Mötet mellan västvärlden och den muslimska är något av det mest framträdande i samtidshistorien. Svårligen kan man tänka sig några andra kulturkollisioner med samma angelägenhetsgrad. Det som skapar problem för väst är att den muslimska kulturen i helt överväldigande utsträckning är inlemmad i diktaturstater där religiösa påbud spelar en stor roll. Dessutom finns det stora grupper av obildade muslimer som är svårbemästrade för väst. Jag kan tänka mig att den litteraturdocent jag talade med igår ger uttryck åt en vanlig uppfattning om läget i den muslimska världen. Han sade att han var emot Jyllandspostens publicering av karikatyrerna. Men hans argument var att man retade upp människor som levde i en värld som för oss motsvarar 1000-talet. Problemet ligger nog här, det handlar om att uppfostra dem som ännu inte förstått och som därför och tills vidare kan beskrivas som otillräckliga och svaga. Men dessutom i sin fanatism farliga.
Yngve Rådberg (kommentar del 350) berör ett helt annat problem, nämligen om det är institutionellt möjligt att placera en muhammedhädelse i konstvärlden:
”Beträffande det estetiska kan jag blott alltför väl känna igen den unheimliga (för)smaken av det förbjudna. Visst pirrar det att häda – inte Muhammed – men konstvärldens heliga normer. Frågan som väntar på sitt svar är vad som är INSTITUTIONELLT möjligt. Är ”Rondellmuhammed” en verklig hädelse, ja då är den omöjlig som konst. Men är den möjlig som konst, då är det inte (längre) någon hädelse.”
Här skall man förstå att det inte alls är ”inne” att göra muhammedbilder. Man kan lätt få för sig att det sensationella är något positivt i konstvärlden om man inte känner till hur den fungerar. Som signaturen ”Aila” (kommentar del 350):
”Det räcker alltså att hastigt rita Muhammed som hund, svin eller självmordsbombare och då är man inne igen och alla tidningar skriver om en!”
Så inte. Det är opassande, politiskt inkorrekt. Visserligen kan det rendera uppmärksamhet men det för samtidigt med sig konstvärldens avståndstagande (vilket den som följt diskussionen redan har sett).
Rådbergs argument är att om det är en verklig hädelse blir det omöjligt som konst. Den håller sig då utanför konsten eftersom det i första hand kommer att handla om hädelse. Så var det med Jyllandspostens bilder. De kom inte in i konsten och det var heller aldrig aktuellt. Men kommer mina teckningar in i konsten är de inte längre någon hädelse, skriver Rådberg vidare. Detta på grund av att hädelser inte accepteras i den internationella samtidskonsten. Skulle mina teckningar halka in får konstvärlden ge dem en diskurs som visar att de inte handlar om hädelse.
Men någon ytterligare justering av finmekanismen kan man göra. Självklart är mina teckningar konst. De mottogs ju av konstföreningen i Tällerud. Saken är nu inte om de är konst eller ej utan vilken kvalitetsnivå de kan landa på. Skulle det vara så att de går in på en hög kvalitetsnivå i den internationella samtidskonsten, då blir de omedelbart avskrivna både som hädelse och institutionskritik av konstvärldens heliga normer.
Tydligen är det så att en institutionskritik alltid måste befinna sig innanför institutionen*. Men det finns olika kvalitetsnivåer. Möjligheten till intern kritik kan nog bara vara möjlig utifrån en outsiderposition i förhållande till den kvalitetsnorm som råder.
*Se den klassiska texten av Fraser, Andrea: “From the Critique of Institutions to an Institution of Critique,” Artforum, September 2005, pp. 278-283.
Här är en av de refuserade teckningarna, för första gången publicerad
Lustigt, jag tyckte först att teckningen föreställde en yrvaken Muhammed med ett enormt morgonstånd!
/Y
Är inte det här bara ett sätt att få uppmärksamhet?
Till Mattias: Vilks Har på denna blogg flera gånger påpekat att uppmärksamhet (av ”rätt” sort) är bland det viktigaste en konstnär kan äga. En stor del av dennes levebröd. Det finns inget kontroversiellt i ett sådant påstående.
Yngve, ditt påpekande har gjort att jag inte kan uppfatta någon hund i den där bilden längre…Snuskhummer!
Muhammad’s bizarre beliefs regarding dogs were irrational, superstitious, and very cruel. I am thankful that Western countries have laws that protect pets and animals and make killing dogs, as Muhammad commanded, a crime. Hopefully Muslims will obey the law.
Muhammad’s absurd beliefs are now part and parcel of established Islamic dogma. Muslims who intend to obey Muhammad and obey the Sharia must kill their dogs. Any rationalization for disobeying the Sharia and owning a pet dog is going to be punished by Allah.
There are no intelligent or logical foundations supporting Muhammad’s beliefs, rather they go against modern medicine, modern science, and practical experience. Muhammad’s order is a blight, not a blessing. Muhammad’s superstitious belief, coupled with his brutality, bring out the worst in men.
Muhammad is to be rejected for he is a curse upon mankind.
Consider Jesus. He did not teach to kill animals because of their species or color. Christ’s teachings were based upon faith, love, and obedience to God. When Christ taught prayer, He taught that God judges the heart, not the form or outward appearance. When Christ taught about heaven, and its rewards, He did not state that owning an animal would cost you your good works. Christ’s message was simple: love God with all your heart, soul, mind, and strength, and to love your neighbor as yourself.
http://www.answering-islam.de/Main/Silas/dogs.htm
Besides keep this in mind –
John 10:10 –
10 The thief (Satan) comes only to steal and kill and destroy; I have come (Jesus) that they may have life, and have it to the full (meaning all people on this planet earth).
Wise up folks, read facts for yourself.
Jag tänker ibland på den ryske konstnären Alexander Brener. Har du någon koll på vad han sysslar med nuförtiden, Lars. Han visade i alla fall med all önskvärd tydlighet att det ännu för tio år sen fanns vissa gränsöverskridanden som inte alls var önskvärda i konsten. Genom sina destruktiva atkioner lyckades han med bedriften att straffa ut sig ur den internationella samtidskonstens toppskikt. Mest känd är han väl för att ha sprayat ett grönt dollartecken på en vit malevitjkvadrat. Som jag förstod dem hade aktionerna sitt direkta upphov i spontana(?) reaktioner på konstetablissemangets dubbla bokföring: konstnärernas tal om samarbete kombinerat med deras egotrippade uppförande, kritikernas viktiga uppsyn parat med deras oreflekterade klichéer och chefscuratorenas antihierarkiska credo uttalat från hierarkins topp. Eller också var de bara en konsekvent tillämpning av en sant gränsöverskridande konst, ett desperat – för att inte säga tragiskt – försök att infria konstens underbara löfte.
Ridå.
Yngve: Läs en intressant text om Alexander Breners göromål i senaste numret av tidskriften Subaltern, http://www.tidskriftsbutiken.nu/issue_info.php?mag=617
Även en del om den danske ljudkonstnären Jacob Kirkegaard.
Tack för tipset, Olofmartin.
Godt gået Vilks. Du udstiller ikke Muhammed med dine tegninger, men reaktionerne: frygten, defaitismen, det konfliktsky menneske.
Erik Kristensen
Silkeborg, Danmark
Och jag som trodde antisemitism etc, med nidbilder etc tillhörde 1800-talet.
Tydligen så har reptilhjärnorna till höger inte kommit så himla långt i utvecklingen.
Fascinerande. Undrar vad Alva och Gunnar skulle kommentera detta med?
Ett är säkert.
Fyller man sin hjärna med skit, så lär man börja osa bajs förr eller senare.
Och det läskiga är att man själv inte känner stanken från sig själv, utan gör sig omedvetet till åtlöje.
Jag tror det är ungefär Vilks och hans fanclub befinner sig just nu. Vi andra får skämmas.
/LA
Does western people become good boys, if jesus desribe as pig ??? why you always insult other faith ? be ashame on you …. you all just have human god …
Muslimer/Palestiner och andra kamel-terrorister. Stå på er Israeler mot dessa j:a parasiter !
Öknens sossar/kommunister/miljöpartister , ja satans ökenråttor !
Pingback: Kunstavisen » Blog Archive » Rondelljakten