“…var hoppet att få fram en flaskpost tvärs genom det inbrytande barbariets flodvåg,” skriver Adorno 1947 i Minima Moralia. Ett uttalande som passar till varje tid. Ty i varje tid försvinner alltför lätt det som inte strömlinjeformat följer med tidens vågor.
Flaskpostmetaforen kan måhända användas i samtidskonsten. Föga, för att inte säga intet, når utanför konstvärldens barriärer. Men i alla fall, flaskposterna finns där för den som eventuellt, någon gång, vill plocka upp dem.
Den lågmälda konsten, den som kräver tid, ansträngning och inlevelse, är alltid framhållen i konstvärlden, men har i praktiken svårt att hävda sig. Undantag finns och ännu några dagar kan den som vill ta del av det långsamma göra ett besök i Lunds konsthall för att se Fiona Tan. Konstnären (från Indonesien, Australien, Holland – en imponerande och kvalitetsgivande blandning) arbetar med video, foto och fotoprojektioner. Hennes huvudämne är identitet och hur denna hänger samman med kultur och plats.
Fiona Tan är framgångsrik och håller en, med tanke på sin långsamma estetik, mycket meriterande plats 380 på artfacts. Konstvärlden ser med välvilja på konstnären. Man kan förstå det, hon är den som gör saker på rätt sätt. Långsamhet, de angelägna frågorna, utrymme för det estetiska, tvetydigheter och osäkerhet smyger sig i hennes produktion. Hon blir därför något man kan kalla för en ”utfyllnadskvalitet”. Alltför tempofattig och krävande för att bli ett slagkraftigt utställningsnummer, men samtidigt det som behövs för att uppfylla kravet på fördjupning. Hon är med andra ord en flaskpost som flyter runt i konstvärldens hamnbassäng och som mycket ofta blir upplockad.
Man uttalar sig inte negativt om Fiona Tan. Eftersom hennes konst ställer krav på betraktaren är hon en tillgång för samtidskritikern som ges möjlighet att visa sin känslighet. Läser man ett antal recensioner finner man hur väl detta stämmer. Jelena Zetterström (”tid för eftertanke”, ”en utställning man inte bör rusa genom”) i SDS, Sinziana Ravini i Aftonbladet (”med kärlek in i mörkrets hjärta”, ”Visst är denna konst farlig eftersom den spelar på orientalismens strängar”). Också Karin Westeman i Helsingborgs Dagblad stämmer in i den poetiskt lovprisande kören: ”Den kräver tid och eftertanke men det är den absolut värd.”
Lena Karlsson i Konsten.net är mindre lyriskt sentimental och ser mera strikt socialkritiskt på den: ”En av verkets förtjänster är att västerländska fördomar om asiater där alla individer kategoriskt klumpas ihop till ett kollektiv får sig en behövlig törn. Tankarna kan också gå till kontroversiella frågor om biologisk och kulturell tillhörighet kopplad till adoption”.
Bocken i örtagården är Isac Nordberg i Kristianstadbladet, men då har vi också hamnat ute i landsorten. Nordberg, som huvudsakligen tycks vara musik- och filmkritiker, förstår tydligen inte det fina i konstvärldens kråksång:
”Fiona Tans konst är poetisk, litterär och estetisk men också pretentiös och den når sällan under den fladdrande ytan.
Utställningen rinner av mig och något besviken lämnar jag konsthallens mörker för att stiga ut i ett annat, det verkliga.”
Så seglar Fiona Tans flaskpost också ut i världshaven. Frågan är om den i framtiden kommer att kunna väcka något intresse.
Fiona Tan, Down Side Up, 2002
Gillar det.
Har förstått att det jag tycker är övertydligt, inte gått in i huvudet på de flesta…
Fint alltså, att hon skildrar det rara.
Vilket borde få ”tillhandahållarna” av det förment rara att tänka efter.
Visst är det en fåfäng önskan.
Ezra Levant on the cartoons:
What’s this all about?
By Ezra Levant on January 22, 2008 7:23 PM
For readers tuning in for the first time, here’s a quick summary of what’s going on.
1. Two years ago, the now-defunct Western Standard magazine reprinted the Danish cartoons of Mohammed. I was the publisher.
2. In response, a radical Muslim imam named Syed Soharwardy asked the Calgary Police Service to arrest me. They didn’t, of course. So Soharwardy complained to the Alberta Human Rights Commission, a government agency. Here’s his hand-scrawled complaint; here’s my reply. For two years, using government lawyers and taxpayers money, they have been pursuing me, infringing on my natural rights of free speech, freedom of the press and freedom of religion.
http://ezralevant.com/2008/01/whats-this-all-about.html
_
The Cartoons
http://en.wikipedia.org/wiki/Jyllands-Posten_Muhammad_cartoons_controversy
Blev lite förvånad när plötsligt denna flaskpost-diskussion dök upp. Jag har nämligen under en längre tid (några år) jobbat med just ett flaskpostprojekt. Den senaste uppdateringen/statusrapporten kom idag. Beskrivning av projektet finns samlat i länkarna nedan. Projektet är ännu inte avslutat, men troligen kommer det att avslutas under 2008 (endast 6 av 54 flaskor finns kvar enligt senaste statusrapporten). Läs mer nedan.
http://www.ministryofart.se/blog/archives/1064 (I)
http://www.ministryofart.se/blog/archives/1068 (II)
http://www.ministryofart.se/blog/archives/1070 (III)
Den danske intellektuelle, Kasper Støvring, i kronik i Berlingske Tidende:
”Vi skal være stolte af vores kultur
Vi lever i et overordentlig godt samfund med en stærk
sammenhængskraft, frihed og velstand. Vi har grund til at udvise stolthed over vores kultur. Så ville vi måske heller ikke blive mødt med foragt af muslimske indvandrere, men kunne derimod gøre os håb om, at de vil blive som os. Vi kan nemlig tilbyde dem noget godt.
Af Kasper Støvring – Ph.d.-stipendiat
Fredag den 25. januar 2008, 22:30
Ifølge en ny rapport fra tænketanken World Economic Forum opfatter 79 procent af danskerne større samkvem med den muslimske verden som en trussel. Og det er galt, forstår man. Rapportens udgivere tilhører nemlig en elite af politikere, intellektuelle og handelsfolk, der officielt plæderer for endnu mere kulturel sameksistens blandt muslimer og vesterlændinge.”
http://www.berlingske.dk/article/20080125/kronikker/701250012/
Internetskribenten LFPC om pressedækningen af SIOE’s demonstration på Dam Square i Amsterdam, Holland:
”Nej, vi gungrer ikke
Jeg har i efterhånden mange debatoplæg rundt omkring luftet den tanke, at apatien over for islamiseringen af Europa måske kan brydes i en slags ketchupeffekt, hvis virkeligheden ikke længere lader sig benægte eller forskønne ved ønsketænkning og deciderede løgne om det muhamedanske trossystems natur. Dette er 100% spekulativt, for der er ikke nogle analoge fænomener i historien helt at sammenligne med. Nazismen i 1930?erne? Nok det nærmeste man kan komme, men dengang var der mig bekendt ikke en lignende politisk korrekthed som lammede debatten med en angst for uanstændighedens stigma.”
http://snaphanen.dk/2008/01/26/kasper-st%c3%b8vring-%c2%bbvi-skal-v%c3%a6re-stolte-af-vores-kultur%c2%ab/#more-2511