oklar, eller åtminstone något som brukas endast vid behov.
Lägg ner din verksamhet. Att jämföra Profeten Mohammad (saw) med en hund är absurd och barnslig.
Lars du känner inte Profeten Mohammad (saw) och jag känner inte dig och din mamma. Skall jag
gå ner i din nivå som barn och rita en bild på på en prostituerad kvinna med ett barn i sin famn som hon inte vet vem pappan är och skriva Lars viks mamma. Det skullle såra dig eller hur om du älskar din mor så mycket så skulle du inte kunna förlåta en sådan konst. Vi känner inte din mor vi vet inte hur hon ser ut så vi undviker att rita en massa barnsligheter.
Vad du kan göra är att be om ursäkt och ta bort denna värdelösa konst.
Ifall du inte tar bort det så blir en polisanmälan det ända lösningen mot dig.
Tack så mycket för ditt mod att ta en obekväm debatt. I Sverige har det blivit så att de som står för demokrati, frihet och respekt för de mänskliga rättigheterna kryper för muslimska extremister.
Därför är det viktigt att sådan människor som du finns. Du har ett stort stöd ute i landet, ännu har jag inte träffat en enda människa som tycker att du gjort fel, och då skall du veta att jag träffar många.
Ifall de muslimska extremisterna får styra då kan det bara gå åt ett håll och det är käpprätt åt h-e.
Yngve Rådberg,
”Den som er neutral håller med vinnaren.” Piet Hein
Irakkriget har ingen vinnare, utom vapenproducenterna däribland Sverige, som har fördubblat sin vapen försäljning til USA under Irakkriget.
Vora soldater har tränat poliser, byggt skolar, vägar och försökt att upprätthålla säkerheten för Iraks medborgare i ett kaos skapat av terrorister, som svenskarna kallar frihetskämpar.
De svenska åh så moralska fredsälskarna har bara tjänat pengar på kriget, som under andra världskriget.
Det enda gott man kan säga om Sverige, är att ni har bra grannar.
Pingback: Sarah Myers » Blog Archive » Mer om Sverige
Pingback: Kunstavisen » Blog Archive » Rondelljakten