Erik Berggren, frilansjournalist, forskare och ledare för projektet Museet för glömska. Kort sagt borde han vara en bildad man som säkert förstår att nyanser emellanåt kan överträffa dyngsprätten.
Men nu är han irriterad, eller vad man kan kalla påtagligt upprörd. Som jag brukar säga skall man i sådana lägen ej sätta sig vid tangentbordet. Pierre Schori gjorde det förstås för en tid sedan. Resultatet blir därefter. Nå, läsvärdet ökar kraftigt, inte tal om annat. Läsaren får en stark känsla av författarens fysiska närvaro i texten. Förnimmelsen av en skribent som vill mycket framträder. De som inte läst det berggrenska utbrottet kan göra det här.
När det går därhän injiceras en alltid välkommen energi i rondellhundsprojektet. Tyvärr är det så att kärleken är underlägsen harmens fröjder. När den senare löper löpsk i Berggrens blankvers och bygger en egen installation i Museet för glömska lämnas inte minst en rad nya bidrag till den rondellhundsparlör som redaktör Goran E. är ansvarig för:
Uppmärksamhetsgiriga
Anständighetsgräns
Muslimhånande
danska och svenska skit-tidningar
bar röv
yttrandefrihetsmoralisten
eldar själv på lokomotivet
sin astronomiska naivitet
Nä just det Lasse
Så har vi det här med nyanserna. Berggren lanserar en teori att medierna har tröttnat på Vilks eftersom de genomskådat att hans projekt är dåligt och betänkligt. En annan och kanske något rimligare förklaring är att rondellhundens riksskall hördes genom medierna den 20 juli. Det har sedan debatterats fram till åtminstone december. Jag förordar därför istället utmattningsteorin. Allt har sagts, det som Berggren skriver är också välkänt. Om debatten skall fortsätta i medierna må man efterlysa nya argument, nya begrepp och nya ordval.
Nyanserna ja, Berggren har för att det skall passa in i hans upphetsade teoribygge konstruerat sin egen berättelse:
”Vilks rondellhund var helt enkelt en så tarvlig, idéfattig kopia av den danska kränkningen från Jyllandsposten – en mörkblå tidning som hetsat mot invandrare i sina spalter under många år – att folk inte vill ha med hans teckningar. /…/ Vilks kopierande av det danska muslimhånande experimentet håller helt enkelt för låg nivå, konstnärligt, moraliskt och politiskt. Så det blev nobben.”
Fakta i målet säger dock någon annat. Vilks var både inbjuden och välkommen till utställningarna i Tällerud och i Gerlesborg. Orsaken till att de inte visades var att arrangörerna menade att det ur säkerhetssynpunkt var alltför farligt att visa dem. Arrangörerna har klart sagt att de inte avvisade teckningarna av konstnärliga skäl. Vad som då uppstod var att man i Sverige inte kunde visa ett konstverk på grund av möjliga våldsverkare. Vad man än må tycka är det lite tråkigt om det skall vara på det sättet. Och det förefaller mig som om det är högst godtagbart att man kan diskutera den saken och vad det kan bero på. Men det verkar som om Berggren tycker att debatt är av ondo.
Men jag skall inte säga annat än att Berggren skriver en rolig text. Inte minst blir jag uppmuntrad och glad över att han även har förslag till mitt fortsatta konstnärliga arbete. Sagt och gjort, inte vila på lagrarna!
Här framför Erik Berggren sin tolkning av Vilks Rondellhundsprojekt:
”Han vill ju uppenbarligen in i det konstetablissemang han påstod sig vilja dra ned brallorna på (med hjälp av lite kränkning av muslimer). Fast det blev tvärtom, konstetablissemanget tycks nu ha lämnat Vilks med bar röv. Å det är ju följ[d]aktligen också ett slags konstverk! (Ta det som ett uppslag till nästa teckning.)”
Sooreh Heras film om gay Muhammed har utförligt diskuterats i en artikel på Artnet. Sannolikt kommer inte Berggren att se något problem i detta.
Lite slöjdramatik från Iran kan vi också bjuda på denna kväll. Mahin Alipour, ordförande för Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter, sände länken. Är det månne något för Berggrens Museum för glömska?
dr.dk 20. dec. 2007 16.44 Udland:
Unge tyske muslimer klar til religiøs vold
Hver fjerde unge muslim er parat til at begå religiøs vold. Det viser en undersøgelse, der vækker opsigt i vores naboland.
Undersøgelsen fra det tyske indenrigsministerium tager temperaturen på den politiske og religiøse indstilling hos muslimer i Tyskland.
Og konklusionerne er hårrejsende læsning: Næsten hver anden unge muslim erklærer sig enig i at muslimer, der dør i væbnet kamp for deres tro, kommer i paradis, og 40 procent af alle muslimer, der bor i Tyskland, er radikalt orienterede.
Grobund for islamisme
Dermed bliver der i den grad hældt endnu mere tændvæske på bålet i striden om islamalistisk fundamentalisme.
Den konservative tyske indenrigsminister Wolfgang Schäuble, der er kendt som en indenrigspolitisk høg, taler med undersøgelsen i hånden nu advarende om et islamistisk radikaliseringspotentiale.
Det vil sige, at Tyskland huser en faretruende stor gruppe muslimer, som kunne udvikle sig til radikale islamister.
Wolfgang Schäuble foreslog tidligere på året forebyggende fængsling og endda forebyggende drab i forbindelse med terrorbekæmpelse.
Hver tiende for dødsstraf
Undersøgelsen kommer fra Institut for Kriminalvidenskab ved Hamborgs Universitet.
Og undersøgelsens forfattere, socialforskerne Peter Wetzel og Katrin Brettfeld siger til avisen Frankfurter Rundschau, at mere end hver tiende muslim i Tyskland identificerer sig med en stærk moralsk kritik af det vestlige samfund, samtidig med at de går ind for fysisk afstraffelse og dødsstraf.
Forfatterne kommer dog også frem til det resultat, at det store flertal af muslimer i Tyskland tager afstand fra terror og fysisk afstraffelse, og at en fjendtlig indstilling til demokrati er lige så udtalt hos etniske tyskere som hos muslimer, der bor i Tyskland.
Skrevet af: Radioavisen/Jakob Busk Olsen
Fascinerande med folk som Erik Berggren som upprörs över att konstnär Vilks inte misstycker lite uppmärksamhet. För vem är det som står för uppmärksamheten?
Uppmärksamhetsgirighet kan yttra sig på många sätt. Som att välja en bild tagen av en berömd konstnär. http://www.isv.liu.se/medarbetare-vid-isv/berggren-erik (foto: Lars Vilks) 🙂
Sveriges Radio bedriver inte ’public service’ utan propaganda i bästa Göbbels-stil.
I kulturkvarten OBS den 20 dec framträder en självutnämnd expert och EXPO-läsare vid namn Karin Olsson och moraliserer och filosoferer över den s.k. islamofobien vid ”CounterJihad Brussels 2007”- konferansen 18 – 19 oktober och de där närvarande forskarna och författarna, vars namn hon tidigare aldrig har hört nämnas och om vilka hon intet vet . Klicka på följande länk.
(fra min 8:15) http://www.sr.se/webbradio/webb…dcast&id=928540
Utan hämning och reflexion buntar hon ihop Spencer, Littman, Belien, Bat Ye Or, Fjordman, Hedegaard, Cogen, Bostom, Solomon, Sookhdeo m.fl. med nazister, byfånar och en obskyr ND-blogg. Det er EXPOs taktik, men den är förhoppningsvis inte lika effektiv numera som den var tidigare (före EXPO Nr 4).
Sveriges Radio är inte ”Sveriges Radio” utan det ’Politiskt Korrekta Maktetablissemangets Röst’.
EXPO och SR – snart samma skit? Herr Fogelberg och herr Poohl – vad är skillnaden?
– – – – –
counterjihadeuropa.wordpress.com
http://snaphanen.dk/
Erik Berggren
”Don’t surrender your reason for your passion.”
SAMMANFATTNING
TVÅ TING
Två ting
ställer ställer dig utanför samhället
brottet och ärligheten.
Bo Bergman-dikt
Berggren kämpar nog för att hålla sig innanför det trygga staketet.
Vilks. Uppskattade bildcollaget, ”ända rakt in in i synen”, som han sa.
Gud va häftigt att bli inbjuden till Tällerud och Gerlesborg, verkliga nav här i konstvärlden.
Jo Erik, det är häftigt med Tällerud och Gerlesborg. Det skall vara periferi i år.
Elisabet. Oavsett vad du eller jag menar om vem som skall ha tolkningsföreträde är det konstvärlden som avgör saken. För hur mycket konstnären än tänker sig en viss intention kommer konstverket att presenteras och kommenteras – och uppfattas på något sätt. Är det ingen som bryr sig om ett konstverk kan konstnären stå där med sin eventuella intention. Skrivs det kommer skribenten att föra fram sina synpunkter. Det är dock inte fråga om geschäft. Om ett verk tolkas på ett annat sätt än konstnären tänkt sig betyder det inte att det får något större ekonomiskt värde.
Man skall också komma ihåg att konsten bär på oklarheter. Konstnärer är medvetna om det. Och hur skall man då se på dessa oklarheter? Då kommer det att tolkas. Mycket vanligt är att konstnärerna accepterar tolkningar som verkar tilltalande. Vi skall också komma ihåg att det inte är mycket värde i en konstnärlig intention som pekar ut precis hur ett konstverk skall förstås. Sådana pekpinnar lämnar bara en matt suck efter sig.
Elisabet skrev i förra avsnittet ”Lars Vilks: vad vill du – egentligen.”
Som stående utanför konstvärlden hade jag aldrig kunnat ana att moralfrågor var så viktiga i den. Trodde att konst var ett uttryck för att kreativitet trängde sig fram inom släktet konstnärer.
OFFENTLIGA RUM OCH KONST
Så ska Vårby gård lyfta
Vincent van Gogh (1853–1890): ”Månuppgång”. van Gogh ville måla tröst för de fattiga och såg starka färger som ett sätt att tilltala fler.
Annika Eriksson: ”Do You Want an Audience?”, interaktivt verk och öppen scen på Frieze Art Fair 2004.
CAMILLA HAMMARSTRÖM om konsten som går rakt in i vår vardag:
http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article1504877.ab
KOMPIS TILL BERGGREN?
http://www.aftonbladet.se/kultur/notiser/article1507241.ab
”Vi gör oss bilder av fakta”…
Om man upptäcker att en majoritet i ”konstvärlden” tycker på ett viss sätt, så är det ungefär som att konstatera att en viss författare får Nobelpriset i litteratur – ett konstaterande att en majoritet av de som är insatta i ett ämnesområde, finner att just den eller den utövaren är särskilt intressant enligt de villkor som gäller. Detta är ett sant men också ett mycket ytligt konstaterande.
Med den insikten börjar egentligen det verkligt intressanta arbetet, som består i att först dissekera konstvärlden (eller litteraturvärlden, eller populärmusikmusikvärlden etc), och sedan följa förgreningarna ut från den aktuella ”världen” i ett större sammanhang. Den tolkning som leder till åsikten att konstvärlden endast fungerar enligt rundgångsprincipen, och därför inte är en giltig eller intressant faktor då det gäller bestämmandet av vad som är bra konst, beror på att man ser konstvärlden som en isolerad bubbla.
Tyvärr verkar konstvärlden ibland själv odla denna ”bubblementalitet” (kanske av självbevarelsedrift?) och jag antar att det är det som kan sticka den utomstående i ögonen.
Berlingske.dk Sidst opdateret Fredag den 21. december 2007, 21:56:
De danske forfattere og islamismen
Store eorupæiske forfattere diskuterer islam og islamisme. Men hvorfor tier de toneangivende daske forfattere om et af tidens vigtigste debatemner? Vi har spurgt forfatterne Stig Dalager og Preben Major Sørensen
Af Michael Jannerup Andersen
Som beskrevet i sidste lørdags Berlingske Tidende, så har store europæiske forfattere taget bladet fra munden og kritiserer nu offentligt islamismen. Det gælder så prominente navne som Salman Rushdie, Martin Amis, Ian McEwan, Ralph Giordano og Michel Houellebecq. Men hvor bliver de danske forfattere af?
Man bør straks anføre et afgørende forbehold.
Forfattere kan helt legitimt blande sig udenom enhver samfundsdebat. Bare fordi man er god til at skrive romaner eller digte, skal man ikke partout afæskes indspark til samfundets verserende værdidebatter. Men denne bænkevarmer-mentalitet gælder ikke normalt for en række af landets mest fremtrædende forfattere, der gerne blander sig i diverse politiske debatter, bare ikke lige når diskussionen falder på islam og islamisme.
I december 2005, forud for Muhammed-krisen, udsendte 12 toneangivende forfattere resolutionen »Vi siger fra«, som blev skrevet under af bl.a. Klaus Rifbjerg, Suzanne Brøgger, Kirsten Thorup, Carsten Jensen og Hanne-Vibeke Holst. Resolutionen angreb regeringens samarbejde med Dansk Folkeparti, og tonen i den danske udlændingedebat. Senere udsendte samme forfattere en resolution til forsvar for ytringsfriheden, uden dog med et eneste ord at nævne et ord om truslen fra islamismen.
Stig Dalager var en af initiativtagerne til »Vi siger fra«. Han mener, at debatten er for unuanceret, og at det skræmmer forfatterne væk:
»Jeg har skrevet romaner og kronikker om emnet, så jeg synes, jeg gentagne gange har blandet mig i debatten om både ytringsfrihed og religionsfrihed. Jeg har senest beskrevet emnet i min seneste roman »Skyggeland«, hvor jeg blandt andet diskuterer islam overfor islamisme. Men jeg synes den offentlige debat ofte er præget af sort/hvide holdninger. I løbet af Muhammed-krisen skrev jeg fem kronikker om emnet, og jeg synes, det var svært at trænge igennem med et mere nuanceret synspunkt. Eksempelvis forholdt jeg mig kritisk til tegningerne, og blev derfor opfattet som venstreorienteret og kulturradikal, og det er jeg bestemt ikke.«
Men er der ikke et behov for, at forfattere der ofte deltager som samfundsdebattører, også blander sig, når det gælder et så vigtigt aktuelt emne som islamisme?
»Man har da lov til at savne nogle flere tilkendegivelser fra andre forfattere. Jeg savner generelt, at flere deltager i en levende offentlig debat, ikke kun om asylansøgere, men også når det gælder udfordringen fra islamismen. Man kan især fra venstrefløjen savne nogen, der tør stå frem og deltage i debatten, i stedet for bare at krybe i skjul. Når man står overfor en totalitær størrelse, burde der kunne etableres en fælles holdning, uanset politisk tilhørsforhold.«
Når de 12 forfattere var enige om at kritisere regeringen og Dansk Folkepartis behandling af etniske minoriteter, ville det så ikke styrke jeres troværdighed og debatudgangspunkt, hvis I samtidig slog til lyd for frihedsrettighederne og lagde afstand til islamismen?
»Jo, i bagklogskabens hellige lys kan du sikkert have ret. Men vi var en gruppe af forfattere, der ramlede ind i Muhammed-krisen. Vi udsendte også en erklæring om ytringsfrihed efterfølgende, som understregede vores ufravigelige støtte til vores frihedsrettigheder. Jeg tror, mine medforfattere med den erklæring syntes, at vi gjorde vores standpunkt klart.«
Men hvorfor berører jeres erklæring om ytringsfrihed ikke udfordringen fra den fundamentale islamisme med et eneste ord?
»Her kan jeg kun tale for mig selv. I januar 2006, hvor vi skrev erklæringen og endnu ikke havde været vidne til flagafbrændinger og angreb på danske ambassader i udlandet, var vi først og fremmest fokuseret på tilstandene i Danmark. Vi ønskede at præcisere, at vi naturligvis stod last og brast med ytringsfriheden, og at vi brugte den fint i overensstemmelse med traditionen fra bl.a. P.A. Heiberg, nemlig som en platform til kritik af de til enhver tid siddende beslutningstagere og »magthavere«. Personligt anså jeg ikke risikoen for opkomsten af en fundamental islamisme for overhængende i en dansk kontekst. Dengang som i dag kan vi se, at den i en dansk kontekst kun trives i visse meget begrænsede religiøst yderligtgående miljøer, og belært af hvad der siden hændte, må vi tage konsekvent afstand fra den fundamentale, voldeligt udtrykte islamisme. Samtidig mener jeg, at man skal passe på ikke at overreagere på den, i en slags angstens panik og via antiterror-love, der i sidste ende begrænser de borgerlige frihedsrettigheder. På den måde risikerer vi at nedbryde demokratiet i stedet for at udbygge det.«
Men er der ikke en berøringsangst for at skrive kritisk om islams skyggesider?
»Igen kan jeg kun tale på egne vegne. I 2001 udgav jeg et stort essay i kølvandet på 11. september, hvor jeg skriver om begivenhederne som en ny tids totalitarisme, som på mange måder kan sidestilles med andre og tidligere totalitære regimer, som vi kender alt for godt fra det 20. århundrede. Jeg vil gerne anføre, at begrebet islamisme er et stort felt, og i visse sammenhænge kan islamistiske positioner godt fungere som despotkritik. Men den form for islamisme, vi har været konfronteret med i den vestlige verden, den må man entydigt tage afstand fra. Det symbolske skæringspunkt er 11. september, der er fødslen af en ny totalitarisme, som verden bliver belemret med.«
Forfatteren Preben Major Sørensen er aktuel med kortprosasamlingen »De dødes vej«, og har i flere af sine skønlitterære tekster konfronteret truslen fra islamismen. Han mener, de danske forfattere af egennytte og fejhed dukker sig når det handler om islamismen:
Har du et bud på, hvorfor mange af dine kolleger ikke ytrer sig i debatten?
»Det handler desværre om fejhed og den sædvanlige vanetænkning. Man skiller sig ikke gerne ud fra det snævre meningskollektiv, man befinder sig i. Det kan jo åbenbart heller ikke betale sig, hverken anseelsesmæssigt eller økonomisk, at bevæge sig væk fra hovedsporet. Det er en blanding af opportunisme og dumhed. Jeg har svært ved at se det anderledes. Man kan undre sig over, at folk, der normalt godt kan bruge hjernen, åbenbart slår den fra, når det gælder de her spørgsmål.«
Men det forklarer vel ikke, hvorfor debattører, der normalt ikke er bange for at stikke hovedet frem, forfattere som Carsten Jensen og Hanne-Vibeke Holst, også undviger debatten?
»De sidder alt for godt i sadlen, så de har ikke behov for at vove pelsen og lægge sig ud med den faste læserskare. Det er ren og skær populisme, som de normalt kun har hån til overs for. Der er noget skizofrent over den indstilling eksempelvis Hanne-Vibeke Holst har i denne debat. Hun er jo i udpræget grad feminist, men når det kommer til debatten om islam og kvindeundertrykkelse så er hun stort set fraværende. Det er snublende nær hykleriet.«
Det er ofte blevet anført – og Stig Dalager gentager pointen – at diskussionen om islamisme er for kompleks og omfattende til, at man kan komme med så skarpe udmeldinger, som du har gjort, og som dine europæiske kolleger har gjort offentligt?
»Nuancerne er selvfølgelig vigtige, islam er jo ikke den rene voldsgalskab. Religionen har en lang og spændende kulturhistorie, hvor ikke mindst det æstetiske spiller en væsentlig rolle. Men tilværelsen er ikke alene et æstetisk anliggende, der er også eksistentielle valgsituationer, hvor man bliver nødt til at træffe et valg. Det handler om at træde i karakter som menneske. Når man myrder Theo van Gogh i Holland, og sprænger mennesker i stykker i europæiske hovedstæder, så kan der ikke herske tvivl om at man må reagere. Jeg mener, at islamismen – ikke islam – er et angreb på vores livsform, og det kalder i den grad på en stillingtagen. Det er skæbnens ironi, når de samme såkaldte progressive forfattere kun kan mande sig op til at udsende en resolution om den gode tone. Det handler åbenbart om for alt i verden at bevare den gode tone. Undskyld, men det opfatter jeg som et udtryk for rendyrket småborgerlighed. Andet er det ikke.«
I forbindelse med Muhammed-krisen forsøgte man at samle forfatterne om en fælles erklæring, men kun 22 ud af 80 valgte at støtte op. Nytter det overhovedet at engagere danske forfattere i denne debat?
»Hvis de intellektuelle stod sammen og gjorde opmærksom på, at der er et problem, ville det sende et meget tydeligt signal. Der må sammenhold og åndelig mobilisering til, lidt solidaritet med de arme kvinder der bliver undertrykt i religionens navn. Risikoen er selvfølgelig, at man rammer de forkerte. Den åndelige mobilisering skal selvfølgelig ikke gå ud over velintegrerede muslimer, mennesker, der ikke kunne drømme om at flirte med sharia, det ville være ulykkeligt. Man kunne derfor også overveje at gå mere målrettet mod organisationer som Hizb ut-Tahrir, det har man gjort i bl.a. Tyskland.«
Hvordan ser du din egen stilling i den her debat?
»Hvis man kigger mine bøger igennem, vil man kunne se, at jeg er fuld af hån overfor den islamistiske galskab. Jeg har altid anset satiren og provokationen for at være vigtige kunstneriske virkemidler. Men man risikerer jo trusler på livet, hvis man river for mange vittigheder af sig om nogle atavistiske, nedarvede forestillinger. Rivaliseringen mellem de to monoteistiske religioner islam og kristendommen er meget gammel. Der er både gode og dårlige ting i begge religioner, men kristendommen, som den praktiseres i dag, har næppe så megen åbenlys destruktivitet i sig som islam. Jeg undrer mig over, der ikke er andre digtere end Henrik Nordbrandt og mig, som nærer betænkeligheder ved det, der sker i Europa i øjeblikket. Det er påfaldende, at der er så få kunstnere og intellektuelle der tør træde i karakter overfor den islamistiske trussel.«
Hanne-Vibeke Holst og Carsten Jensen ønskede ikke at medvirke i denne artikel.
http://bp0.blogger.com/_DSfD29M7IzQ/R20m58XKZZI/AAAAAAAAA1E/CRHfUkP1bfs/s1600-h/hmburka.jpg