En fråga som debatterats en del är mina Muhammedteckningars konstnärliga värde. När en sådan bedömning görs får man först bestämma vilken kategori de befinner sig i. I varje fall kan man tänka sig tre: 1. Karikatyrteckningar (ej konst) 2. Modernistiska karikatyrteckningar och 3. Internationell samtidskonst.
Tänker man efter inser man snart att mitt intresse ligger i kategori 3. Placerade i denna är det inte avgörande hur de ser ut. Det är inte likgiltigt men underordnat. Man skall också lägga till att relationen till kategori 3 har förstärkts under teckningarnas resa. I Värmland kan omgivningen beskrivas som modernistisk och mitt bidrag var då ett smärre sabotage. Men sabotaget blev större än jag förväntat och jag kunde därför skruva upp ambitionerna. Som om manus redan var skrivet kunde teckningarna vandra vidare till en institution som var betydligt bättre rustad för att möta samtidskonst: Gerlesborgsskolan.
Som ni vet avvisade skolan teckningarna med hänvisning till säkerheten. Styrelsen underströk samtidigt att man inte har gjort någon konstnärlig värdering av teckningarna. Men det är precis vad man gjorde. Samtidskonsten har under det senaste decenniet i första hand handlat om innehåll. Mitt konstverk handlar alltså om vad som är politiskt korrekt och vad som kan vara farligt. Det är det som skolan tar ställning till, men styrelsen förstår inte verket på det sättet utan tror i modernistisk anda att det konstnärliga värdet handlar om bildens komposition och uttryck.
Men även med en modernistisk utgångspunkt brukar man ändå låta konsten segra. Men det gjorde man inte och därmed blir saken ännu intressantare. Vad får man och vad får man inte? Väl att märka att Gerlesborgsskolans styrelse inte skjuter fram ”kränkning av svag folkgrupp” vilket man kunde ha gjort. Då hade man följt en försvarbar konvention i den internationella samtidskonsten där det är absolut olämpligt att visa bilder av profeten.
Genom uppmärksamheten från medierna och genom den principiella diskussionen vinner teckningarna större konstnärligt värde.
I dagens SDS skriver Rakel Chukri på kulturredaktionen:
”För varje avslag som enbart motiveras med eventuella hot får teckningarna också ett konstnärligt värde som de faktiskt inte lever upp till.”
Den första delen av meningen är korrekt, den andra är en personlig uppfattning. Åtminstone tills vidare. Chukri skriver vidare:
”Vilks verkar dock ha fått storhetsvansinne och tolkar censuren av hans teckningar som att islam inte får kritiseras.”
Vad jag har framhållit är att man inte får ställa ut och offentlig publicera satiriska bilder av profeten Muhammed. Det är en utbredd uppfattning från officiellt och kulturellt håll att så är fallet. Islam har därvid en särställning bland religionerna. Jag är naturligtvis klar över att det går att kritisera islam. Men jag är också klar över att det är vissa regler som gäller.
Men hur är det med det konstnärliga värdet som ökat genom resans gång? Kvalitet är det som den relevanta delen av samtidskonstvärden betraktar som kvalitet. Utan vidare kan man konstatera att teckningsprojektet bemötts med stor skepsis från de två kritiker som tagit upp det (och möjligen kan man också inkludera Chukri). Tillkommer också Moderna Museet och Lars Nittve som säger nej. Han agerar korrekt, MM bör representera den politiska uppfattning som råder i konstvärlden. Teckningarna är behäftade med innehållsliga (diskursiva) fel och har inte någon som helst konstinstitutionell uppbackning.
Med andra ord är kvaliteten på verket inte särskilt hög. Man kan nog inte säga att teckningarna bedömts som usla, men klart under medelmåttan.
Däremot har projektet kommit att ta sig in i världen utanför konstvärlden. När det sker är det inte särskilt bra för verkets kvalitet. Det vilar alltid något suspekt över verk som får en stor och blandad publik. Konstvärldens (i och för sig berättigade) misstänksamhet siktar oftast in sig på att det antingen är fråga om sensation, konstnärens begär efter uppmärksamhet eller simpel populism.
Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast att mitt projekt inte står starkt i konstvärldens ögon. Å andra sidan är det för tidigt att dra långtgående slutsatser. Konsten opererar alltid långsamt och det kommer att ta tid innan man får en slutgiltig uppfattning fastslagen. Vad som skulle krävas för att förändra omständigheterna är att konstvärlden omvärderar sin uppfattning om konstens förhållande till islam och det man kallar utsatta folkgrupper med svagt självförtroende. Men det är en stor omsvängning som knappast kan äga rum inom den närmaste framtiden.
Jag tror ändå att jag är inne på en riktig linje. När man definierar muslimer som svaga och med dåligt självförtroende skapar man en verklighet med ”vi tycker synd om dem” och med ”klapp på huvudet”. Man definierar en grupp människor till svaga. Förmodligen är det bättre att göra precis tvärtom. Jag har den uppfattningen att den utsatta folkgruppen är stark nog att bli tagen på allvar och att den är kapabel att försvara sig i en saklig debatt.
Halil Altindere: Dêngbejs, video 2007, Documenta, Kassel
En alldeles lysande sammanställning av de mekanismer som producerar ett konstverks (konst:s) värde, kvaliteter och legitimitet. Jag har faktiskt aldrig läst något om den saken som så konsekvent lyckaas hålla sig fritt från strunt, metaspråk, kvasifilosofi och underförstådda, införstådda teorier och sammanhang.
Jag är road och impad.
(En sån här panegyrik försämrar väl dina utsikter att få Muhammed utställd ytterligare ett snäpp haha, ty sådana äro sederna, men vad tusan – jag är uppriktig och fullkomligt ärlig)
Initiativ till att arrangera utställning med Lars Vilks teckningar och inbjudan till samtal med konstnären
Hej Lars!
Eftersom jag inte hittat e-postadress till dig kontaktar jag dig på det här sättet och vill informera dig om att:
Tidskriften Minaret och Sekulära Muslimer i Sverige – SEMUS tar initiativ till att arrangera en utställning med teckningar av Lars Vilk och inbjuder konstnären till samtal.
Vi har förhoppningen om att kunna föra ett nyanserat samtal om så viktiga frågor som yttrandefrihet, konst, religion och demokrati.
Vi vill ställa ut teckningarna till allmänhetens beskådan och bidra med nya infallsvinklar i den mångfacetterade debatten om yttrandefrihet därav dess lagliga och moraliska aspekt.
Vi vill inbjuda Lars Vilk, debattörer och muslimska företrädare till en dialog.
Jag hoppas att du accepterar vår inbjudan.
Med vänliga hälsnnigar
Hooman Anvari – Initiativtagare
Sekulära Muslimer i Sverige – SEMUS
Pingback: Vi vill arrangera utställning med Lars Vilks teckningar och inbjuder konstnären till samtal « Sekulära Muslimer i Sverige - SEMUS
”Censurerad konst är också konst” för att travestera.
Men Lasse
Hyr ett galleri och ställ ut vad du vill.
Om man nu ska ge sig in i en etisk/etnisk debatt här så tror jag inte bara man ”skapar” utan att man direkt söker en verklighet med ”vi tycker synd om dem” och med ”klapp på huvudet”. Man definierar då en grupp människor som svaga, kanske indirekt och utan egentlig mening. Men det görs på något sätt med den starkes rätt… Det skulle kunna tolkas som ett utslag av missriktad humanism och är en slags härskarteknik. Att dominera den underställde/svagare genom överdriven omvård.
Hela den här affären har fått mig att tänka på Israels (ammabassaörs) reaktion på ett konstverk som ställdes ut förra vintern i sthlm, då Dror Feiler kommenterade självmordbombningarna…
Ambassadör – och inget annat i mitt förra inlägg… 🙂 Tryckfelsnisse på webben!?
Vill göra läsarna av denna blog uppmärksamma på att Gefle Dagblad i dag har en helsida med anledning av den pågående debatten om rondellhundsteckningarna. Den tar upp inlägg från två skribenter och en kommentar av kulturredaktören. Ett av inläggen är samtidigt ett förslag till Konstcentrum i Gävle att inbjuda Lars Vilks att ställa ut sina verk./ Mvh jazz
Hunden op og hænge
Berlingske, Weekendavisen 17 august 2007, 2 Sektion, BØGER side 14
——————————————————————————–
Vov! Vil man mon vise tre tuschtegninger af Muhammed som hund? Svenske udstillere tør ikke, og det er vel ikke så overraskende. Men Berlingske? Hvorfor har Titangade også valgt at begrave hunden?
Af arne hardis
Historien gentager sig, først som tragedie og siden som farce, sagde Karl Marx. Han havde måske ikke ret i så meget, som man engang troede, men den her er vist god nok. I hvert fald er den svenske offentlighed i gang med en farce, som minder betydeligt om de pinagtigheder, man oplevede i kølvandet på historien om Jyllands-Postens Muhammedtegninger. Dengang valgte nogle meget nationale svenskere på deres hjemmeside at vise de 12 tegninger, men kun indtil myndighederne valgte at lukke hjemmesiden af hensyn til den nationale sikkerhed.
Den aktuelle sag har sit udspring i Sverige selv og handler om tre allerede meget omtalte tuschtegninger i A4-format forestillende profeten Muhammed i skikkelse af en hund og udført af den svenske kunstner Lars Vilks. Først skulle hundene indgå i udstillingen Hunden i konsten i Tällbergs hyggelige hembygdsgård ved Karlstad, men man blev i allersidste øjeblik bange for følgerne og valgte at bortcensurere Vilks’ bidrag, da både myndigheder og privatpersoner fortalte den udstillingsansvarlige, Märta Wennerström, at billederne er uhørt krænkende. Selvcensur af angst for repressalier fra de krænkede.
Kulturparnasset i Sverige skælder ud. Ikke over, at udstillerne er frygtsomme, som en og anden meget Sveriges-ukyndig måske ville tro, men fordi udstillerne ikke med det samme sagde nej til hundene. »Det är väldigt märkligt att arrangörerna av utställningen inte från början förstod att det är en grov kränkning av muslimer att framställa Muhammed som hund,« fastslog således kulturredaktør Mats Dahlberg, som mente, at så meget måtte man da have lært af Muhammedsagen i Danmark.
En anden kulturping, Linda Fagerström, fastslog, at Muhammed-hundene overhovedet ikke var provokerende, de tre tegninger var rundt regnet lige så provokerende som en piercing i øjenbrynet anno 2007, mente hun, hvorpå hun brugte en hel kronik på at få luft for sin vrede over ikke-provokationen. Har Salman Rushdie ikke brugt den form for hån for snart 20 år siden? Har de kristne korsfarere ikke siden middelalderen provokeret fjenden ved at kalde Muhammed for Mahound? Er det ikke uendelig kunstnerisk svagt, at tegningerne ikke er til at forstå uden ledsagetekst, der forklarer, hvad de forestiller? (Lige netop det sidste af Fagerströms klagepunkter har vel ellers i rundt regnet et århundrede været regnet for beviset på, at man her har med ægte kunst at gøre?) Den må have gjort meget ondt, Fagerströms nye øjenbrynspiercing.
Andre mere anonyme personer blev så sure på Lars Vilks, at de mente, han måtte dø – han skulle have halsen skåret over – og at hans mor skulle voldtages, og i det hele taget har de ikke-provokerende og sjældent viste tegninger udløst en voldsom polemik i det svenske, fortrinsvis på nettet, men også lidt i pressen.
Nu er kunstnere ikke uvante med censur, men det plejer at være kunstkyndige og ikke sikkerhedseksperter, der står for censuren, så Lars Vilks blev selv sur og slog igen blandt andet ved at påstå, at kunstverdenens kvababbelser i virkeligheden afspejler de problemer, den kritiske venstreopposition er havnet i de seneste år:
»Det är inte lätt att finna en motvikt mot supermakten USA, kapitalismens högborg. Tidigare fanns det Sovjet och Maos Kina vilka kunde lägga lite press från en vensteraspekt – men visade sig synderligen dubiösa. Var finns dagens utmanare (udfordrere, red.)? Ja, det blir återigen en tvivelaktig samling, extrema muslimer.«
Påstår altså Lars Vilks.
Som siden prøvede at få hundene op at hænge et andet sted, nemlig på den svenske kunstskole Gerlesborg i Bohuslän. Men Gerlesborg har også sagt nej til Vilks, som nu kritiserer, at kunstskolens bestyrelse ikke har bedømt billedernes kunstneriske kvalitet. Han vil fortsat gerne have udstillet sine billeder, men nu ved han ikke mere, hvor han skal gå hen med sit værk.
Vilks skal nu næppe gå til Berlingskes kunstklub med sine værker, for avisen i Titangade har anlagt en meget underlig linie i sagen om de krænkende hunde.
Man husker fra den rigtige Muhammedsag, at Berlingske meget standhaftigt gennem måneder ikke viste de tegninger, den halve verden talte og skændtes om, hvorpå man gennem et langt halvår kørte en serie om os og islam, men det var jo i den gamle chefredaktørs tid. Siden er Niels Lunde som bekendt skiftet ud med Lisbeth Knudsen, og måske kunne det give anledning til en ny publicistisk linie?
Har Vilks ret i, at kunstverdenens problemer i virkeligheden er venstrefløjens, har sagen om de tre svenske Muhammedhunde en del appel til bladets dygtige og ihærdige skribent Bent Blüdnikow, der har ry for at være noget af en hård hund selv. Og netop Blüdnikow var det, der så de principielle aspekter og tog de bortcensurerede hunde op i avisens kulturmagasin – uden naturligvis at være blind for det der med venstrefløjen. Blüdnikow gennemgik sagen og citerede afslutningsvis en anden kritisk udtalelse fra Vilks om den uhellige alliance mellem den røde og den grønne fane: »Vi har en venstreorienteret flirt med islam. Den venstreorienterede tradition gør, at fattige muslimer ikke kan kritiseres, og de er i diverse konstellationer fjender af USA og landets lakaj Israel.«
Det meget mærkelige er, at artiklen ikke er illustreret. I stedet er der til slut en henvisning til, hvor man selv kan opsøge hundene – nemlig på https://www.vilks.net. Det redaktionelle valg udløser helt automatisk en række spørgsmål, næsten uanset fra hvilken position man anskuer sagen. For eksempel:
Hvis Berlingske mener, det er krænkende at vise hundene frem, gør det så ikke alligevel avisen medskyldig i krænkelsen, at den oplyser offentligheden om, hvor de ligger begravet? Den, der sælger billetter til et peep-show, er vel lige så moralsk korrumperet som den, der kikker på de afklædte piger? Eller har kunsten pludselig på Berlingske fået samme status som børneporno, som man vanligvis omtaler uden nødvendigvis at gøre brug af illustrationer?
Eller: Hvis billederne ikke er værd at vise, skal man så bruge resurser på at skrive om dem? Kan den meget økonomibevidste Lisbeth Knudsen virkelig mene det i disse trængselstider?
Man vægrer sig jo ved at tro, at der er en anden forklaring på gåden. Kan det være sådan, at det er Blüdnikow selv, som har villet undlade at krænke, håne og spotte sine læsere? Har den lille klub af anstændige borgerlige virkelig fået så prominent et nyt medlem?
http://www.weekendavisen.dk
Många tack till Steen W och ”jazz” för texten från Weekendavisen resp artikeltips.
Sekulära muslimer? och vad fan är det för påhitt , ni borde skämas för att kalla er muslimer överhuvudtaget.
Att sedan uppmana alla muslimer flytta utomlands pga denna satir som gränsar till hets mot folkgrupp. Demokrati är bla att inte kränka andra religioner men västvärldens ideal är väll inte det bästa idag.
idiotiskt gjort av viks , han borde hålla sin hitler hälsning i skymundan och sluta dra på sverige massa terrordåd
ska nog gå och göra en anmälan , förhopnings vis så hackar någon sönder den här sidan också .Då kan viks sitta och stirra på sin datorskärm
Selvtak, Lars.
Vi følte os jo vældigt alene et stykke tid i jan feb 2006 i Danmark – der var danske politikere der påstod at JP ”ødelagde Danmarks omdømme”.
Vi der bloggede dengang fik et andet indtryk: det strømmede ind med sympatitilkendegivelser fra hele den vestlige verden .- fra USA til Australien, men mest , hele Europa. Vi måtte blogge på engelsk i en måneds tid.
Uriasposten, Danmarks største blog, fik over 500 dødstrusler. Han rammede dem ind i et PDF dokument og bloggede dem 🙂 Så blev han dog hacket, og bloggen spillede islamistmusik i et par uger.
Hvis du ser tilbage på min blog http://dansk-svensk.blogspot.com til jan-april 2006, kan du se hvor meget der skete, og hvor mange der besøgte os : Bat Ye Or, Hirsi Ali, Irshad Manji, Bruce Bawer, Hege Storhaug – nå ja, og så alle Mullaherne.
god vind- Danmark støtter dig ! mvh fra Kphm.
Men facit var, som Wallpapers chefredaktør udtrykte det: Danmark kunne ikke på nogen anden måde have fået mere ubetalelig reklame. Og økonomisk gavnede det mere end det skadede – og Arla troede.
Steen, jag förstår hur det var under den kaotiska tiden i Danmark. Äntligen lärde sig folk över hela världen hur den danska flaggan ser ut. Och om jag inte tar fel blev väl antalet stupade danskar 0.
Så genomfördes det första steget, våldsamt som det blev, till en normalisering. Jag tror att vi snart kan räkna med att flertalet av alla kategorier kommer att finna öppenheten som den bästa lösningen.
Man skall ju fortsatt beakta om syftet är gott eller ont. Som du ser får jag en del beskyllningar för att vara både det ena och andra. Men som konstnär är jag varken eller.
Grattis Vilks till att dina teckningar nu ställs ut, och av muslimer. Precis som jag förutspådde i en tidigare kommentar skulle det vara lättaste vägen:
https://www.vilks.net/?p=936#comment-31533
Här är den nya mediarapporteringen från 17/8 om att Rondellhundarna får en ny chans – av muslimer:
http://www.eniro.se/query?what=news&search_word=Vilks&subject=&site=
Artiklar om dig hos SEMUS:
http://semus.wordpress.com/2007/08/18/fredagens-tankar-om-lars-vilks-och-inbjudan-till-utstallning-och-samtal-med-honom/
Om du är konstnär, då min pXXXs är saxofon till kungliga filarmoni orkestern!
Är du konstnär, då min pXXXs är saxofon till kungliga filarmoni orkestern!
h3>???? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ???????? ???? ???? ?? ???? ????