Del 360: Mera plumpt

Kanske bäst att jag inleder med att citera ett konceptverk av On Kawara: I AM STILL ALIVE (citat från telegram avsänt från New York 19 februari 1971).

Några intressanta synpunkter har kommit från Petter Helje. Han skrev igår (och inleder med ett citat, med största sannolikhet från hans kära hatobjekt konstkritikern Lars O Ericson):

”Upplysningens ’förnuft’ framstår alltmer som uttryck för ett totalitärt tänkande som kräver underkastelse av såväl människor som natur. Ingen tror längre på det ’framåtskridande’ vetandets välsignelser, men likväl fortsätter man spelet.”

Och fortsätter:

”Man undrar vad författaren till dessa rader hade tänkt ersätta förnuftet med, särskilt om nu den postmoderna relativismen bara är ett simpelt konstaterande av att människor har olika uppfattningar om saker och ting.
Det gläder mig, Lars, att du för din del tar upplysningsarvet i försvar (det är inte en sommar för tidigt!).”

Problemet är att det inte är lätt att bestämma vad som skall ingå i upplysningsprojektet. Vi skall inte glömma att det förnuft som springer fram ur 1700-talets tankevärld också innehöll den vite mannens hegemoni och föreställningar om att detta förnuft kunde lösa alla problem i en ständigt positiv utvecklingslinje.

Svepande kan man säga om upplysningsprojektet: Att våga tänka själv utifrån ett kritiskt perspektiv och med fötterna på jorden. Och den utgångspunkten gäller även för postmodernismen. Däremot inte för fundamentalistiska religioner.

Helje menade följande om mitt sätt att föra fram upplysningsprojektet:

”Men jag måste erkänna att jag är tveksam till sättet du gör det på. Jag tycker det är plumpt och – faktiskt – onödigt.”

Ett svar som han bör ge som medlem i konstvärlden.

Signaturen TJ svarade påpassligt:

”Att Vilks konst i viss mening är plump är inget konstigt, all konst värd namnet är nånstans plump, vad ska den annars vara bra för? Det smakfulla kan inredningsarkitekter och vanliga hederliga politiker ägna sig åt.”

Han har rätt. Varje överskridande konstnärlig handling uppfattas som plump av konstvärlden. Det gäller, när det begav sig, för t ex Duchamp, Picasso, konceptkonstnärer och postmodernister. Kvalitetsstämpeln kommer senare. Men självfallet är inte varje plumphet kvalitetskonst.

Dock kan vi nog säga att det råder plumphetsbrist i konsten. Ser man t ex genom hela Documentautställningen i Kassel är det svårt att finna någon plumphet. Plumpheten är ju inte något som är givet genom det man ser utan snarare hur det presenteras och backas upp av konstvärlden. För den oinvigde kan kanske Hito Steyerls bondagefilm Lovely Andrea framstå som plump. Men diskurs och bakgrund tar bort alla sådana möjligheter. Men hur är det med följande målning av Juan Davila?:

Juan Davila: Bring Our Boys Home 1993

Man skulle måhända tycka att den är kränkande mot USA och dess befolkning. Så är dock inte fallet eftersom det är en lovlig (och rekommenderad) ”plumphet” som applåderas av konstvärlden. Amerikanska besökare känner sig kanske ändå kränkta varför chefen Buergel placerat en förklarande bildtext i Documentas bildbank på nätet – och att den inte reproduceras i katalogen.

Anbefalles därför i konsten: Mera plumphet i baljan boys. Det är inte onödigt.