Islam och muslimer är ett delikat ämne som synnerligt handlar om politisk korrekthet. Varje form av kritik får framföras med största försiktighet och med en hög grad av nyansering om man skall undgå att drivas in i den stora islamofobiska fållan. Det räcker med rykten och påståenden för att åka dit in.
En i detta sammanhang intressant grupp är Ex-muslimerna. Gruppen utgörs huvudsakligen av invandrare från Mellanöstern. Organisationen som också finns i Tyskland intar en kritisk hållning till politiskt orienterad Islam. I vanliga fall skulle hela gänget ha åkt in i den islamofobiska gränden men här blir det ett undantag. Inga påhopp från etablerade debattörer. De faller sannolikt under kategorin ”svag grupp” eftersom de är invandrare. Eftersom de tidigare varit muslimer får de också en särskilt rättighet att komma med kritik. Samtidigt är det ett besvärande faktum att de utövar sin kritiska inställning. Mot detta finns det ett effektivt medel: att visa dem ett uttalat ointresse. Det är verkligen synd eftersom de har många nog så centrala frågor om våld, tortyr, förtryck och så vidare att föra fram. Därför: Glöm dem inte!
Det har förekommit kritik mot benämningen ”ex-muslimer”. Då de inte längre är muslimer menar en del att namnet blir missvisande. Men det är snarare så att just den benämningen utgör styrkan, att man därigenom markerar att man har ett särskilt berättigande att kunna lägga fram kritik mot Islam. En kritik som den svenska debattfloran helt undviker att kommentera. Kanske man kan förstå det. Om en utomstående håller med Ex-muslimerna kan denne utomstående bli anklagad för islamofobi.
Artikeln om videon har kommit i SvD. Några av bloggkommentarerna menar att det är ett uttryck för islamofobin i SvD. Videon kan ju ha producerats av israeliska agenter eller några andra islamofober. Ja, vem vet?
Ikväll har jag också avverkat en intervju med egyptisk radio. I Egypten är man ordentligt kränkt vilket också intervjuarna särskilt framhöll. Mina förklaringar kunde inte förändra den inställningen. Ryktena om den kommande musikalen hade också nått detta fjärran land något som inte heller uppfattades som lovvärt. Helst önskade radiostationen att jag skulle vara bruten, djupt ångerköpt och med en diger försäkran att jag hade gått fel i livet. Reportern menade också att jag har skadat uppfattningen om européer och europeiska konstnärer. Hur som helst var det en intressant erfarenhet och ett betydande tillskott till den stora installationen.
Till Rondellhundsparlören skall vi föra det komparerade adjektivtet:
Islamofobisk, islamofobiskare, islamofobiskast
På biennalen i Istanbul har den franske konstnären med kinesisk bakgrund Huang Yong Ping (747) bidragit med ett av de få verken som tar upp något muslimskt tema. Construction Site, en minaret uppställd som en scudraket.
I relation till följande förbleknar Lars Vilks’ konstexperiment fullkomligt – men självfallet är det nedanstående inget nytt för flertalet av er engagerade kommentatorer – väl ej heller för herr Vilks!
– – – – –
Kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Saudi Arabien (Saudi Arabia’s Human Rights Commission, HRC), ett land som formellt avskaffade slaveriet så sent som på 60-talet men som likväl fortfarande praktiserar slaveri mer eller mindre öppet (enligt sharia-lag är det tillåtet), har för avsikt att undervisa europeer om ’islamofobi’ (http://tinyurl.com/yonnz8).
Observera att detta är inte en isolerad företeelse; det är en del i en pågående och oavbruten strävan med det uttryckliga målet att få en halv miljard europeer att underkasta sig Islam (http://gatesofvienna.blogspot.com/2006/10/eurabia-code_19.html).
Detta är en del av den ’Euro-Arabiska-Dialogen’, (http://tinyurl.com/2amnnu), också kallad ’Barcelonakonferensen’ eller ’Europa-Medelhavspartnerskapet’ som initierades på sjuttiotalet av de Gaulle och som nu snabbt håller på att avancera mot sitt mål, som är att 2010 sammanföra Europa med den arabiska världen och att à la EU ha öppna gränser till 10 muslimska nationer (http://www.brusselsjournal.com/node/2458). Initialt beräknas 20 miljoner muslimer flytta till Europa.
EU håller således i formellt avseende på med att underhandla om uppgivandet av en hel världsdel utan att ha konsulterat dess befolkningar och utan att det överhuvudtaget blir omnämnt i media. Sverige är den mest aktiva samarbetsnationen, men vad vet vi om detta, då det mesta som avhandlas sorterar under 2 kap. 1 § sekretesslagen.
Detta är det största förräderi som någonsin har iscensatts inom den västliga civiliserade världen. EU är ingenting annat än en malign och kriminell organisation, som så snart som det vore mänskligt genomförbart skulle totalt nedmonteras.
Vissa läsare må tycka att detta är en obehagligt skarp formulering — men, Europas och europeernas framtid ligger just NU i vågskålen. Är detta något som kan intressera dig?
När jag såg bilden på minareten uppställd som scudraket kom jag att tänka på några ord av Walter Kempowski (berömd tysk författare) från en intervju ett par månader innan sin död (igår) som svar på en fråga om det fanns några platser han velat åka till:
”Italy. After all, there is such a thing as a European brotherhood that somehow belongs together, without Muslims that is. Now they’re building minarets, what’s the point? First you’ve got to ask the Germans.” Men tyskarna har inte blivit tillfrågade ….
http://www.signandsight.com/features/1481.html
http://de.wikipedia.org/wiki/Walter_Kempowski
Göran E,
Eftersom det finns stor begåvning samlad på Vilks.net har jag valt att höja kvaliteten på mina inlägg. För det fall du undrar …
Untitled, 2007
http://www.christoferlamgren.com/untitled_2007.html
mellis
I Göran E.´s stycke 2007/10/05 kl. 03:15:31, kan jag, trots allt, ana en liten kärleksförklaring till dig!
Kära Lars!
Ditt resonemang visar till en närmast Aristotelisk logik och med det vill jag framhålla att hela vårat västerländska samhälle är uppbyggt runt just dem principerna.
Du kan känna dig helt trygg här i Sverige eftersom argument ska mötas med argument, och våld ska mötas med våld!
Det blir nog bara värre för vissa andra i framtiden!
Lars,
jag har egentligen inget emot ditt Muhammedrondellhundsprojekt, men det dras in i en massa skit i det. Det är kanske inte ditt fel, men ett resultat av projektet är ju att Svenskhetens Självutnämnda Bevarare har fått en plattform i (halv)offentligheten. Och det har i sin tur fått till följd att diskussionen på den här sidan tagit en för mig fullkomligt oinspirerande vändning. Detta ältande av yttrandefrihetens och den västerländska demokratins hotade gränser tråkar ut mig. Jag står bakom din och exempelvis Arne Ruths ståndpunkt när det gäller principen om yttrandefrihet, men var finns konsten i det hela?
Klaga är alltför lätt. Här kommer därför ett försök till konstnärlig analys:
I mina öron finns en skärande dissonans mellan din uttalade institutionella ideologi och din outtalade (alltså ickeverbala) antiinstitutionella praktik. Och den är svårt för mig att stå ut med, jag undrar hela tiden vad fan du vill med detta oljud. Samtidigt inser jag att det knappast är harmoni du är ute efter. Det är ju också länge sen konsten avlägsnade sig från detta ideal. Och den disharmoniska tonen är inte något till sin natur ont. Det är bara uttrycket och därmed den estetiska substansen i ditt verk så som det hittills gestaltat sig. Detta uttryck kan man tolka som synliggörandet av en dold politisk konflikt, avslöjandet av en falsk harmoni, men för mig ligger det också nära till hands att se det som uttryck för en konflikt inom konstnärssubjektet. Den kan visserligen ha sitt upphov i den yttre, politiska dubbelmoralen, men skulle antagligen inte vara så kompromisslöst genomförd om den inte också hade en individuell motsvarighet.
Det som gör att jag trots en massa retorisk ornamentik drabbas av ditt underliga verk är misstanken att det ligger något verkligt bakom. Något som du känner, Lars, och som du inte kan låta bli att säga trots att du inte själv förstår det. Något som har att göra med olösbara motsättningar mellan moral och fri vilja. Vi vill inte vara utan vare sig det ena eller det andra, men begreppen är varken helt kompatibla med varandra eller helt tänkbara utan varandra. Av den här friktionen kan man få skavsår i hjärnan. Jag tror inte du är allt igenom förhärdad. Jag tror att gnisslet och galghumorn uppkommer ur denna inte helt behagliga mentala gnidning. Men min oavvisliga upplevelse alstras så klart inte av rondellhundsteckningens djärva linjespel utan av din envetet falskklingande teoretiska hållning.
/Yngve
Pingback: Snaphanen » Construction site
R O N D E L L H U N D S M O R D E N – DEN URSPRUNGLIGA BERÄTTELSEN
FÖRSTA DELEN: DEN HELIGE FREDRIKZONS RESA TILL AFRIKA
PROLOG: En sommar som varit både politiskt och konstnärligt död höll på att begravas i en sakta uppvaknande höst. Ingen mindes längre om man kunde eller inte kunde med att köpa en handväska för femtio tusen. Inom konstnärsvärlden återvände konstnärerna brunbrända från sina sommarställens diskreta idyller till innerstädernas kulturminnesmärkta små ateljéer. Några dröjde sig ytterligare några veckor kvar på platser som Österlen och Kullaberg i väntan på den stora
höststormen.
Få kulturarbetare hade väl på allvar noterat hur en till synes aningslös skånsk konstnär hade nekats tillträde till den lilla hembygdsgården i Tällerud då hans besynnerliga rondellhund i tusch av värmlänningarna plötsligt ansågs djupt stötande och farlig. I takt med att dess rykte letade sig ut från de djupa skogarna bedömdes den av vissa vara en alltför tom provokation, av andra ingen provokation alls, men av de flesta som alltför provocerande då den misstänktes kränka en helig tankefigur och inte minst ett bildförbud som sträckte sig ända till Indokina, en plats där man inom konstvärlden redan sedan tidigare engagerat sig känslomässigt. Dess bristande kvalitet och inte minst avsaknad av originalitet hade diskuterats livligt, det var ju varken fråga om faun eller kentaur. Och någon Picasso, det var konstnären sannerligen inte, vilket både de lokala konstkännarna och den samlade kultureliten med lätthet kunnat konstatera.
1. YSTADSPOLISEN BER POLISSKOLAN I STOCKHOLM ATT INTE BARA UPPMUNTRA NYA POLISASPIRANTERNA TILL STUDIER I KRIMINOLOGI OCH JURIDIK UTAN ÄVEN TEOLOGI, ISLAMOLOGI SAMT KONSTVETENSKAP.
Wallander hade fått ett nytt problem på halsen. Den gigantiska rondellhundsskapelsen, Trelleborgs nyåtervunna stolthet ”Trelle” hade brunnit ned. Hans huvudbry gällde huruvida nedbränningen av Trelle var ett ritualdåd av en hemlig satanistsekt, en maktdemonstration av en antidemokratisk massrörelse eller en fjärrstyrd bestraffningsaktion från mörkerpalatset långt därborta. Eller var det rätt och slätt bara ett slyngelsträck, utfört av traktens kulturellt understimulerade ölungdom?
På sin kammare spolade han gång på gång tillbaka den gamla VHS-bandspelaren för att jämföra ledtrådarna som stavades A=Trelle själv, B=Talle – Talibanernas förintande av tvåtusenårig kulturhistoria och C=Bruse – Gävlebockens årliga avskedsfest.
A/Trelle – http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=911665 ,
B/Talle – http://media.putfile.com/Taliban-Destroying-2000-year-old-statues-of-Buddha ,
C/Bruse – http://www.youtube.com/watch?v=8Wt_yxAuO-4 .
I sitt halvberusade tillstånd beslutade han sig för att ta telefonen och ringa upp gamle vännen och professorn Jan Hjärpe – en man som han en gång hjälpt ur en ytterst prekär situation.
Andligheten kom till honom medan bilderna flöt samman.
2. GAMLE POLISMANNEN BERTIL BILDAR NYA MÅLVAKTSBOLAGET “FALCK INSECURITY” OCH TRYGGAR PÅ SÅ SÄTT HÖGMÄSSANS TILLSTRÖMNING AV SÅVÄL DRÖMGÄSTER SOM MARDRÖMSGÄSTER:
FALCK INSECURITY (FIS) är i sin sinnrika tvåkomponentskonstruktion uppbyggt till både åskledare och korthus. Man kan därför under sina vingar härbärgera konst- och kulturvärldens allehanda svartepettrar och oönskade gäster. För kommunisterna använder man den dyra åskledaren som dessutom är kameraövervakad av Göteborgspolisen, medan mer liberalt sinnade bråkstakar oundvikligen utlöser det geniala korthusraset och på så sätt själva får ta smällen.
Konstapel Falck är detta år extra nöjd med den skånske hundmålaren Vilks som ger honom chansen att i lokaltidningen Göteborgs-Postens reporter Fredric Askerup i bilagan med namnet Kultur/Gränslöst får förklara företagets etiska hållning:
– Jag är inte orolig, säger Bertil Falck, men han är ingen drömgäst. Han utsätter andra för obehag genom sin närvaro. Det hade varit bättre om han hade hållit sig hemma och snickrat på sina konstverk i stället. Så länge han springer här och på andra ställen kommer debatten bara att fortsätta. I princip kan vi säga nej till honom, av säkerhetsskäl. Men vi drar oss för det i det längsta – just i yttrandefrihetens namn.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=370843
Wallander avslutar frukosten och viker ihop tidningen. En ny dag väntar honom.
3. SERIÖSE FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON TAR SITT MEDBORGARJOURNALISTISKA UPPDRAG PÅ ALLVAR OCH ÅTERUPPGRÄVER DEN FAMÖSA INBJUDNINGSKORTSKANDALEN I SAMBAND MED DEN ÅRLIGA POLISFESTEN “TERRORSPEXET”.
Med bultande hjärta viker folkskollärare Fredrikzon ihop expressenartikeln från sin klippbok, och lägger det i ett brunt A5-kuvert. I all hast glömmer han cykelhjälmen och vinglar ner mot stan på sin orange Crescent världsmästarcykel. Han stannar flåsande framför torggrillen och ser sig ängsligt om. Inga Volkswagenbussar. Innan han stoppar ner det bruna kuvertet i postlådan tar han ur sin lika bruna manchesterkavaj upp en blyertspenna och skriver: Wallander. Ystadspolisen. Brådskande.
På baksidan har han skrivit: ledtråd 1: Terrorspexet. ledtråd 2: Hjärpe. ledtråd 3: 30 november. Hästar.
http://www.expressen.se/1.560805
4. KÄNSLIGE VIOLINISTEN RASMUS WEST ÅTERINTRÄDER PÅ SCENEN FÖR ATT DIREKT KONSTATERA ATT ORKESTERN SPELAR, OM INTE FALSKT, SÅ I ALLA FALL HELT FEL TONART.
“På tonen här inne låter det som att islam är det globalt rådande och att striden är oundviklig – radikala åtgärder måste tas, att alla muslimer är ansvariga för bilden utav dem själva. Alternativt att Lars är en barnrumpa och bara är ute efter uppmärksamhet.”
Han är nöjd med insändaren, men suckar och frågar sig: när skall svärden smidas om till målarpenslar? Och plockar fram sången från den brittiske irakofficeren. “Det är som talade han till mig”, tänker Rasmus och ser sig i spegeln.
You are beautiful. You are beautiful. You are beautiful, it is true.
http://www.youtube.com/watch?v=8Y7WDWP8WMs
5. FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON BLIR AV SIN FASTER, GAMLA UNGMÖN LISA FREDRIKZON, MEDBJUDEN TILL “SOUND OF MUSIC SING ALONG” FÖR ATT BOTA SIN MEDFÖDDA ASPERGERS SJUKDOM.
Efter föreställningen undervisar Lisa, även hon till yrket lärare, sin brorson Fredrikzon om symbolspråk, ironi och hur det går till när man läser mellan raderna.
Som exempel anger hon pojken Janne Gullig som blev slagen av sin styvfar och mobbad i skolan. Janne har med dessa erfarenheter i bagaget sedan som vuxen karl drivits av en omättlig revanschlusta gentemot det han uppfattar representera styvfadern, Saltis och internatskolan, och skriver böcker om arga unga män som kan slåss, svenska övermänniskor och kvinnliga palestinska självmordskaptener som minsann ger både imperialismen och kolonialismen på nöten.
Men allra mest har han velat porträttera sig som en riktig kraftkarl, minst två (2) meter lång och med hundra kilo muskler. Som den macho livets hårda skola gjort honom till knäpper han alltid upp minst 4 knappar på skjortan när han tror att någon kommer att iaktta honom – trots att han är lönnfet och de en gång så stiliga brösthåren bleknat. Den manliga råstyrkan briljerar, tänker Janne.
Faster Lisa Fredrikzon förklarar för sin brorson om allt detta och varför vissa människor kan tycka att pojken Janne som vuxen karl blivit en patetisk karikatyr av sig själv.
Men slutklämmen i faster Lisas lektion för att bota brorsonens Asperger blir följande: När gamle grannen, på äldre dagar ej hälften så uppburen som Janne, i samband med något av Jannes nya kulturrelativistiska fadersuppror fortsätter att spela på sin manliga råstyrka och ironiskt säger att Janne faktiskt är ganska kort, kan detta förstås upplevas som kränkande för en kort person – Janne – som tror att han är både Stålmannen och den otrolige Hulken på en och samma gång. Det kan vidare komma att identifieras som en kränkning av brorsonen vilken just lärt sig Toleransmanifestet och Den Anpassade Yttrandefriheten, men förklarar Lisa, detta skall icke uppfattas som en kritik av alla korta personer – endast ett skämt riktat mot Jannes egen självbild!
Folkskollärare Fredrikzon är nöjd med lektionen och letar efter en kandidat att undervisa om samma sak. Väl hemkommen snubblar han dock över den nyinköpta Randy Newmanskivan med låten om de förföljda korta gubbarna. En skiva som han fick för halva priset i samband med att han handlade blandfärs på ICA MAXI. Han får ett återfall och tänker: NU JÄVLAR!
http://www.youtube.com/watch?v=lt3sH5J4cxs
När han spelat låten femton gånger lägger han sig på allmogesoffan och tar upp Sydsvenskan. Han börjar med notiserna.
6. KÄNSLIGE VIOLINISTEN RASMUS WEST SPÄNNER STRÅKEN ALLT HÅRDARE OCH STÄLLER ORKESTERMEDLEMMARNAS FÖRSLAG OM MASKERINGSFÖRBUD I SKAMVRÅN FÖR FÖRSLAG TYPISKA FÖR SVENSK POLITIK.
-Ni försöker angripa religiösa symboler och inte problemet med maskering, förklarar West och spelar vidare.
7. TRELLEBORGSRONDELLEN STASAD EFTER FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZONS SENASTE STAVNINGSKONTROLL. WALLANDER FASTNAR I FÖRSTOPPNINGEN.
Efter att ha postat brevet till Wallander gav sig folkskollärare Fredrikzon ut till trelleborgsrondellen i jakt på fler stavfel. Han hoppades på platsen för den utbrända rondelhunden Trelle hitta den snickrande multimuslimofonen Bagdad-Bob, ett lämpligt offer att läxa upp.
Rondellens strida ström av bilar får dock folkskolläraren helt att tappa fokus. En efter en stoppar han felstavade GYF 873, LPH 087, IIK 968 m.fl. Stavningskontrollen (utförd medelst en medhavd handdator som. Fredrikzon fått låna från rektor Rolf, även han medlem i förbundet Humanisterna) och påföljden i form av kraftfulla tillrättavisningar får dock inte planerad effekt utan bilägarna blir i stället förbannade. Än värre är att Trelleborgspiketen, på väg hem från sin sedvanliga fredagsfika fastnar i trafikkaoset och inte kan ingripa när en blandad PK- och islamistmob är på väg att lyncha trelleborgssignaturen Danpark. Danpark som tagits på bar gärning när han limmat hundbilder över alla stadens elskåp.
I bilkön sitter likaså kommisarie Wallander, Ystadspolisen, på väg till vännen och riksprofessorn Hjärpe i ett brådskande ärende. Han svär irriterat och tänder en gul Blend. Professorn gav inget riktigt svar vid den tidigare uppringningen, bara stamningar i falsett för att till slut ge av ett långt stön.
8. FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON ÅKER ÖVER BRON EFTER PEPPAR.
Folkskollärare Fredrikzon kommer senare samma kväll att lyfta från Kastrup på väg till Västafrika. Någon har i rondellen sagt åt Fredrikzon att dra dit pepparn växer, och enligt Fredrikzons kunskaper från folkskollärarseminariet bör detta vara någonstans i Västafrika.
Han kommer på drift i Västafrika så småningom att möta bokmässans grundare Conny Jacobsson, på rymmen efter olovlig cigaretthandel. Folkskolläraren får via Jacobsson kontakt med företaget FALCK INSECURITY, vilket kommer att vara honom till stor nytta. I Västafrika hjälper nämligen Fredrikzons kunskaper från seminariet föga. Det första han gör är att gå fram till en svart man och förklara:
-Hello. I am from Sweden. Sweden is a democratic country and I am a democrat but some Swedish Democrats would call you a Negro. I don´t like that.
Rätt snart blir Fredrikzon en mörbultad man och hamnar även i diverse svartsjukedramer efter att en lokalinvånare givit honom rådet:
-Man, you need to get laid, en uppmaning som Fredrikzon på vanligt manér tolkat bokstavligt. Det börjar även så småningom klia på diverse kroppsliga ställen, men eftersom Fredrikzon i all sin brådska glömt teckna särskild reseförsäkring blir han hänvisad till byns kloka gumma och nu börjar de verkliga problemen.
Så småningom börjar nyvunne dryckesbrodern Jacobsson få nog av sin ogörlige vän då denne allt mer retar upp lokalbefolkningen. Vid ankomsten kallad Laban och efter initial färgskiftning Ruben har Fredrikzon blivit något av en driftkucku bland lokalbefolkningen; mån om att alltid vara till lags lyckas han ständigt förolämpa dem.
Här kommer kontakterna med FALCK INSECURITY väl till pass och bibliotekarie Jacobssons lyckas få sin gamle vän konstapel Falck att utan dröjsmål utfärda ett tvättäkta PK-pass till bokmässan.
-Jag kan personligen gå i god för honom, berättar Jacobsson för vännen, han är helt PK och ofarligare att ha på mässan än självaste Janne Gullig. Du behöver inte ens bygga ett nytt korthus.
Precis innan Fredrikzon skall stiga ombord på det lilla propellerplanet får han emellertid telefon och blir kallad till incheckningen:
-Folkskollärare Fredrikzon? Det är Hjärpe.
9. FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON PÅ DRIFT I VÄSTAFRIKA OCH BLIR SIN EGEN FAVORITBOK.
Riksprofessor Hjärpes ton var uppskakad, men trots dess högst begränsade frekvensintervall trängde den till slut igenom de raspiga ledningarna till västraste Afrika. Folkskollärare Fredrikzon, läsbegåvad drängson med bildningskomplex, kände sig tilltalad av Gud Fader och glömde i all sin andlighet bort att lyssna till vad professorn ville säga.
-Hallå, hallååå, hör du mig? Kan du svara? Professorn verkade smått panikslagen.
-H-h-h-allo, Herr Professor, jag hör professorn ganska bra. Fredrikzon började vakna till.
-Det går bra att säga du, det är ingen fara, det brukar jag till och med lära mina tyska
professorskolleger när de ber mig om ett exempel på att islamistisk terrorism inte är så farligt. Men nu till saken: jag ringer dig i ett ytterst brådkande ärende. Jag tror att den enda som möjligen skulle kunna lösa detta problem är du…
Det här är stort, tänkte folkskollärare Fredrikzon. Hjärpe fortsatte:
-Om jag uttrycker mig på det här viset: Hade jag varit i min ungdoms glansår, ungefär som på 60-talet, hade JAG behövt göra detta.
Gud är större, tänkte folkskolläraren.
-Vi kommer nog att behöva ha dig kvar i Afrika en tid framöver.
Gud är kanske inte riktigt så stor, fortsatte folkskolläraren för sig själv, och han blev med ens påmind om varför han gått med i förbundet Humanisterna under den där utbildningsdagen. Väl medveten om vilken auktoritet som strömmade ut ur telefonluren blev emellertid folkskollärarens svar:
-Professor: Professorns vilja är min lag. Jag stannar!
-Men är inte folkskollärare Fredrikzon intresserad av att höra om uppdraget?
-Jo, förlåt, självklart! Alltid redo!
-Vi har arrangerat en stor händelse som du skall få delta i… Den underordnade glömde i sin iver bort sig och avbröt professorn:
-Men Professorn, varför just jag professorn? Riksprofessorn, som ju i detta ögonblick uppenbarligen led av stor stress kände en stigande irritation över att aldrig få komma till skott:
-För att du äger ett av FALCK INSECURITY utfärdat äkta PK-pass, som enligt mina informationer av misstag givits diplomatstatus. Detta gör att du medelst stavningskontroller kan blockera alla Afrikas rondeller utan att riskera påföljd, vilket kommer att kunna bli till stor nytta för ditt uppdrag.
Fredrikzon tittade ner på sitt PK-pass och upptäckte att det var blått.
-Om du nu låter mig tala till punkt så skall jag i detalj förklara uppdraget för dig. Det första du skall göra är att omedelbart och i hemlighet ta kontakt med Imam Abd Al Haqq Karlzon. Han är för närvarande övervakad av det svenska mediedrevet, varför jag inte vågat ta kontakt med honom ens via Professor Vilks hemsida. Han väntar dig således inte. Uppdraget går i korthet ut på att -PANG-PANG-PANG!!!
10. FOLKSKOLLÄRAREN BLIR I NATTENS TIMME POETISK OCH SÖRJER I ENSAMHET SIN ENSAMHET.
Endast bakgundsskrapet var kvar i folkskollärarens lur. Han kände sig svag i benen.
-Drevet, drevet, drevet, jag visste att det skulle bli så här, tänkte Fredrikzon som kopplade ihop saken med hundar. Det tog dock ytterligare en halvtimme innan han med tvång fick lämna telefonen ifrån sig och detta beroende på att han försökte knyckla ner ett stort papper med en “Smiley”-gubbe genom telefonluren. Hans faster Lisa Fredrikzon hade nämligen lärt honom att alltid avsluta sina inlägg med en sådan gubbe, särskilt när han kände sig upprörd.
Planet hade för länge sedan lyft när folkskollärare Fredrikzon med ett fast kraggrepp blev utslängd av flygplatsens ende vakt. Vakten var dock vänlig när han lämpade av Fredrikzon på en Toyotapickup:
-Ruby boy, Go home to Randy daddy.
Folkskolläraren hade frågat så många i byn om de kände till Randy Newman att alla trodde att Newman var folkskollärarens pappa.
Tillsammans med 27 andra passagerare lämnade så Fredrikzon flygplatsen på ett pickupflak.
Bedrövad över samtalets abrupta slut, samt även lite orolig vad som kunde ha hänt professorn beslutade han sig för att under det närmsta dygnet studera symbolik. Han började med att analysera inlägget “Vem har stulit min röv” på Professor Vilks hemsida.
Nästa dag vaknade han upp, bakfull och skitig. Diktstudierna hade helt gått över styr när Fredrikzon valt att gestalta inlägget i form av en enmanspantomim. Han tänkte nu i stället på Cecilia, ungdomskärleken som redan sedan första inviten vid fjorton års ålder givit honom nobben. Cecilia var fin, tänkte Fredrikzon, och upptäckte i spegeln att han kanske borde raka sig.
Han beslöt sig för att samma kväll ta kontakt med Imam Karlzon.
11. KÄNSLIGE VIOLINISTEN RASMUS WEST ANKLAGAR MEDMUSIKANTERNA FÖR TASKSPEL, FELSPEL OCH OSAKLIG PAJKASTNING, FLYR FÄLTET OCH TRÖSTAR SIG MED ÖRONGODIS.
SAMTIDIGT, i en annan världsdel, sitter den känslige violinisten Rasmus West.
-Ingenting duger längre, den här jävla hålan är för liten för mig, trelleborgsborna bryr ju sig för fan bara om TV3, Kanal 5 och att installera den nya värmepumpen. Kanske borde jag dra till Fagerhult och ta kontakt med Stig Ramsing eller åtminstone ställa mig på von Hausswolffs väntelista för trainees.
Han skall precis sätta sig och författa ett e-postmeddelande till den berömde konstnären Carl Michael von Hausswolff när han upptäcker att signatur Mellis inbjudit honom till det nya kompis- och nätverksprogrammet Facebook:
-Rasmus, din lilla klena fiolspelare, hackern Stefan Peterson har lärt mig hur man söker upp gamla polare på nätet, vill du bli min vän?
Violinistens intention är egentligen att ignorera, men av misstag trycker han på “godkänn”, vilket han senare skall få ångra. Han tänker dock inte nämnvärt på den saken, utan funderar istället på vilka vänner han själv skulle kunna bjuda in till Facebook. Det första valet blir självklart:
Folkskollärare Fredrikzon.
Redan samma kväll sitter så också den känslige violinisten Rasmus West på ett plan med destination Västafrika.
Det är natt utanför och Rasmus bestämmer sig för att försöka sova. Han väcks dock relativt snart den helt vitklädde passageraren brevid, vilken äter med en aptit som hade han inte fått mat på hela dagen. Han ser också att mannen läser en bok med konstiga små bokstäver som han inte förstår. Rasmus har aldrig sett något liknande.
-Är du jude? Frågar violinisten.
-Knappast. Tillåt mig presentera mig: Imam Abd Al Haqq Karlzon.
Ur de medhavda Sonylurarna strömmar musiken: You’ve got a friend.
http://www.youtube.com/watch?v=7vY1peG8gHQ&mode=related&search=
12. PROFESSOR HJÄRPE UNDER ISEN – TILLSTÅNDET KRITISKT – MEN UNDGÅR ÄVEN FORTSÄTTNINGSVIS KRITIK.
Professor Hjärpe vaknade upp i en vit stålsäng med ett stön.
-Välkommen till Lunds Universitetssjukhus! meddelade en ung sköterska vars enorma barm fick den omtöcknade riksprofessorn att tro på livet igen. Han tittade åt sidan. På bordet bredvid låg ett par krossade glasögon. Hjärpe kände en kraftig värk i hela kroppen och tog sig mot huvudet som sprängde och stramade. Ett tag trodde han att håret omvandlats till en gjutjärnshjälm av märket Skeppshult, men så förstod han att det var ett kraftfullt bandage som han tafsade på.
Hjärpe hade ingen aning om vad som hade hänt. Han hade ett svagt minne att han varit i kontakt med folkskollärare Fredrikzon, men kunde inte för sig själv redogöra vad som sagts eller inte sagts under samtalet. Ångesten grep tag om honom när han åter insåg allvaret innan han åter tappade medvetandet.
Faktum var att professorn, i sin entusiasm över att till slut ha fått tag i den kringdrivande folkskolläraren glömt att stänga köksfönstret. Detta hade inte gjort någon större skada om inte Hjärpe hade lånat ut sin ytterdörr till några unga teologer. Teologerna ville med upp-och-nervända kors, tillverkade av tillsågade HSB-dörrar och samtliga lånade från riksbekanta Lundaprofiler, skapa ett nydanande och provokativt konstverk på stora kyrkogården. Det blev nu lite kallt i den annars så ombonade lägenheten på Klostergården, men det stora problemet kom när den förvirrade professorn som vanligt glömde köksfönstret öppet. Tvärdraget uppnådde den här gången nära nog bibliska dimensioner, och till slut vräktes hela den överbelamrade rumsavdelaren omkull för att landa på den intet ont anande professorns blonda huvud.
Efter fem minuters avsvimning hade Hjärpe vaknat till. I vanlig ordning hade han skakat av sig dammet, tittat sig i spegeln och sagt:
-Det där var väl inte så farligt! Man skall nog inte ööverdriva situationen…
En stund senare, sedan han noterat att han för första gången i sitt liv börjat luta åt höger, fattade han dock misstankar om att allt inte stod riktigt rätt till. Han lyfte åter telefonluren, men ringde den här gången inte till folkskollärare Fredrikzon, utan till en betydligt kraftfullare person:
Professor Jan Bergman.
Bergman var en kär kollega till Hjärpe, lite mer på hugget och kanske den person som Hjärpe själv skulle ha velat vara om han fått bestämma. Bergman var en kraftkarl av Guds nåde och hade en teologisk utstrålning som gjorde att han kunde uttrycka sig utan omskrivningar. Redan under studietiden hade de delat upp landet och fakulteterna mellan sig. Och här var det Bergman som bestämde. Bergman tog teologin, och Hjärpe fick bli riksprofessor i Islamologi, Bergman tog Uppsala och Hjärpe tvingades inse att hans barn skulle tala skånska. Hjärpe beundrade Bergman.
-Du Jaaan, sade Hjärpe.
-Ja, Jan, timmen är sen, svarade Bergman.
-Jag troor nog att jag fått ett slag i huvudet, fortsatte Hjärpe, och gick upp i falsett på slutet.
-Vad har du över huvud taget för belägg för det? Lägg fram bevis! fordrade Bergman och märkte inte
själv hur det började rycka i högra armen.
-Det värker i huvudet…
-Jag sade ju åt dig att sluta dricka hembränt när du fick professorsstolen, bannade Bergman.
-Men jag lutar åt hööger! Hjärpe var trots allt en riktigt knipslug karl.
-Vad? Ring 90.000! Omedelbart!
-Menar du inte 112? 90.000 förbjöds ju i enighet med den nya lagen om övertygelseskada efter att vi tillsammans som företrädare för organisationen ”Guds Barnbarn” för de bullerbyskadade, men ack så tacksamma svenskarna kunnat visat att 90.000 lätt kunde göras om till 666 om man tog bort fyra nollor, vände på steken och multiplicerade med 111… Ett plus ett är lika med två är ju dessutom enklare att komma ihåg…
-Ring 112! Röt Bergman.
-Men Jaaan…
-JA, JAN? Alltid samma visa. Bergman kokade av ilska.
-Vad ska jag säga?
-Säg att israeliska agenter bryter sig in i din lägenhet. Det låter mest trovärdigt.
Bergman återgick till sin tidigare kvällsverksamhet bestående i att kompendiera Albert Engströms skämtsamma böcker. I bland när syftningarna i skämten blev alltför otydliga tog professor Bergman i stället upp några vällästa nummer av Söndagsnisse-Strix från 40-talet och skrockade förnöjt för sig själv.
En halvtimme senare hade Professor Hjärpe legat djupt medvetslös i en ambulans på väg in universitetssjukhuset. Han blev opererad för en stor hjärnblödning och lagd på avdelningen för mer eller mindre svåra skallskador.
13. KÄNSLIGE VIOLINISTEN RASMUS WEST BLIR MEDLEM I 10.000-METERSKLUBBEN OCH BEKANTAR SIG MED EN NY VÄRLD.
PÅ PLANET TILL VÄSTAFRIKA hade imam Adb Al Haqq Karlzons frenetiska ätande övergått till kraftfulla snarkningar, vilket höll den känslige violinisten Rasmus West klarvaken trots att han redan avslutat även den spritranson som Imamen generöst avstått till honom. Han kände sig bara mer ångestdriven i takt med att promillehalten ökade och till slut bestämde han att göra något han alltid velat göra: Han gick in på toaletten och kaskadkräktes.
-Så där ja, nu var man även medlem av 10.000 metersklubben, tänkte han stolt för sig själv i mörkret, och gick tillbaka till sin stol.
I stolsfacket framför fann han dagens tidningar som han i sin fascination för den vitklädde glömt att titta i. Han började nu med att som vanligt ta upp Aftonbladet:
Olle Svennig var som vanligt förbannad. Ömsom gick han tillbaka till sin hårda bakgrund som arbetargrabb på Malmös bakgator, ömsom refererade han till initierade samtal med franska universitetssocialister. Artikeln slutade, efter några angrepp på den israeliska armén, med:
-När dagen är slut och man sätter sig framför den uppvärmda brasan: vem kan man då egentligen lita på? Kapitalet? Borgarklassen? Vänstern? Att Folkpartiet, ett parti som en gång i tiden stod för medmänsklighet, rättvisa och solidaritet under mörkermannen Leijonborg lämnat socialliberalismen i rännstenen till förmån för kravliberalismen torde vara ett hjärtskärande faktum för alla och envar i och med kaserngårdshitler Björklunds övertagande av kanslerskapet. Den enda socialliberal man kan lita på nu för tiden är ju för fan Maria Skorstenius. Och inte henne heller kan man ju lita på förresten. O.S.
Svennig var skön tänkte Rasmus. Han lindade inte in det han ville säga. Han sade som det var. Fast han var lite gnällig. Killen borde skaffat sig en fiol, då skulle han kunna sluta tjata om sin fotbollstalang som ung grabb i Malmö.
Nästa tidning blev Dagens Nyheter. Här fann Rasmus West till sin stora glädje en lång ledare av Niklas Ektunna, Rasmus favoritskribent. Temat var yttrandefriheten och rondellhundsparlören:
-Det råder efter ett inlägg på professor Vilks hemsida en stor dispyt om huruvida det var korrekt att ta upp ordet ”Halshuggningssjal” i rondellhundsparlören och låta det ersätta det mer värdeneutrala ”terroristhalsduk”. Man kan argumentera för bägge sakerna. För egen del kan jag dela med mig av mina värdefulla erfarenheter som ”blå basker” representerande Sverige i stora världen…
Rasmus piggnade till. Han tyckte alltid att det var spännande att få följa med i FN-soldat Ektunnas äventyr. Nästan lika spännande som när han läst Utrikesminister von Bildts böcker ”Hallänning, Svensk, Europé” och ”Uppdrag Fred!”. Han blev dock lite besviken när Ektunnas slutsats som vanligt blev att man varken kunde säga bu eller bä, men att det var viktigt att vi visade klokskap.
Nyhetsdelen hade inte så mycket nytt att erbjuda. Han läste: Von Bildt tveksam till hårdare tag mot Burmas militärdiktatur. Assistent Fredrik röjer inte sin egen eventuella hållning.
– På vilket sätt skulle det öka mina möjligheter till karriär i Vostok Nafta? Undrade von Bildt. Dessutom “var det väldigt svårt att avgöra” vad som verkligen hände. Men han hoppades på att det skulle gå bra för den burmesiska befolkningen.
Han tröttnade på Ankdammsreportagen och plockade i stället försiktigt upp en av Imam Karlzons böcker. Hmm, kanske är det så här det känns att bekänna sig till Profeten, tänkte West, och läste vidare i krumelurerna, omedveten om att han vänt boken upp- och ned.
14. GENERAL BUSSCHAUFFÖR ESKORTERAR JANNE GULLIG TILL LANDSVÄGENS SLUT.
GENERAL BUSSCHAUFFÖR, även kallad GB, var omåttligt stolt över att få köra Janne Gullig till
Landvetters flygplats. HAN, och ingen annan hade fått hedersuppdraget att köra den store (som faktiskt var ganska kort när General Busschaufför tänkte efter). Janne satt på vänstervis solidariskt i högra framsätet, även om den egentliga förklaringen var att han ville ha total kontroll. Han ansåg sig med sina kunskaper nämligen vara en synnerligen intressant person för såväl israeliska säkerhetstjänsten Mossad som Bonnierkoncernen, som han påstått tvinga ungsocialister och antisionister att helt mot sin vilja skriva om judisk kultur (lillsatans kultur) för att förtjäna sitt levebröd. Han fruktade Mossad av militära skäl (Gullig skulle trots de bortplockade gradbeteckningarna alltid förbli militär – A war writer), och Bonnierkoncernen av privatekonomiska skäl – eftersom han var fullständigt övertygad om att de skulle försöka värva honom med en summa pengar han inte mäktade stå emot.
General Busschaufför, FALCK INSECURITY, tänkte GB nöjt, eskorterandes JANNE GULLIG. Detta var utan tvivel höjdpunkten i hans karriär. D-day. Aldrig skulle han få nobben på dansgolvet i samband med personalfesterna mer. Aldrig mer skulle Maria Skorstenius fråga honom om hans familj hade det svårt i Rumänien. GB talade ju för fan SVENSKA även om dialekten som han tagit med sig från sin hemby i Sydsverige var lite grötig. Alla skåningar kunde ju för helvete inte prata som nazistkärringen Ann-Marie Paulsson. General Busschaufför kom på sig med att elda upp sitt inre och undrade om Gullig noterat att han missat avtaget till flygplatsen och var halvvägs till Borås.
Men Gullig hade börjat slappna av nu när inga kameror fanns inom räckhåll och läste förstrött ur tidningen SLITZ.
-Hehe, jävligt infantila reportage som borgarna producerar, ska detta vara det bästa som Axelsson-Johansson har att komma med? Men de har jävligt bra fotografer. Titta här! Ser ut som Lundakärringen Kattis Ahlström i Bh. Men de är väl säkert som alla de andra, min egen morsa inkluderad, betalade av Bonniers eller den amerikanska ambassaden.
Gullig läste vidare och noterade inte att GB gjorde en 360 grades sväng i rondellen som för övrigt utsmyckades av en Göteborgsjesus som impotent Rondellhund.
Detta var alltså den största dagen. General Busschaufför hade som skolbarn varit mycket impopulär eftersom han alltid gick runt med en godispåse men samtidigt vägrade att bjuda kompisarna. Detta hade dock sin upprinnelse i en mycket omskakande händelse redan när busschauffören var fem år:
Busschaufförens far, i byn kallad Marskalken, ägde den lokala godisaffären och såg sin ende son, den ständigt godisätande Junior som kanske Skånes största godisförsäljare. En nutida O.P, fast utan monopol. Därför tog han alltid med sig sin lille son när han skulle handla upp råvaror. En lördag när de skulle besöka Svin-Olles gård, blev dock Marskalken alltför charmad av Svin-Olles monokulturella hemtrevnad med majblommor i vartenda rum och en hustru som alltid höll med. Under en allt djupare berusning blev Marskalken runtvisad på gården, och när man till slut kom upp till vinden och de stiliga gamla uniformerna av märket Hugo Boss kunde varken Svin-Olle eller Marskalken lägga band på sig: Man började helt enkelt manekänga och företog diverse poser inför varandra och inför den uppmuntrande hustrun.
Allt medan Junior satt instängd i ladan. Han hade direkt gått dit för att som vanligt leka i höet, men av misstag hade de väldiga trädörrarna gått i baklås och Junior fick sitta kvar i ladan i tre dagar. Via ett litet titthål kunde han se svineriet på gården och hur Svin-Olle lärde Marskalken elementa i repatriering, vikten av vithet, att fisa offentligt utan att skämmas, med mera. Betingningen blev kraftig, och kom senare att gälla även fraser som ”får det lov att vara lite mera kaffe?” eller ”Det var mig en fin kärra”.
Under militärtjänsten hade Junior funderat på att vapenvägra, till viss del på grund av tidsandan, men allra mest på grund av att han tyckte att AK-4:an var alltför tung, otymplig och besvärlig att hålla reda på. Han hade emellertid slutligen och sist kommit fram till att bekvämligheten faktiskt talade för att uthärda, men tog sig protestnamnet General Busschaufför. Generalen hade, trots sin utstakade karriär som blivande godiskung, vid mönstringen utnämnts till menig, men blev snart på grund av sina kunskaper i det svenska språket utnämnd till vicekorpral. Generalens kunskaper var förvisso rätt skrala, men i och med att en del inköpta godispåsar passerat under hans blick kunde han skilja mellan versaler och gemener, något hans far mycket stolt noterat. Vidare hade han ett medfött rättsstavningspatos för de ord han behärskade, vilket uppskattades av de andra underofficerarna som för övrigt mest använde könsord och svordomar. Han lärde dem att hyvla av folk med ordbokens hjälp och när denna inte fanns till hands, eller när orden var för långa för att hålla reda på, avfärda sina antagonister som dyslektiker vilket, konstaterade han nöjt för sig själv, även förolämpade konungen och därigenom hela det förfördelande systemet. General Busschaufför förblev trots alla sina silverskedar i hjärtat en sann proletär.
-Gäsp, gäsp! gäspade Janne Gullig och yttrade sedan släpigt några nedlåtande ord som var uttalade med så små bokstäver att GB inte uppfattade dess mening, men han bestämde sig för att de var riktade mot någon obetydlig kvinna på Bokmässan. Och det gick ju inte att anklaga Gullig för det vanliga. För säga vad man ville om Janne Gullig, men något dyslexicon var han definitivt inte.
Två timmar senare satt Janne Gullig på ett plan på väg till Västafrika.
FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON satt övergiven vid en dikesren och tuggade rastlöst på en bit bröd utan att få i sig så mycket. Han längtade efter vännen och violinisten Rasmus West. Men mest av allt längtade han efter Cecilia. Allt sedan man på folkskollärarseminariet hade undervisat honom om brevhemligheten hade han funderat på att sätta in en kontaktannons i Sydsvenska Dagbladet. Han hade vänt och vridit på orden och formulerat tusen och en annons. Men det stupade alltid på att tidningen inte kunde garantera att eventuella svar skulle vara rättstavade.
Folkskolläraren var en slav under sina tankar. Och inte visade infödingarna honom någon respekt. De bara skämtade med honom hela tiden. DE borde veta. De hade ju säkert själva varit slavar. Men snart skulle räddningen anlända.
Bergman hade telegraferat om en snar ankomst.
http://www.youtube.com/watch?v=qPjYRdjIV1w
15. MISSFOSTRADE MISTLUREN MELLIS TROR SIG HA FUNNIT SIN FÖRSVUNNE FADERS HUS, MEN VÄGGARNA BÖRJAR SNART LUTA.
Den känslige violinisten Rasmus West hade nu somnat på planet och drömde om den lille gossen. Den lille gossen kom till världen en dag då mjölken surnade och kronofogden knackade på dörren. Önskad av ingen, blev han dock efter omständigheterna väl omhändertagen av en ensamstående mor som visade barmhärtighet, och såg honom mer som en fromhetsprövning än som ett straff. Den lille blev snabbt omtalad i grannskapet, inte så mycket på grund av sin oäkthet – något som var ovanligt på den tiden – som på sina vid födseln redan väl utvecklade tänder.
Gossen visade trots den relativa misären upp goda anlag för överlevnad, och hjälpte sin mor att på alla sätt slippa tvingas klara upp vardagen genom mindre ärevördiga aktiviteter. Han kunde hjälpa bonden i ladugården, handlaren att dela ut matvaror, eller i nödfall stjäla från grannen. Gossen var till hälften respekterad och till hälften fruktad. Man noterade att han gjorde vad han var tvungen till, men hade svårt att fördra hans smutsighet och mördande andedräkt. Gossen uppfattade föraktet, och som den räv gatan hade gjort honom till anade han alltid dubbla budskap och dolda agendor närhelst han mottog en ny information. Han hade aldrig litat på någon annan människa än sin egen mor.
Modern hade med åren kommit att älska sin ende son och förklarat för honom att livet inte var rättvist emedan de förtjänade något bättre efter allt slit. ”Vi är inga negrer”, förklarade modern, ”och en dag skall du slippa negergöra. Du skall bli en respekterad man och buga för ingen. Se dig själv i spegeln. Du har något som de andra saknar. Du har anlagen”. Gossen älskade att höra detta. Han var medellång, hade blek hy, klarblå om än något insjunkna ögon och nästan vitt hår. Hakpartiet var välmarkerat, nästan på gränsen till ett underbett. Visserligen var även grannpojkarna ljusa, men ingen var så ljus som gossen.
Pojken uppvisade till en början inte total avsaknad av läshuvud, men saknade däremot efter moderns död någon egentlig uppmuntran från omgivningen, och blev efter folkskolan till yrket finmekaniker, diversearbetare och landstrykare. Hans fritidsintresse bestod främst i tavelmålning, där han – trots att han aldrig sett havet – föredrog att måla solnedgångar mot vattnet, alternativt explicit pornografiska verk, vilka han emellanåt kunde tjäna sig en slant på. Han var också fascinerad av ämnet historia, och de stora krigen i synnerhet. Han älskade att frossa i sig bilder på allehanda germanska krigare, om det så var tyska specialförband eller stolta svenska poliser. Men han blev förkrossad när han tänkte på den moraliska försvagning i form av liberal demokrati som kriget lett fram till. Sir Winston Churchill var en huggorm som hade ödelagt det tusenåriga riket och nästan hela den germanska civilisationen. På kort sikt var det förstås de kristna, nynazisterna och judarna som vunnit på kriget, men på lång sikt skulle alla förlora på det. Genom lagstiftningen om hets mot folkgrupp hade makteliten – och han visste vilka som styrde den – dessutom säkrat upp sin dekadens och gjort sig immuna mot opposition nu när det vällde in omskuret folk över gränserna. Men detta skulle gossen ändra på. Han hade ju anlagen.
Rasmus West drömde oroligt vidare när någon knackade honom på axeln.
-Schh! Väck inte juden!
Rasmus försökte se vem det var som gömde sig i mörkret bakom stolsryggen. Till att börja med såg
han enbart två ögon gnistra till men sedan började huvudformen framträda, och han fumlade nervöst efter lampknappen ovan innan alla tvivel var undanröjda.
Det var Mellis som flinade mot honom.
-Öhhwgr, he, hej, vad gör du här, stammade Rasmus West, knappt hörbart.
-Vad gör du själv här, din lilla klena fiolspelare, svarade Mellis och fick kväva ett flabb för att inte väcka Imam Karlzon.
-Jag har ett uppdr-jag är här på tjänsteresa, replikerade violinisten.
– Hö, hö, sen när började negrerna lyssna på symfoniorkester, eller ska du dra en negervals? Nu skrattade Mellis så högt att Imam Karlzon nästan vaknade.
-K-k-kan du sluta med det där, jag tror faktiskt inte att det är så uppskattat, vädjade RasmusWest.
– Sluta själv, orkar inte höra ditt gnissel, är du mot yttrandefriheten eller, FÅR MAN INTE SNACKA LÄNGRE? Jag är väl för fan på internationell lufttrumma eller vad det heter, och som jag har räknat ut det befinner vi väl oss just nu över EUROPA – FATTAR DU – EUROPA – DÄR FOLK ÄR VITA OCH INTE KLÄTTRAR I TRÄD?
Imam Karlzon fortsatte snarka, men nu började andra medpassagerare vrida på sig och vakna till. Dessbättre verkade ingen som hörde förstå det svenska språket, eller så var de som förstod det svenskar och låtsades således inte höra.
-Visst, visst, du får säga vad du vill, men snälla, kan du inte tala lite tystare? Rasmus West som vanligtvis varken lät smått eller stort passera kände sig en smula desperat. Resan som börjat så bra med intressanta och politiskt korrekta samtal med Imam Karlzon hade urartat till en mardröm.
-JAG ÄR TYST, skrek Mellis och garvade.
Violinisten förstod att stycket måste spelas ända till Fine. Denna tandvärk skulle inte försvinna av sig själv.
-Kära, älskade Mellis, det är kul att se dig, men vad ska du göra i allra västraste Afrika?
-Jag ska inte till Afrika. Mellis log åter och exponerade allt sitt kvicksilver i underkäken.
-S-sluta skämta med mig Mellis, vad är det du vill?
-Jag ska till Valhall.
16. DETRITUSDETEKTIVEN ROLAND “POIROT” MARTINSSON IDENTIFIERAR TRANSATLANTISK IDIOTI OCH SÄNDER EN INTERKONTINENTAL AVHYVLING AV ANKDAMMEN.
Danne Levin och Fredric Askerup rapporterar i Göteborgsposten under KULTUR/GRÄNSLÖST:
Det går rykten om att det som alla väntat på äntligen skett: Allas vår Dr. Martinsson har nu tagit bladet från munnen och kommit till vår undsättning för att på ett korrekt sätt städa upp bland ankdammens maskar. Dr. Martinsson som tvingats stå skuldra mot skuldra med professor Vilks, är i Amerikas Förenta Stater en mycket hyllad, ja nästan oundgänglig filosof som med stor sannolikhet skulle ha varit professor om det inte vore för det orättvisa amerikanska tillsättningssystemet – ett korrupt system närmast att jämföra med det djävulska sjukvårdsväsendet (väl beskrivet i den dokumentäre mästaren Michael Moores film Psycho). Trots detta har Dr. Martinsson i sin ödmjukhet inte glömt vilket land som givit honom möjligheterna att bli dess förbättrare, vilket vi tacksamt rapporterar om idag.
Dr. Martinsson är som sagt filosofie doktor i ämnet teoretisk filosofi, vilket minsann inte vem som helst kan bli. Men det torde ju var och en som läser filosof Martinssons inlägg lätt kunna konstatera. Som sagt doktor, nästan professor.
Vi vill gärna dela med oss av Dr. Martinssons skärpa på ett sätt så att ni, våra älskade om än ringaktade läsare, aldrig känner er ställda mot väggen i det fall ni skulle fastna i en obehaglig partydebatt. Eller skulle känna ett trängande behov av att bidra med en kolumn på någon av de stora tidningarna. Vi börjar nu att lista några användbara fraser:
1: ”År 1989 orsakade konstnären Andres Serrano käbbel i USA med Piss Christ, ett krucifix nedsänkt i urin. Utställningen var skattefinansierad. Debattörer argumenterade, enligt Dr. Martinssons mening korrekt, att detta inte var hur amerikaner ville se sina skattepengar i arbete.Slutsats från Dr. Martinsson: låt Serrano själv finansiera sin hädelse.”
2: ”Att ifrågasätta retstickans rätt att ställa ut verket var aldrig aktuellt – i varje fall minns inte Dr. Martinsson någon som krävde total censur.”
3: ”Hade Dr. Martinsson som kristen problem med Serranos manifestation? Ont i magen? Snörvlade av ilska?”
4:”Inte alls. Dr. Martinsson föreställer sig att Jesus tyckte att det var ett ganska coolt sätt att återigen välta månglarnas bord och att han stod över attacken. Under alla omständigheter älskar han Andres Serrano.”
Här vill dock Sidekick Fredric Askerup varna för användandet av ordet ”coolt” i debattartiklar. Han poängterar å andra sidan att frasen som helhet är mycket användbar då bilden av en Jesus som
kastar ut de giriga pantlånarna (kanske till och med en del av dem horn) alltid är ett mycket effektivt och kraftfullt debattgrepp vad man än önskar diskutera.
5:”Dr. Martinsson anser att USA är ett land präglat av kristna institutioner, vilket potentiellt är ett socialt och politiskt problem. Vakthållningen mot fundamentalism och intolerans är dock effektiv. Naturligtvis är den beroende av yttrandefriheten, som äger ett djupt stöd hos folket. Medan företag och föreningar gärna utnyttjar sin rätt att vägra det ena eller andra uttrycket – ett hedervärt engagemang – står man fast mot idén att staten skulle tillåtas samma möjlighet.”
6: ”Att Dr. Martinsson vägrar publicera Lars Vilks jönserier på sin hemsida är således inget svek mot
yttrandefriheten.”
Danne Levin vill poängtera att kanske just denna mening är det största existerande argumentet mot Lars Vilks.
7: ”I förra veckan deltog Dr. Martinsson i samma pratshow som Vilks, där han försökte klargöra tanken bakom att teckna Muhammed som hund. Följande fick Dr. Martinsson veta. Teckningen hade som främsta syfte att ”dra gränsen entydigt mellan politik och religion” samtidigt som tanken framför allt var ”att göra något politisk inkorrekt inom konstvärlden”. I nästa andetag förklarades dock att konsten inte ska ”ha något mål”.
Bäst med teckningen var att den ”kommit att bli en så ren provokation som möjligt, då den är alldeles onödig” eftersom den ”inte vill något ont”. Vilks förstod att ”människor känner sig kränkta”, men att ”kränka är ett sätt att påvisa att vi har ett väldigt stort problem i en demokrati, va?”
Slutligen drog han fram ett fjärde eller möjligen femte främsta mål, nämligen att ”påverka samhället i någon riktning”. Om man exempelvis ”flyttat in franska revolutionen i konsten hade man inte behövt så mycket giljotiner.”
Här har både Danne Levin och sidekick Fredric Askerup lite svårt att reda ut begreppen, men
vidarebefordrar ändå fraserna då de känns mycket tonsäkra.
8: ”Med andra ord visade sig teorin enligt Dr. Martinsson vara precis lika frånvarande som när Vilks agerat marktjuv i Skåne.”
Sidekick Askerup: Kriminalitet är alltid ett bra argument mot ett konstverk.
9: ”Nå, burken med maskar har öppnats. När dödsmånglarna kommer med sina hot har Dr. Martinsson inget moraliskt val. Att ställa Dr. Martinsson skuldra vid skuldra med Vilks blir nödvändigt, vad Dr. Martinsson än anser om hans osammanhängande babbel och ansvarslösa självreklam.”
Danne Levin menar att det är stort av en teoretisk filosof som Dr. Martinsson att ta ord som ”Babbel” i munnen. Maskliknelsen bedöms också som mycket effektiv.
10: ”Be dock inte Dr. Martinsson att göra det med entusiasm. Ska Dr. Martinsson behöva låtsas, med Vilks och hans stödtrupper, att det i Sverige 2007 är nödvändigt att dra en gräns mellan politik och islam? Att Dr. Martinsson ”har ett väldigt stort problem” på den punkten?
Sidekick Fredric Askerup: ”Stödtrupper” ger de rätta associationerna.
11: ”Sällan. Kräng den efterhandskonstruktionen någon annanstans.”
Danne Levin: Här talar Dr. Martinsson till bönder på bönders vis, och även det är stort.
12: ”Vilks nyttiga idioter bortser från detta: att kriget mot terrorismen blott är en flank i en större konflikt inom islam.
Sidekick Fredric Askerup: ”Nyttiga idioter” ger kanske ännu bättre associationer.
13: ”Istället för att ägna sig åt gymnasiala brandtal till yttrandefrihetens fromma borde man fundera över vilka krafter som tjänar på Vilks oöverlagda handling.”
Danne Levin: Detta är mycket bra. Anklagelsen ”Gymnasiala brandtal” är ett mycket bra argument i alla tänkbara typer av partydebatter. Och att sedan tvinga motståndaren att söka avskildhet för att tänka igenom vilka som tjänar på en handling är rätt och slätt genialt.
14: ”Att ha ett bultande hjärta behöver inte utesluta att man också använder hjärnan.”
Danne Levin: Behövs kommentarer? Dr. Martinsson briljerar utöver det vanliga. Detta argument torde i en vändning vinna över även hela den naturvetenskapliga världen för den egna saken.
Sidekick Askerup tipsar att man kan försöka minnas de fjorton argumenten med stegrad entusiasm genom att tänka på Jesu tolv lärjungar, Jesus, och slutligen, nr 14, Gud Fader själv.
Om fraserna skall få allra bäst effekt bör de användas tillsammans.
Vänligen Danne & Fredrik.
-FAAN, den där Martinsson borde på allvar fundera på terapi, suckade Mats Gellerfeldt. Är han fortfarande sur för att Lars Gustafsson inte har en aning om vem han är? Kom igen, jag är ju också Vilkshatare, men nyttiga idioter som Martinsson kunde vi väl ha klarat oss utan.
Kommisarie Wallander betraktade sin läromästare och funderade på om han, Kurt, skulle kunna få in en liten kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Wallander och Gellerfeldt hade träffats i Stockolm för länge sedan på klubben Tabu, långt innan allt som gjorde livet värt att leva blev förbjudet. De hade efter flera års frekventerande av klubben i en allt starkare vänskap blivit som två föräldralösa bröder och medan Wallander hjälpte Gellerfeldt ur ruffiga situationer lärde Gellerfeldt den burduse kommisarien vett och etikett , djup och ytlig bildning och politisk korrekthet.
-Kom igen nu, för fan Mattan, du måste hjälpa mig med detta.
Framför honom låg en papperslapp med blyertstext.
-Vad har 30 november med Terrorspexet och hästar att göra? Och Professor Hjärpe?
Gellerfeldt hade velat föreslå att man skulle dela en flaska vin på Ystads finaste restaurang, men förstod att det här var viktigt för Wallander. Han gnuggade sig i ögonen och hörde Wallanders sökare pipa.
Wallander höll upp sökaren så att Gellerfeldt kunde se:
T E R R O R A L A R M – N I V Å 1.
Göran är tillbaka! Glädjs.
Rasmus – repliker är inte min starka sida. Inte heller polemik. Båda delar är lite för tradigt för mig.
Men dialog gillar jag.
Bra skrivet, In. Det mesta du skriver är intressant! Låt oss skapa opinion för att den saudiska imperialist-moskéen inte får byggas på Hissingen. Hela idén är vidrig. Om detta propagandacenter ändå får byggas – låt oss skapa opinion för att det rivs.
Räkna inte med Hjörnes/GPs hjälp.
Googlat: ”moske i Göteborg”
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=342222
http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1334605
http://www.sd-gbg.se/aktuellt.html
http://www.nd.se/ni/visa/default.asp?dokID=470
http://www.fomi.nu/phpBB2/viewtopic.php?t=2201&sid=fddd0a5d85d0ee815a34ca0d3899003e
Lars Vilks ger idag prov på en inte ovanliga missuppfattning att ”ex-muslimer intar en kritisk hållning till politiskt orienterad Islam”. Detta är skitprat! Ex-muslimer kan bara inta ett totalt avståndstagande från Islam och alla dess olika manifestationer, eljest gör dom sig inte förtjänta av benämningen. Någon skillnad mellan ’Islam’ och ’ett politiskt orienterat Islam’ finns ej heller. Islam är en till religion förklädd militant, politisk ideologi som omfattar hela tillvaron, från konception till post mortem: familj, ekonomi, konstnärliga aktiviteter, censur — regler för personlig hygien, för social etikett, för umgänge med icke-muslimer, för tillåten klädsel, för tillåtna tankar — regler och regler och regler i all oändlighet.
Både det Islam som kommer till uttryck i ’Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter’ (1990) och i Koranen och haditerna deklarerar att alla rättigheter och friheter är underställda sharialag.
EX-MUSLIM/ER är en helt korrekt benämning på före detta aktivt troende muslimer – islamiter – mohammedaner — berömvärda personer som sätter den egna livhanken i fara liksom tyvärr eventuellt familjemedlemmars genom att begå den ultimata synden (se Koran 4:48 och 4:116) att aktivt börja tänka rationellt själva och att aktivt ta avstånd från och avfalla från FREDS- och KÄRLEKSRELIGIONen, århundradenas största bluff och bedrägeri. Att helt två sig ren från en indoktrinering som oftast har pågått sedan spädbarnsåldern är nog få förunnat, därför är benämningen ’ex-muslim’ lika lämplig som ’nykter alkoholist’.
SEKULÄRA MUSLIMER däremot är en helt korkad benämning jämförbar med ’demokratiska kommunister’. Inte ens Ohly lyckades framstå som en sådan. Visserligen finns det i Sverige en före detta sekulär ärkebiskop, men han kan nog knappast kallas kristen, snarare är också han kryptokommunist.
Antingen är man MUSLIM eller EX-MUSLIM – i den mån något tredje skulle finnas är det SMYG-MUSLIM alternativt KRYPTO-MUSLIM. Passiva, icke aktivt troende muslimer är definitionsmässigt fortfarande muslimer.
ISLAMOFOB är avsett att vara en nedsättande benämning man tilldelas av dem som förstår bättre: halalhippies, islamkramare (islamofiler) och PK-etablissementet. Som en sådan irrationell fobiker är det lämpligt att gilla läget och uppfatta det som en hederstitulatur; vara stolt över att bli tagen på allvar (http://tinyurl.com/29zry8 + http://tinyurl.com/27n8vq).
Vill man själv på ett seriöst sätt definiera sitt överlagda och på insikt baserade avståndstagande från Islam förefaller ANTI-ISLAMIST vara en användbar benämning.
Kan man markera sitt fördömande av Adolf Hitler och hans lära genom att vara ANTI-NAZIST, kan man också vara ANTI-ISLAMIST. Adolf och Mohammed — två lika goda kålsupare med var sin bok Mein Kampf och Koranen, som har stora likheter.
På internet har föreslagits ett nytt ord: ISLAMOMISOS
– – – – –
”This should replace ‘Islamophobia’, which suggests ‘fear’ of Islam. I have no ‘fear’ of Islam and will NOT submit. Rather, I detest it.
The word is constructed of (of course) ‘Islam’, in reference to the obvious, and the Greek root word meaning ‘hatred’, which is ‘misos’. So the definitions should be something like this:
ISLAMOMISOS – detest or hatred of Islam
ISLAMOMISOIC – One who detests or hates Islam.
What do you think?”
– – – – –
ISLAMOMISOIKER förefaller vara obekvämt långt – t.v. synes ANTI-ISLAMIST duga väl!
Eller hur — vad tycker uttråkade Yngve Rådberg?
Till Rondellhundsparlören kan lämpligen föras substantiven SMYGMUSLIM och ISLAMOFIL;
kanske ’halalhippie’ också skulle platsa.
Man kan inte jämföra muslimer med kommunister på det viset. I normalt språkbruk så är kommunister anhängare av kommunistisk ideologi, medan muslimer inte nödvändigtvis behöver vara anhängare av islamisk ideologi – det räcker att man kommer från en etnisk grupp inom den islamiska kulturen. När Lars Ohly och andra kommunister säger att de är demokrater så ljuger de rakt upp och ner. Men när t.ex. Salman Rushdie säger att han är sekulär muslim så talar han sanning: han syftar på sin etniska identitet och sin kulturella bakgrund. Inte på sin religion, för Rushdie är enligt egen utsaga ateist och har aldrig varit muslim i religiös mening.
Ordet ”muslim” är idag mer mångtydigt än vad det var på gangsterprofeten Muhammeds tid, eftersom begreppet ”etnisk muslim” inte existerade då. Sapir-Whorf-hypotesen är fortfarande omstridd, men jag tror nog det stämmer att språket i vissa fall kan styra tanken. Därför är det bättre att diskutera islam (som är en ideologi) hellre än muslimer (som är en heterogen folkgrupp).
”Muslim” är nog ett av de där orden som Humpty Dumpty tänkte på när han yttrade den odödliga repliken: ”When I make a word do a lot of work like that, I always pay it extra.”
Debatten om islam på Vilks blogg börjar utveckla sig, och jag tycker fortfarande att man kan hitta läsvärda och intressanta inlägg ang muhammedteckningssaken.
Jag kan se olika spår:
Göran E:s speciella spår, som jag inte har satt mig in i riktigt och inte förstår. Anar att det kan handla om ett försök att via en underhållande form försöka bearbeta det tabubelagda och, för en del, känsliga ämnet.
Rapportspåret, där man hela tiden tillhandahåller nyheter och länkar till nyheter som anknyter till ämnet. Detta är ett värdefullt spår, och för framtidens skull vore det bra om den aktiviteten utökades till tex FOMI ( http://www.fomi.nu/ ), SIOE ( http://sioe.wordpress.com/ ) och liknande specialplatser.
Analysspåret. Här försöker man analysera både den specifika situationen och dess enskilda komponenter (islam, kristendom, moral, politik, rasism, politisk korrekthet mm). Även här skulle det vara bra om aktiviteten utökades till platser där man specialiserat sig.
”Jag är så jävla förbannad att jag måste skriva av mig”-spåret. Kan vara värdefullt i många fall, inte endast som terapi för oss som skriver, utan även då det gäller nyhetsinfo, fakta och liknande. Ibland blir det dock bara tjatigt.
”Nu skall vi sansa oss”-spåret. Inte så fruktbart enligt mitt sätt att se det, då det egentligen sällan handlar om att vi skall sansa oss för att tänka klarare, utan istället för att lockets skall läggas på igen.
”Konstteori och konstprojekt”-spåret. Det spår som jag antar att Vilks egentligen är mest hemma i. Det var väl här det började en gång (även om en del, trots all fakta, fortfarande hävdar att det började som en ”tom provokation”). Länge tog jag för givet att detta spår åter skulle dominera Vilks blogg, när allt blåst över. Nu vet jag inte så säkert längre. Fast å andra sidan är ju allt en pågående process, och att saker och ting ändrar sig behöver ju inte tolkas som att de tagit en helt ny riktning.
”Den galne muslimen”-spåret. Inte så stort (tack och lov?).
Till In (mfl)
ANTIISLAMIST – får min röst
Antiislamist (utan bindestreck) tycker jag låter bäst. Det känns naturligt och enkelt att säga.
Det är som du skriver viktigt att man marknadsför detta uttryck på ett riktigt sätt. Jämförelsen med Antinazism är rent faktamässigt korrekt, men nazism är ett så laddat begrepp, att det kan bli kontraproduktivt att jämföra islamism med den. Då får islam lätt offerrollen igen.
Kanske kan man jämföra med andra sekter, såsom Livets ord, Scientologerna, Jehovas vittnen och liknande. Det kan vara en”mjukare” övergång för den som inte orkar se sanningen i vitögat med en gång.
Kom just på att jag missat programmet ”Muslim i Europa” på svt 1. Kanske kommer det i repris. Tror att det skall sändas som en programserie.
Vet inte om detta inlägg kommer igenom spamfiltret i tid, men vill påminna om programmet ”Varför demokrati” på svt 2 kl 20.00 och på DR1 kl 22.05. Är visst också delar i en programserie.
Intressant att se vad ”PRAVDA” har att erbjuda i ämnet.
Amatullah på Sindbad: http://img65.imageshack.us/img65/9118/32al1.jpg
Amatullah i SvD: http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17239110.asp
/FS
här är lite hmm.. intern internethumor? 🙂
http://i22.tinypic.com/1zyxxc5.jpg
In: vad anser du de kristna som inte tar gamla testamentet bokstavligt, vara? Ex-kristna?
Fann ett av Amatullahs uttalanden intressanta: ”Muslimer har ingen framtid i Europa, åtminstone inte om de vill följa sharia.”
Tål att tänka på.
Tycker Görans roman tappar nu på slutet. Det kanske reflekterar hans personlighet – men det är en miss att han privatiserar skriverierna och därmed befäster ”den andre”. Kanske ett val för att säkerställa språkets riktning, men hur som helst, en miss – nu blir det inte mer än en tafflig deckare.
Tack till yngve för ett intressant inlägg!
Lars: tänkte på din musikal. Hur ska du göra med musiken? Har du nån som är kunnig inom området som kan hjälpa dig? Har du tänkt på möjligheten att the prophet superstar inte alls dyker upp i den i person? Jakten på profeten. I chaplin-manér kanske?
”When I use a word,” Humpty Dumpty said in a rather scornful tone, ”it means just what I choose it to mean – neither more nor less.”
– – – – –
Om man nu skall välja ett ords betydelse är det lämpligt att luta sig mot en auktoritet. För min del väljer jag ’Das grosse Deutsche Wörterbuch’ av Gerhard Wahrig som skriver:
Ein Moslem = Muslim (arab. ???? muslim, ”der sich Unterwerfende” oder ”sich Hingebende”), umgangssprachlich (aus dem Persischen) auch: Moslem, ist ein Anhänger des Islam. Muslim ist die Selbstbezeichnung eines Angehörigen des Islam. Die Mehrzahl ist Muslime (arab. muslimun). Eine Anhängerin des Islam wird als Muslima (?????) (Mehrzahl Muslimas, arab. muslimat) bezeichnet. Das Adjektiv muslimisch bezieht sich immer auf Personen(gruppen), sonst heißt es islamisch – z.B. islamisches Fest. Ein Muslim muß nach allgemein akzeptierter Meinung immer ein *Monotheist* sein. Er muß Mohammed als *entscheidenden Propheten* anerkennen und darf keinen vorherigen oder nachfolgenden Propheten über Mohammed stellen. Die von Mohammed überbrachte Offenbarung ist in dem Koran aufgezeichnet, da Mohammed ca. ein Mensch und darum sterblich war. Die Bezeichnung «Mohammedaner» wird von Muslimen abgelehnt, da sie den Eindruck erweckt, der Religionsstifter Moham stünde in dem Zentrum des islamischen Glaubens.
– – – – –
Härav kan man utan svårighet sluta sig till att i normalt språkbruk är ’muslim’ en anhängare av den muslimska läran, dvs Islam. Han eller hon må sedan ha vilken etnicitet som helst och då måste detta kanske preciseras. Om Salman Rushdie säger att han är sekulär muslim fastän han är atheist, så uttrycker han sig såväl inkorrekt som oprecist. Om Pernilla Ouis säger att hon är muslim — hon behöver inte säga att hon är ’troende muslim’ ty detta är en tautologi — så framgår inte därav att hennes etnicitet är knätofsvarianten, bara att hon ställer sin tilltro till ”gangsterprofeten”.
Förvisso styr orden tanken — utan ord tanken stilla står!
Därför är det betydelsefullt att ha en kompetent och konsekvent terminologi.
”Now no one is puzzled anymore, or…?” – asked Humpty Dumpty.
Äsch Rasmus – va nu inte så petig när det gäller Görans verk… 😉
Noterar glatt att du har stavat Asperger rätt denna gången, Göran (här tänkte jag först sätta in en så kallad smiley).
Även om det nog är meningslöst kan jag inte låta bli att påpeka att Amatullah och de okunniga imamer hon stöder sig på har helt fel enligt Islam. Det handlar alltså inte bara om att muslimska organisationer över hela världen fördömt dessa idéer. (Exempel här) Det är också fel enligt muslimska lärda.
Det här är vad Islam säger. Angående källorna till Amatullahs missupfattning, se t.ex. detta och detta.
Amatullah säger att hon inte kan leva i Sverige. Vilken lycka!! Jag förutsätter att hon under kvällen flyger till drömlandet Afganistan/Pakistan, ty inte ska väl hon som rättrogen söka skydd hos oss otrogna kuffar? Lite sårad är jag att hon inte tackar oss kuffar för att vi skänkt henne tak, husrum, mat, bidrag och försörjning(?). Amatullah, vad skulle rondellhunden Muhammed säga om att du sökt skydd hos kuffarna?
O´sköna Amatullah, hur går en skönhetstävling till i din värld, vem blir miss Burka i år? Jag lovar att kyssa din panna och lyckönskar dig i ditt nya land om du bara tar av dig kroppskondomen för mig.
Må du få en god framtid som hemmafru iklädd burka och ve dig Allahs(eller allas) vrede om du tittar på en man.
Lycklig resa, du som ville flyga
Bagdad-Bob
P.S. Underbart att Fredrikzon är i farten, han hade ett stavfel, om jag inte missminner mig, avseende ordet fasad i en tidigare krönika. D.S.
”Vad kan danska serieteckningar säga oss om nutida demokrati? Ganska mycket verkar det som. Yttrandefrihet har alltid varit en grundläggande del av demokratibegreppet. Att föreställa sig den ena utan den andra är otänkbart för de flesta. Men vad händer när en demokratisk rättighet inskränker en annan?
Sedan bråket om Muhammedteckningarna står det klart att alla inte uppskattar idén om yttrandefrihet utan gränser. Det här är en dokumentär om hur och varför tolv teckningar i en dansk lokaltidning kunde försätta ett litet land med fem miljoner invånare i strid med muslimer över hela världen.”
Se programmet i SVT2 torsdag 11 oktober kl 20.00 Sprid budskapet!
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=74211&a=907929
/FS
Bagdad-Bob, jag erkänner direkt. ”Facad” skrev jag nog. Inte lätt för oss invandrare. Men härligt att vi nu är två som bevakar korrekt nyttjande av det svenska språket!
”Videon kan ju ha producerats av israeliska agenter eller några andra islamofober. Ja, vem vet?” skriver Vilks i sin inledning.
Nej, vi vet inte. Däremot vet vi att den har levererats av den privatfiansierade, USA-baserade organisationen Site, som övervakar och levererar ”islamistiska” webbplatser. Hedervärt att SvD ger den upplysningen.
Förstanyheten i SVT här om dagen om en stor bojkottaktion mot 100 svenska företag kom, så vitt jag vet, från samma SITE institute.
Jag föreställer mig att om man vill skrämma Sverige med hjälp av en hemsida, så ser man själv till att den når Sverige. Varför vänta på att SITE hittar den?
Men som sagt, vi vet inte. Med Internet kan vilken spoling som helst, muslim, kristen, ateist, hindu, inuit – whatever – framställa en hemsida med diverse hot mot Vilks eller hela Sverige och få ENORMT genomslag i svensk press.
Yngve Rådberg skrev; ”Jag har egentligen inget emot ditt Muhammedrondellhundsprojekt, men det dras in i en massa skit i det. Det är kanske inte ditt fel, men ett resultat av projektet är ju att Svenskhetens Självutnämnda Bevarare har fått en plattform i (halv)offentligheten. Och det har i sin tur fått till följd att diskussionen på den här sidan tagit en för mig fullkomligt oinspirerande vändning.”
Kan du inte vara med och vända tillbaka då?
YR: ”Detta ältande av yttrandefrihetens och den västerländska demokratins hotade gränser tråkar ut mig. Jag står bakom din och exempelvis Arne Ruths ståndpunkt när det gäller principen om yttrandefrihet, men var finns konsten i det hela?”
Har du inte reflekterat över att ditt ambitiösa inlägg ovan är en del av konstverket? Vilks taffliga hund är meningslös utan den förklarande texten, NAs publicering, den läckra timingen och efterföljande samtal. Det har länge funnits ett behov av att reda ut varför det ska tassas på tå för vissa, men inte för andra.
En hel värld vill diskutera frågan – det är konsten.
Det kan göra ont medan giftet verkar, men alla blir i förlängningen vinnare på att religion, diktat och andra påhitt synas, och utmanas. Islam är livslång underkastelse, det förhållningssättet svarar inte upp mot något enda mänskligt behov – men är ett effektivt maktinstrument.
I MELLANSPELET FÖRETAR KÄNSLIGE VIOLINISTEN EN PRIVATAKTION MOT PRIVATISERINGAR AV TAFFLIGA DECKARE OCH BLOTTLÄGGER OAVSIKTLIGT ETT TRÄNGANDE BEHOV AV ATT FÅ STYRA SIN EGEN FRAMTID.
-Jag känslig? frågar violinisten stingsligt? Det är faan inte så lätt att med enbart Suzuki i hand möta världens ondska. Ni skulle ha sett Menuhin. HAN var känslig. Men så spelade han ju lite bättre också.
Medan Göten Gote och folkskollärare Fredrikzon ordineras två påsar Laktipex vardera erhåller den känslige violinisten fyrdubbel dos, det vill säga åtta påsar, väl medveten om att förstoppningen när som helst kan slå över i diarré.
Under tiden upptages på det andra speciella spåret orden Gangsterprofet, anti-islamist, anpassad yttrandefrihet, ex-muslim, islamofob och islamofobisk till Rondellhundsparlören. Även Yngve Rådberg och hans tvåårige son tas upp i parlören.
FOLKSKOLLÄRARE FREDRIKZON BÖR ALLTSÅ SE UPP MED BAGDAD-BOB…
Wallander lade den taffliga deckaren åt sidan och somnade.
Yngve Rådberg,
sorry för det där med sonen, det åkte med av bara farten. Kom på att det kanske lät otrevligt, och detta var inte meningen. Förlåt min tafflighet. Och tänk på att jag bara är en avskedad journalist.
Enbart du får stanna kvar i parlören och ges som kompensation dessutom 1 veckas fri lejd innan du blir indragen i Rondellhundsmorden.
Högaktningsfullt,
Göran E.
redaktör
Rasmus. Musikalen är på väg att ta form. Musiker är beställda, kören håller på att formas. En dansare skall kontaktas. I konstsammanhang kallar man det för performance. Mer inom kort.
Abbas: tack för ett meningsfullt inlägg. Mycket behövligt som antites i hysterin som råder.
Hej Lars!
Minareten på rampaden var en intressant installation. Betydligt mer politisk än din Muhammedskiss egentligen dessutom med ett av mina egna favoritteman inom konsten, dubbeltydighet. I vart fall fick dem mig att tänka på en artikel Dawkins hade införd i The Guardian 15/9 2001, kallad Religion’s Misguided Missiles. Jag klistrar in den nedan för den som känner sig manad att läsa
________________
A guided missile corrects its trajectory as it flies, homing in, say, on the heat of a jet plane’s exhaust. A great improvement on a simple ballistic shell, it still cannot discriminate particular targets. It could not zero in on a designated New York skyscraper if launched from as far away as Boston
That is precisely what a modern ”smart missile” can do. Computer miniaturisation has advanced to the point where one of today’s smart missiles could be programmed with an image of the Manhattan skyline together with instructions to home in on the north tower of the World Trade Centre. Smart missiles of this sophistication are possessed by the United States, as we learned in the Gulf war, but they are economically beyond ordinary terrorists and scientifically beyond theocratic governments. Might there be a cheaper and easier alternative?
In the second world war, before electronics became cheap and miniature, the psychologist BF Skinner did some research on pigeon-guided missiles. The pigeon was to sit in a tiny cockpit, having previously been trained to peck keys in such a way as to keep a designated target in the centre of a screen. In the missile, the target would be for real.
The principle worked, although it was never put into practice by the US authorities. Even factoring in the costs of training them, pigeons are cheaper and lighter than computers of comparable effectiveness. Their feats in Skinner’s boxes suggest that a pigeon, after a regimen of training with colour slides, really could guide a missile to a distinctive landmark at the southern end of Manhattan island. The pigeon has no idea that it is guiding a missile. It just keeps on pecking at those two tall rectangles on the screen, from time to time a food reward drops out of the dispenser, and this goes on until… oblivion.
Pigeons may be cheap and disposable as on-board guidance systems, but there’s no escaping the cost of the missile itself. And no such missile large enough to do much damage could penetrate US air space without being intercepted. What is needed is a missile that is not recognised for what it is until too late. Something like a large civilian airliner, carrying the innocuous markings of a well-known carrier and a great deal of fuel. That’s the easy part. But how do you smuggle on board the necessary guidance system? You can hardly expect the pilots to surrender the left-hand seat to a pigeon or a computer.
How about using humans as on-board guidance systems, instead of pigeons? Humans are at least as numerous as pigeons, their brains are not significantly costlier than pigeon brains, and for many tasks they are actually superior. Humans have a proven track record in taking over planes by the use of threats, which work because the legitimate pilots value their own lives and those of their passengers.
The natural assumption that the hijacker ultimately values his own life too, and will act rationally to preserve it, leads air crews and ground staff to make calculated decisions that would not work with guidance modules lacking a sense of self-preservation. If your plane is being hijacked by an armed man who, though prepared to take risks, presumably wants to go on living, there is room for bargaining. A rational pilot complies with the hijacker’s wishes, gets the plane down on the ground, has hot food sent in for the passengers and leaves the negotiations to people trained to negotiate.
The problem with the human guidance system is precisely this. Unlike the pigeon version, it knows that a successful mission culminates in its own destruction. Could we develop a biological guidance system with the compliance and dispensability of a pigeon but with a man’s resourcefulness and ability to infiltrate plausibly? What we need, in a nutshell, is a human who doesn’t mind being blown up. He’d make the perfect on-board guidance system. But suicide enthusiasts are hard to find. Even terminal cancer patients might lose their nerve when the crash was actually looming.
Could we get some otherwise normal humans and somehow persuade them that they are not going to die as a consequence of flying a plane smack into a skyscraper? If only! Nobody is that stupid, but how about this – it’s a long shot, but it just might work. Given that they are certainly going to die, couldn’t we sucker them into believing that they are going to come to life again afterwards? Don’t be daft! No, listen, it might work. Offer them a fast track to a Great Oasis in the Sky, cooled by everlasting fountains. Harps and wings wouldn’t appeal to the sort of young men we need, so tell them there’s a special martyr’s reward of 72 virgin brides, guaranteed eager and exclusive.
Would they fall for it? Yes, testosterone-sodden young men too unattractive to get a woman in this world might be desperate enough to go for 72 private virgins in the next.
It’s a tall story, but worth a try. You’d have to get them young, though. Feed them a complete and self-consistent background mythology to make the big lie sound plausible when it comes. Give them a holy book and make them learn it by heart. Do you know, I really think it might work. As luck would have it, we have just the thing to hand: a ready-made system of mind-control which has been honed over centuries, handed down through generations. Millions of people have been brought up in it. It is called religion and, for reasons which one day we may understand, most people fall for it (nowhere more so than America itself, though the irony passes unnoticed). Now all we need is to round up a few of these faith-heads and give them flying lessons.
Facetious? Trivialising an unspeakable evil? That is the exact opposite of my intention, which is deadly serious and prompted by deep grief and fierce anger. I am trying to call attention to the elephant in the room that everybody is too polite – or too devout – to notice: religion, and specifically the devaluing effect that religion has on human life. I don’t mean devaluing the life of others (though it can do that too), but devaluing one’s own life. Religion teaches the dangerous nonsense that death is not the end.
If death is final, a rational agent can be expected to value his life highly and be reluctant to risk it. This makes the world a safer place, just as a plane is safer if its hijacker wants to survive. At the other extreme, if a significant number of people convince themselves, or are convinced by their priests, that a martyr’s death is equivalent to pressing the hyperspace button and zooming through a wormhole to another universe, it can make the world a very dangerous place. Especially if they also believe that that other universe is a paradisical escape from the tribulations of the real world. Top it off with sincerely believed, if ludicrous and degrading to women, sexual promises, and is it any wonder that naive and frustrated young men are clamouring to be selected for suicide missions?
There is no doubt that the afterlife-obsessed suicidal brain really is a weapon of immense power and danger. It is comparable to a smart missile, and its guidance system is in many respects superior to the most sophisticated electronic brain that money can buy. Yet to a cynical government, organisation, or priesthood, it is very very cheap.
Our leaders have described the recent atrocity with the customary cliche: mindless cowardice. ”Mindless” may be a suitable word for the vandalising of a telephone box. It is not helpful for understanding what hit New York on September 11. Those people were not mindless and they were certainly not cowards. On the contrary, they had sufficiently effective minds braced with an insane courage, and it would pay us mightily to understand where that courage came from.
It came from religion. Religion is also, of course, the underlying source of the divisiveness in the Middle East which motivated the use of this deadly weapon in the first place. But that is another story and not my concern here. My concern here is with the weapon itself. To fill a world with religion, or religions of the Abrahamic kind, is like littering the streets with loaded guns. Do not be surprised if they are used.
congratulations on your struggle to have the freedom to offend anyone.
why should anyone care what we do in our country? fuck religion. islam, the jews, the christians, they all lie and beg and whine when someone doesnt do what they want. ”freedom” is my religion, how many times havbe they all offended my religion and slandered my religion?
Dear Lars,
Thank you for standing for the truth (a very Lutheran thing to do, by the way). The ”truth” here is that without freedom of speech, humanity will continue to run to the abyss of mutually assured destruction. Freedom is necessary for us to survive. But freedom is not free. Someone pays for it. You are the hero of everyone who understands this. Freedom of speech is protected by law. The law is for everyone. No one has special rights. The Islamists want at once to play in the soccer game and be the referee. It doesn’t work that way. We do not tolerate ”white supremacists”. We cannot tolerate ”Islamic supremacists” either. Their claim to special rights to squash and stifle others into submission under their ayatollahs is based on determinism. In this primitive fatalism, only the viceroy of Allah has rights. That means only one person on the planet will have rights under pure Islam. This is hideous. It is so much like Hitlerism, we shall never accept it. The confrontation may be temporarily postponed, but it will not go away. I think most people know this. They do not want to be on the front line, but increasingly, we all are.
”Taqlid” means blind following. It is a complete disregard for the role of human intellect in matters of religion. It is enforced blind adherence to the religious leader, through fear of death or hellfire. It is based on an absence of intellectual activity on the part of the believer. It is purely cultic in nature. We are enlightened people. We shall not endorse this death cult. (Is it not instructive, do you think, that to enforce submission, they cut off the head, the seat of thought and reason?)
”Taqlid” is the name of the problem you are facing, in my opinion. Taqlid keeps all those ayatollahs in business, and without it, they would lose their jobs. Those who write to wish you ill, are their slaves and they run to do their bidding. Their minds are emprisoned by taqlid. There is good news, though. The Internet will set them free, if only the 800 million illiterates learn to read! (Scandalous.) Sooner or later, there will be a rapid and catastrophic collapse of taqlid, when the prisoners are no longer afraid. It happened in Romania. The crowd suddenly began to jeer. Ceauscescu was finished and was executed for his crimes within days. The ”crime” of the ayatollahs is that they truly believe they are the only ones who have rights. They hate freedom for others, because it takes away their unlimited control as the ”commanders of the believers”.
We are told so often that ”Islam” comes from the word for peace, but this ”peace” is only possible between the enslaved, not between free men.
Either we exercise our freedom or they will take away from us. As simple as that. They have declared so. When they see they are not winning, Islam will fall in most Islamic countries. There are still a few neo-Nazis around too, but no one is taking them seriously, if you see what I mean.
Liberalism is the voice of reason. It is a calm and steady voice, not a strident one, but such a voice! In spite of the countless, shrill threats of this death cult, liberalism will win. It has happened before. It is happening now, as one by one, silently, individuals refuse to be ruled by taqlid. Millions are leaving this death cult every year.
We need to see this clearly: tolerating a supremacist gives him the right to move into a position where he can take away our freedom. The supremacist wants to rule us, because he is better than us.
We have to continue to tell the Islamists, ”Sorry, but you’re not better than us.”
R.Frankling
Canada
Tusen Takk Lars fra oss i Norge. Du er en pioner, og vi håper alle at dine kollegaer slutter seg til deg i kampen for ytringsfrihet.
Mvh
tomas.