Del 488: Och vad skall prioriteras?

Riktigt klar blir jag inte med Sooreh Hera och hennes censurerade gaybilder i Amsterdam. Som vi har kunnat se i gårdagens kommentarer skrivs det flitigt om saken ute i Europa. Bland andra rapporterar Artforum saken.

Det är naturligtvis ett svårt fall för korrektheten. Å ena sidan det infekterade islam och å den andra de utsatta homosexuella. I Sverige väljer man nog islam, det är inte fullständigt orimligt att hysa en viss förståelse för att man avrättar homosexuella i Iran. Olika kulturer har sina traditioner. De homosexuella är dessutom inte uttalade motståndare till USA.

Jag skulle ändå tycka att Heras projekt borde vara acceptabelt. Det får väl sägas vara tämligen entydigt men eftersom saken är så känslig är det där kärnan ligger.

Det slog mig också att ledarskribenten på Nerikes Allehanda, Lars Ströman, gjorde ett intressant uttalande i debatten i Linköping i december. Han försvarade rondellhundsteckningens publicering med ett principiellt inlägg: Nästa gång, sade han, kan det gälla en muslimsk konstnär.

När jag hörde det föreföll det mig väl tillrättalagt. Och det föll också i god jord. Vi skall värna om muslimernas rätt och rondellhundspubliceringen var visserligen betänkligt islamofobisk men kanske i någon mån acceptabel. Jag letade i mitt sinne efter något tänkbart exempel. En muslim som angriper kristendomen, ja, det är ingen som bryr sig om det. Måhända ett antisemitiskt påhopp, men det var nog inte det som avsågs.

Ströman hade dock rätt. Nu har vi fallet Sooreh Hera och jag inväntar med stor spänning huruvida Nerikes Allehanda skall följa upp sin principiella linje.

Men kollisionerna mellan den muslimska världen och västvärlden betyder nog mer än ett tillfälligt problem. Förmodligen handlar det om svårigheterna att få kulturer att samsas. Grundtanken i dagens värld tycks vara en människosyn där de olika kulturerna i grund och botten skall ha en värdegemenskap. Eftersom denna värdegemenskap redan är given och västerländsk (demokrati, jämlikhet etc.) kommer det att handla om en svår anpassning.

Muslimska värderingar är bara en del av den globala ordningen. Kina är också intressant. Där skall man ha olympiska spel samtidigt som landet ägnar sig åt avrättningar, frihetsberövande och har ett mycket begränsat utrymme för yttrandefrihet. Även i övriga delar av Asien är man måttligt intresserad av obekväma beskrivningar av den rådande verkligheten. I konsten kan man konstatera detta genom att asiatiska biennaler alltid blir till festivaler eller åtminstone dämpade och interna arrangemang. Inga obanade eller obekväma stigar där inte.

Utställningen Forms of Resistance har precis avslutats på Van Abbemuseet i Eindhoven. Utställningen handlade om konsten som politiskt motstånd. Hal Foster skriver om den i Artforum. Han påpekar att det inte är längre så lätt för socialkritiken att ånga på. Om konstvärlden tänker sig att lämna ett bidrag till världens förbättring, vilken värld är det man tänker sig? Och hur skall det gå till där?

En god nyhet för alla som är drabbade av kränkningssyndromet. Våra politiker visar en klar tendens till att bli allt mindre kränkta under 2007 efter en tid av ständigt stegrad kränkningsupplevelse.

Undergångsstämningar är just nu populära i västvärlden.
John Martin, Syndaflodsaftonen, 1840