En av mina sysselsättningar som jag dagligen utövar är att, äntligen, kunna slutföra mitt gamla skrivprojekt Konsten 1975 – 2005 (en tidigare version finns tillgänglig på bloggrollen nedan). Så var titeln när den skrev 2002. Texten var tänkt som ett kompendium för undervisningen på Konsthögskolan i Bergen. Som titeln anger fanns det också en inlagd prognos för den dåtida framtiden. I det stora hela var uppgiften att ange tendensen fram till 2005 tämligen enkel. Efter det postkoloniala och globala genombrottet med Documenta i Kassel 2002 kunde man förvänta sig en flerårig spridningseffekt vilket också blev fallet. Den intressanta frågan var dock vad som skulle komma efter detta stora socialkritiska företag. Mina gissningar lutade mot att konsten efter att ha varit extrovert skulle bli mera intern och att den konstnärliga undersökningen, inspirerad av konst som forskning, skulle få allt större utbredning. Ännu har vi inte sett det. Vad jag missade var flera saker. Högkonjunkturen och konstmarknadens enorma tillväxt fanns inte med i beräkningarna. Och så var inte minst USA:s invasion av Irak 2003 i det expanderande ”kriget mot terrorismen”. Där späddes socialkritiken på ordentligt.
Nu handlar det om att uppdatera min text. Den har av byråkratiska orsaker blivit hängande otryckt i systemet. Men nu skall det äntligen bli gjort. För min del handlar det om att ställa samman perioden 2003 – 2008. Jag kan ännu inte säga om jag kommer att göra ett nytt försök med en prognos för konstens framtid. Att sammanfatta en konsthistoria för 2000-talet är nog så komplicerat. Förr var det enklare eftersom de dominerande konstarenorna var lätta att definiera: I New York samt några snuttar i Tyskland, England, Italien, Belgien och Los Angeles.
Konstvärlden är alltjämt en amerikansk-västeuropeisk affär men dess budskap och attityder finns nu över större delen av världen och bildar lokala versioner. Från den uppskruvade biennalfrekvensen utgår påbud efter påbud. Men det är också här som enhetstanken kan upprätthållas: En konsthistoria, relativt samlad, geografiskt spridd men utan några stora kulturkollisioner. Vi har med andra ord fortfarande en konsthistoria. En sådan är nödvändig för att konst – i vår mening – skall bestå. Utan historisk medvetenhet och givna referenspunkter tillika med ett antal gällande infallsvinklar och ämnen förlorar konsten sin mening.
Men det finns trots allt avsevärda svårigheter som kommer att bli större. Den samtida konstscenen är ofantligt stor med många konstnärer som är att räkna med. Även tidigare fanns det många konstnärer, men det var inte många som var att räkna med. Idag har vi kandidater lite överallt. Dock utgår jag ifrån att de rättar in sig i ledet genom att infinna sig till biennal- och mässpassagerna och andra liknande institutioner.
En stor fördel är att dagens konstnärer är lätta att finna och dessutom är praktiskt taget alla som överhuvudtaget kan vara av intresse rankade på artfacts.
Återstår bara den delikata frågan om vad konsten skall göra för något. Med socialkritiken försågs konstvärlden med ett samvete inför världen. Sedan detta kom in i bilden, och det har varit på banan i sådär 15 års tid, är det svårt att tänka sig att konsten skulle strunta i vad som pågår i den politiska verkligheten. Men så är det frågan om vad konsten kan göra detta. När jag studerade biennalen i Sydney från 2006, Zones of Contact, stötte jag på en relativt känd konstnär Milica Tomic (853) från Serbien. Hennes hållning är att konsten skall se till att världen inte glömmer. I Sydney levererade hon en containerinstallation utifrån ett motiv från Afghanistan och den USA-ledda ockupationen.
Milica Tomic Container
Text till Container
Tomic har också särskilda skäl att tala om betydelsen av att inte glömma. Serbiens etniska rensningar är något som starkt engagerat henne. Genom sin nationalitet skapar hon trovärdighet åt sådana projekt. En svensk konstnär, t ex, utan anknytning till regionen skulle inte passa lika väl in i ett sådant sammanhang.
Å andra sidan är det ändlösa rader av politiska övergrepp som inte borde glömmas. Och så är det så att konstvärldens politiska agenda styr urvalet. USA och Serbien är exempel på länder där ihågkommelsen har sin givna plats. Mindre intressant är alla dem som föll offer för tortyr och avrättning i Saddam Husseins Irak.
Förr var det enklare. Då kunde man skriva som Olle Granath gör:
”Björn Wessmans målningar drar in sina betraktare i en värld av färger och dofter, av ljud från forsande vatten, av svindlande utsikter under höga himlar som får panteistiska förtecken innan man haft en möjlighet att värja sig och intala sig att det är ett stycke bemålad duk man står inför. Det som känns både förbryllande och nytt med dessa omfångsrika panoreringar av båda kända och okända landskap är att det verkar som om landskapen målat bilderna med konstnären som sitt instrument.”
Finns det någon väg tillbaka till det tjusiga? Svårt att föreställa sig.
Björn Wessman Chemin du Cyprès Jaune
(Årets bild på den kommande Sollentunamässan)
Jag har noterat att mitt referat från invigningen av utställningen ”Mjuk kollision” vid Konstcentrum i Gävle har blivit ifrågasatt. Så länge inga ytterligare källor kan berkräfta eller dementera det som sagts, står ord emot ord. I detta sammanhang väger naturligtvis en högt respekterad chefredaktörs ord tyngre, så jag får därför be så mycket om ursäkt för att jag i god tro gett offentlighet åt en hörselvilla.
Mvh
Jazz
”Mohammed cartoonist banned from gallery
OSLO, Sweden, Feb. 10 (UPI) — A Swedish artist says an Oslo art gallery’s refusal to show his comical paintings of the Muslim prophet Mohammed makes his work more ’interesting.”
Lars Vilks, whose cartoons depicting Mohammed as a dog sparked widespread controversy, says a ban on his work at the Lautom Contemporary gallery ”shows that there is a great need to discuss these issues,” The Local reported Sunday.
”The main purpose has been to illustrate how the art market conducts itself. Artists can do what they like, but certain subjects became incredibly sensitive,” Vilks said.
”As long as there is a ban I think it is interesting,” he added.
Gallery owner Randi Thommessen disagreed, saying in a letter to Vilks that the ”exaggerated debate with regard to the Muhammad caricatures was over and done with on her part,” The Local said.”
http://www.dailyindia.com/show/214986.php/UPI-NewsTrack-TopNews
http://politicom.moldova.org/stiri/eng/94488/
Vilks Muhammedhundar stoppade i Oslo
ALLMÄNT/HÖGANÄS Publicerad: 2008-02-09 17:47
Konstnären Lars Vilks har stoppats av ett privat konstgalleri i Oslo från att ställa ut miniatyrakvareller av profeten Muhammed. Galleriägaren vill undvika bråk.
Vilks skulle medverka med tre frimärksstora Muhammedakvareller på galleriet Lautom Contemporary i den norska huvudstaden, men ombads av galleristen Randi Thommessen att komma in med akvareller med andra motiv. Det ville Vilks inte, rapporterar Helsingborgs Dagblad på nätet.
I ett brev från Thommessen till Skånekonstnären framgår det att hon inte vill riskera någon massmedial uppståndelse kring utställningen och att den uppskruvade debatten om Muhammedteckningarna för hennes del är utagerad.
I brevet, återgivet i danska Trykkefrihedsselskabets nyhetsbrev på nätet, uttrycker Randi Thomessen dock sin beundran för Lars Vilks.
http://www.na.se/artikel.asp?intId=1287221
Torssander har kanske glömt Röda armé-fraktionen Baader-Meinhof ligan eller hur en kvinnlig svensk socialdemokratisk minister, Anna-Greta Leijon, skulle kidnappas 1976 av en liknande terroristorganistation på vänstersidan? Dem var i högsta grad inställda på att slå mot demokratins hjärta.
Dessutom lever Torssander i en villfarelse om han tror att endast en demokratiskt vald regering räcker för stabilitet i ett land. Afghanistan har börjat från noll och saknade både egen militär och polisväsende för att skydda sig från både inre och yttre hot. Dessutom gränsar landet till Iran som gör allt vad dem kan för att hindra demokratibygget genom bl.a. vapensmuggling till Talibaner som i allmänhet inte är afghaner själva utan består av alla möjliga nationaliteter från den muslimska världen, och vars enda syfte är att skapa en muslimsk gudsstat som Iran.
Den individuella terrorn från Nazister, Fascister och rasister är istället av civilrättslig natur, och är en grym och barbarisk företeelse som måste bekämpas stenhårt genom att polismakten tilldelas större resurser samt att införa livstidsstraff för den typen av våldsbrott på minst 50 år, alternativt låsa in dem och slänga bort nyckeln.
”Will Geert Wilders Show His Film on the Koran?
By my count, there have been six major episodes in modern times in which Muslims rioted and killed in protest to some Western-based person making comments about Islam:
1989 – Salman Rushdie publishes his novel, The Satanic Verses.
1997 – The U.S. Supreme Court refuses to remove a 1930s frieze showing Muhammad as lawgiver.
2002 – The American evangelical leader Jerry Falwell calls Muhammad a ”terrorist.”
2005 – An incorrect story in Newsweek, reporting that American interrogators at Guantánamo Bay, ”in an attempt to rattle suspects, flushed a Qur’an down a toilet.”
February 2006 – The Danish newspaper Jyllands-Posten publishes twelve cartoons of Muhammad.
September 2006 – Pope Benedict XVI quotes a Byzantine emperor’s views that what is new in Islam is ”evil and inhuman.””
http://www.danielpipes.org/blog/815
När det gäller Afghanistan har läget uppenbarligen inte förbättrats genom USA:s och dess koallierades angreppskrig, invasion och ockupation. Efter segern i befrielsekampen mot Sovjet hade Afghanistan ”börjat från noll och saknade både egen militär och polisväsende för att skydda sig från både inre och yttre hot”. Slutligen bildades dock en nationell regering, vilken redan efter ett fåtal år lyckades få såpass god kontroll över territoriet – borsett frårn Norra Alliansen vilken bestod av krigsherrar (maffiabossar) som Dostum – att de i samarbete med FN kunde stoppa opiumproduktionen. Med hjälp av Sverige och andra coallierade har USA nu åter skapat ett läge där afghanerna ”börjat från noll” osv. Ja till och med värre. De har åter tvingats tillbaka till ett tidigare steg där de först måste kasta ut en ockupationsmakt innan den nationella utvecklingen kan återupptas.
Så till den svenska regeringens inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna motiverat av inhemska ”separatistiska, anarkistiska och vänsterradikala” terrorister. Baader-Meinhofligan var inte något direkt lyckat exempel.
Däremot står det helt klart att nazistiska, fascistiska och rasistiska rörelser i Sverige idag bedriver och planerar terrorism. Se tex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_S%C3%B6derberg
Ja, det är helt riktigt att Afghanistan har fått börja från noll igen eftersom dem inte accepterar Talibaner som polis och militär, och du uttrycker dig ytterst motsägelsefullt om du menar att dem vill kasta ut svenska soldater när dem själva har inbjudit dem. Det blir riktigt att kalla dem för gäster och inte ockupanter.
Torssander skrev: ”Baader-Meinhofligan var inte något direkt lyckat exempel.”
Jag måste visst friska upp Torssanders dåliga minne igen om han har glömt ockupationen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 som utfördes av Baader-Meinhof ligan, eller menar kanske Torssander att det aldrig ägde rum?
http://susning.nu/Ockupationen_av_v%e4sttyska_ambassaden
http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_arm%C3%A9-fraktionen
Dessutom linkar du till mordet på Björn Södergren som utfördes av nazister och som skedde utifrån personliga motiv utan några politiska förtecken. http://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_S%C3%B6derberg
Det är oklart vilka ”dem” Christer Eriksson avser när han skriver att ”dem inte accepterar Talibaner som polis och militär”. Till skillnad från varje annan afghansk grupp sedan befrielsen från den sovjetiska ockupationen hade Talibanerna kontroll över huvuddelen av landet. Att den regeringens beslut ansågs som legitima och följdes av en avsevärd del av befolkningen visar stoppet för opiumproduktionen.
De ”svenska gästerna” liksom de USA/Brittiska mfl. måste av bruka vapenmakt för att kunna gästa Afghanistan. Sådana ”gäster” uppskattas i allmänhet icke av den inhemska befolkningen. Så icke heller av Afghanerna, så det verkar nu verkar krävas ytterligare tusentals ”gäster” för att de ska kunna hålla sig kvar. se http://www.voanews.com/english/2008-02-10-voa22.cfm
Tyska terroristiska grupper som Baader-Meinhof-ligan är självklart icke inhemska i detta land. Den företeelsen innebär därmed icke någon ursäkt för ändringar i den lagstiftning som gäller svenska medborgare.
De nazister som mördade fackföreningsmannen Björn Södergren hade uteslutande politiska motiv. De hade (såvitt känt) icke haft några personliga affärer möten eller andra förbindelser med honom. Motivet var även enligt Svea Hovrätt politiskt. En ren hämndaktion där Söderberg mördades för att han hade avslöjat Vesterlunds politiska hemvist vilket orsakat att denne förlorade sitt fackliga förtroendeuppdrag på arbetsplatsen.
Torssander, argumenten har jag redan gett uttryck för och andra som läser dem kan säkert avgöra vad som är rätt eller fel!
Hej Lars!
Angående din fråga om huruvida det finns någon väg tillbaka till det tjusiga. Björn Wessman / Olle Granath / årets bild på Konstmässan.
Har just varit på ARCO i Madrid och sett 262 gallerier visa upp sig för 200.000 (!) konstintresserade besökare. Var samtidigt och såg Modigliani, Kisling m fl. Vidare en dag på Reina Sofia. En helg fylld av många upplevelser av olika karaktär.
Livet; och därmed även konsten, rymmer så mycket ; det spröda, känsligt, poetiska; den råa makten; dumheten; omtanken, kärleken; besinningslöst mördande; fantasifull iskall beräkning; fantasifull esprit, längtan, vemod, glädje, sorg. Osv mm etc o dyl …
Jag förstår inte frågan om det finns en väg tillbaka till det tjusiga. Som jag ser det är alla vägar alltid öppna – åt alla håll. Därför finns det plats för alla olika uttryck i konsten. Och det är så det måste vara – annars måste vi ju ge konstpoliserna från olika läger rätten att likt berusade trädgårdsmästare gå in och beskära konsten enligt dagsmodets alla förbryllande regelverk.
Bästa hälsningar, Bengt Tornvall
Bengt Tornvall. Jodå många vägar är öppna i konsten men endast få är giltiga i den aktuella och giltiga samtidskonsten. Den definieras genom biennaler och liknande utställningar. Jag hoppas att du är så påläst att du inser skillnaden mellan det vackra och det socialkritiska.