Skrivfrekvensen har varit något svag under de senaste dagarna. Men det är bara här. En stor del av min energi har gått åt att fullfölja min kartläggning av samtidskonsten. Som minnesgoda läsare erinrar sig handlar det om mitt arbete konsten 1975 – 2008. Om någon dag har jag klarat av 2006.
En liten just nu trend kan noteras. I början av april drar Berlinbiennalen och lite längre fram kommer Santa Fe biennalen. Båda dessa har en gemensam nämnare. Se på detta:
Berlinbiennalen, deltagare
curatorer Adam Szymczyk, Elena Filipovic
Künstler: Caner Aslan, Michel Auder, Nairy Baghramian, Pedro Barateiro, Cezary Bodzianowski, Manon de Boer, Marc Camille Chaimowicz, Thea Djordjadze, Harald Thys / Jos de Gruyter, Aleana Egan, Haris Epaminonda, Patricia Esquivias, Cyprien Gaillard, Masist Gül, Daniel Guzman, Susan Hiller, Sung Hwan Kim, Daniel Knorr, Susanne Kriemann, Gabriel Kuri, Luciana Lamothe, Lars Laumann, Janette Laverriere, Goshka Macuga, David Maljkovic, Babette Mangolte, Jacob Mishori, Ulrike Mohr, Ania Molska, Melvin Moti, Rosalind Nashashibi, Lucy Skaer, Ahmet Ogut, Paulina Olowska, Giulia Piscitelli, Paola Pivi, Pushwagner , Lili Reynaud-Dewar, Pamela Rosenkranz, Kilian Rüthemann, Katerina Seda, Paul Sietsema, Ettore Sottsass, Zofia Stryjenska, Stefan Thater, Piotr Uklanski, Mona Vatamanu / Florin Tudor, Tris Vonna-Michell, Susanne Winterling, Kohei Yoshiyuki, Zhao Liang
Sektion 2
Danai Anesiadou, Alexandra Bachzetsis, Balázs Béla Stúdió, Ludovic Balland, Ursula Block, Augusto Boal, Manon de Boer, Oksana Bulgakowa, Banu Cennetoglu & Philippine Hoegen, Dorit Chrysler, Holk Cruse + Luc Steels, Aleana Egan, Maria Eichhorn + Seth Siegelaub. Matthias Einhoff + Philip Horst + markus Lohmann + Harry Sachs + Dan Seiple, Chris Evans, James McFarland, Cyprien Gaillard + Koudlam, Goodiepal, Dieter Hacker, Emma Hedditch, Susan Hiller, Idea Arts + Society, Cameron Jamie + Keiji Haino, Tellervo Kalleinen & Oliver Kochta-Kalleinen + Miss Le Bomb, Joachim Koester, Susanne Kriemann + Philipp Gutbrod + Urs Staheli + Alexander Tull, Thomas Macho, Goshka Macuga + Johansson/Schlippenbach Quartet, Babette Mangolte, Kobe Matthys (agency) + Lina Lindheimer + Bjorn Frank, Melvin Moti + Olaf Blanke, Rabih Mroué, Nikakoi, Kristina Norman + Paul Davies, Ahmet Ogut, Pil and Galia Kollectiv, Falke Pisano, The Production Unit, Claus-Dieter Rath, Rebond pour la Commune + Arbeiter- und Veteranenchor Neukolln, Lili Reynaud-Dewar, Jimmy Robert, Dieter Roelstraete + Renate Flagmeier, Wilhelm Sasnal, Aaron Schuster, Superflex, Pilvi Takala, Harald Thys & Erik Thys, Roi Vaara, Annie Vigier & Franck Apertet, Vinyl-Terror & -Horror & Dr. Nexus, Bettina Vismann, Whw – What, How & For Whom, Susanne Winterling, Dolores Zinny & Juan Maidagan, Arthur Zmijewski + Slawomir Sierakowski, and Andrzej Zulawski.
Konstnärer som deltar i Santa Fe biennalen
Marti Anson, Studio Azzuro, Erick Beltran, Luchezar Boyadijev, Michal Budny, Ricarda Denzer, Hiroshi Fuji, Fabien Giraud, Piero Golia, Soun Myung Hong, Scott Lyall, Nick Mangan, Eliza Naranjo-Morse, Ahmet Ogut, Mandla Reuter, Nadine Robinson, Zbigniew Rogalski, Wael Shawky, Raphael Siboni, Rose B. Simpson, and Shi Qing. Tema: “Lucky Number Seven” curatorl Lance Fung.
Även för den som följer med i samtidskonsten är det utomordentlig påfallande att det handlar om mindre kända konstnärer. Några är kända men knappast någon kan kallas för en riktig storhet. Genomgående är merparten födda omkring 1975. Just nu skall alltså en konstnär vara ca 33 år och tämligen okänd, hålla högst 2000-någonting eller mindre på artfacts. De något kända har markerats.
Är det 33-åringar som behövs för att bryta konstens dödläge? Det är ett bud på biennaltema.
I Berlin deltar också Oliver Kochta-Kalleinen (2674) och Tellervo Kalleinen (1699). De får nu känna sig uppstigna i kändisgruppen. De båda har haft ett otroligt genomslag med sina klagokörer som inleddes i Birminghamn för 5 år sedan. Har ni inte sett och hört den gör det här. Och notera hur många gånger den spelats upp. Ett arbete som fungerar både brett och smalt.
Vad är ett rimligt pris för att störta en tyrann?
Saddambegråtarnas senaste argument är att störtandet av Saddam har kostat för mycket.
Saddambegråtarna försöker hela tiden förtvivlat hitta på nya argument för att rädda sina skamfilade fejs.
När de våren 2003 började inse att deras kära Saddams dagar var räknade gick de ut och demonstrerade. De ropade slagord som “Nej till krig”, som om det var frid och fröjd i Irak på Saddams tid.
De åberopade s k Folkrätten! Ingen av dessa Saddambegråtare och begråterskor brydde sig stort om Folkrätten när Saddam invaderade grannlandet Iran, när han annekterade Kuwait eller när hans regim i omgångar begick folkmord mot kurder och andra folkgrupper i Irak.
Sedan när befrielsekriget trots de massiva protesterna kom igång började Saddambegråtarna hoppas på att Saddams regim skulle kunna slå tillbaka och kasta ut erövrarna. Men så blev det som bekant inte. Saddams regim föll till Saddambegråtarnas förtret snabbare än vad de mest optimistiska i Pentagon kunde tänka sig.
Glädjescenerna från Kurdistan över befrielsen ville Saddambegråtarna inte se!
Nu började Saddambegråtarna hoppas på inbördeskrig istället!
De jublade varje gång en Al-Qaidabomb exploderade i Irak och oskyldiga människor dog.
Saddambegråtarnas vardagshobby blev nu att räkna lik!
Nedan lite prisjämförelser (likstatistik):
– På fem år har ca 4000 amerikanska soldater dött i Irak av olika orsaker.
– I terrordåden den 11 sep 2001 gick över 3000 liv till spillo i ett enda slag.
– Priset för Irak- Irankriget, som Saddamregimen helt oprovocerat drog igång: 2 000 000 lik (4 000 000 lemlästa och
4 000 000 drevs på flykt)
– Saddams invasion av Kuwait; s k Hundratimmarskriget: 500 000 lik
– “Overlord operation”: 20 000 lik på en dag
– Andra världskriget: över 60 000 000 lik
Det kostar på att hålla ordning på människorna!
Förr eller senare kommer alla Saddambegråtare och begråterskor också att dö på ett eller annat sätt. Det är inte sättet att dö på som konflikten mellan väst och islam handlar om utan sättet att leva.
Det finns modiga människor som föredrar att dö upprätt än att, som Saddambegråtarna, leva på knäna!
Irak hamnar bara på plats 22 över instabila länder
Afghanistan är ett mindre stabilt land än Irak. Allra mest instabilt är Gazaremsan och Somalia, enligt Jane´s information groups förteckning över riskfyllda länder.
Irak hamnar bara på plats 22 över instabila länder och placerar sig därmed bland länder som Niger, Nigeria och Burundi. Afghanistan däremot hamnar på föga smickrande plats tre.
Jane´s Country Risk Rating kom i år för första gången och därmed saknas jämförelsetal. Stabilast i världen är Vatikanstaten följt av Sverige, Luxemburg och Monaco.
Dygden har jag platt försummat
Varför glömmer folk alltid att stänga av sina nallar och låsa om sig innan de börjar sina sexuella aktiviteter på SVT?!
Hawler
Störtandet av en tyrann kan naturligtvis inte mätas i pengar. Vad kostade det, i liv och pengar, för att bli av med Hitler? Och hur många liv måste spillas för att bli av med Mugabe i Zimbabwe? Eller varför inte hellre ta Nord-Korea som exempel? I USA pågår just nu en presidentkampanj där MCcain vill ta över Churchill’s etik. Jag hoppas bara att han gör det om omständigheterna kräver det!
Jag håller naturligtvis med dig i sakfrågan, men är ingen propagandist!
Hon säger sommaren är här idag
och kriget är bara lek
Hon glömer det svarta svek
och njuter vart andetag
En humla har hon som boll
och racketen är en ros
som bollen kan vila hos
med full kontroll
Hon säger: kom nära nät
så slår jag dig bollar nog
Men jag minns hur döden lät
när hennes bröder dog
En racket är hennes själ
och bollen är allt hon minns
Hon glömmer det svarta väl
som ännu finns
Jag säger: Min älskling, lek
i älskog och galenskap
men jag minns det svarta svek
som hennes bröder drap
och nu är sommaren lång
och bollen far hit och dit
din tennis-blus är så trång
och du är vit!
Vit ballad om tennis
Cornelis Vreeswijk
Jag tänker ibland på Tony Blair’s ord om att detta är inte ett krig mellan civilisationer, utan ett krig om civilisationen. När jag då själv sitter i ett flygplan, då och då, över en helt annan del av världen som över Afrika och blickar ner, så är det helt svart. Inga infrastrukturer som upplysta vägar vilket är normalt i Europa eller västvärlden, utan bara helt beckmörkt. Samtidigt så vet jag hur många miljoner människor som ändå har sin bosättning där. Då blir man bokstavligt talat mörkrädd och prisar den civilisation man själv kommer ifrån!
Lars:
* Är inte Superflex (623) ”något kända”?
* Kan vi se fram emot en rapport från Berlin i april?
* Nyfiken fråga: Vad väntar du dig från Manifesta7 i sommar? Har Manifesta spelat ut sin roll, eller kan det ske en comeback efter Cyperndebaclet?
Kriget mot terrorismen är ett krig mellan civilisation och barbari!
Rasmus, ber om ursäkt att jag missade Superflex. Jag kommer att följa Berlin ingående eftersom det är ett försök med en ny idé, alltså mindre kända konstnärer. Ungefär som Documenta men inte med en konservativ inriktning. Nu är frågan vilken inriktning man kommer att ha i Berlin. Det lutar nog åt att vi får en stor träffpunkt, en europeisk, mindre kommersiellt inriktad facebook.
Manifesta tror jag inte på längre. Du ser ju att Berlin har roffat åt sig konceptet.
föresten noterade ni e-flux meddelande för screening uatv a crime against art i NY? (filmen jag nämnde tidigera i höstas eller nåt) jag tror den kan komma hit snart
Karin, det är väl en rätt gammal film som kördes på ARCO i Madrid för något år sedan. Jag läste en recension av den i Frieze. Den hade premiär samma dag som domen föll för terroristerna i Madrid vilket inte var helt lyckats.
Rasmus, käre namne!
Tänkte påpeka detsamma om Superflex. Tycka vad man vill om dem, men de rankar ju rätt högt. Intressant spörsmål ang. Manifesta..
Lars: jag missade diskussionen om Tino Sehgal.. jag började lite fundera över orsaken till att du tog upp honom just? Var det ett fall av intresse för spekulation, eller nått annat? Måste säga att jag tycker det är intressant att han så uteslutande håller sig till konstvärlden – d.v.s aktivt försöker förhindra att hans verk dokumenteras. Är det för att behålla Hypen? Behålla det konstnärliga marknadsvärdet? Skulle han hålla i gurgeltuben? Alla dessa frågor..
Lars hmm vet att den visdes i berlin i höstas och finns att köpa först nu i vår nån gång så såååå himla gammal är den väl inte. jag är iaf mycket nyfiken på atts e den
Karin. Att jag tog upp Sehgal var av det enkla skälet att han ställer ut på Magasin 3. Men han är hur som helst ett intressant fenomen som bör vara framgångsrikt till en viss punkt. Mitt tips är han är lite för tunn i längden. Utomordentlig nätverkare och marknadsförare.
”En muslimsk slagplan mod ytringsfrihed
Af: Robert Spencer
De 57 muslimske OIC-lande mødtes i sidste uge i Senegal, hvor de udviklede, hvad AP kaldte en ”slagplan” for at beskytte islam ”mod politiske tegnere og snæversynede personer.”
Ikke imod de voldelige supremacister, der angiveligt har ”hijacked” deres religion, forstås. Mod dem er der ikke brug for en slagplan.
OIC koncentrerer sig i stedet om den største trussel mod islam: dem, der tegner tegninger af Muhammad og forfattere, der påviser, at terroristerne henter deres motivation i islamiske tekster og læresætninger.
“Muslimer er udsat for en kampagne af bagvaskelse, nedgørelse, stereotypisering, intolerance og diskriminering,” forklarede Ekmeleddin Ihsanoglu, OIC’s generalsekretær.
Han nævnte ikke muligheden for, at i det mindste en del af denne ”bagvaskelse, nedgørelse, stereotypisering, intolerance og diskriminering,” hvis den overhovedet eksisterer, er en modreaktion på de over 10.000 terrorangreb siden 11. september – retfærdiggjort af gerningsmændene med henvisning til Koranen og islamisk lov.
I stedet for at arbejde på at adskille terrorisme fra islam og fordømme gerningsmændene rapporterede AP, at ”OIC-delegerede fik udleveret en voluminøs rapport udgivet af OIC, der dokumenterede anti-islamisk tale og handlinger over hele verden. Rapporten konkluderer, at islam er under angreb, og at et forsvar må stables på benene.”
Nemlig: ikke, at den ikke-muslimske verden er under angreb fra muslimske jihadister, men at islam er under angreb.
Som reaktion planlægger OIC at skabe et “juridisk instrument” for at bekæmpe kritik af islam.
”Islamofobi”, erklærede Ihsanoglu, ”kan ikke kun bekæmpes gennem kulturelle aktiviteter, men (gennem) et robust, politisk engagement.”
Hvilken slags robust, politisk engagement? Restriktioner på ytringsfriheden, selvfølgelig.
Abdoulaye Wade, Senegals præsident og formand for OIC, sagde: ”Jeg mener ikke, ytringsfrihed bør betyde frihed til blasfemi. Der kan ikke være frihed uden begrænsninger.”
Med disse ord demonstrerede Senegals præsident, hvorfor hans land ikke er et frihedens fyrtårn i Vestafrika. Hans ord og OIC’s ”juridiske instrument” i almindelighed demonstrerer, hvorfor grundlaget for et frit samfund ikke kan rodfæstes, hvor islamisk lov er fremherskende.
Hvis man først erklærer én gruppe fritaget for kritisk eksamination eller erklærer, at disse mennesker for ingen pris må fornærmes, eller at de har deres fulde frihed til at stene, piske, fængsle eller dræbe krænkeren, så er det slut med ytringsfrihed.
I et frit samfund lever mennesker med divergerende meninger sammen i harmonisk enighed om ikke at dræbe hinanden, hvis naboens meninger krænker dem.
Hvis krænkende tale havde været forbudt i 1770’erne, ville der ikke have været noget USA, og det er én af begrundelserne for ’the First Amendment’ til den amerikanske forfatning.
Når som helst krænkende tale er forbudt, bliver tyrannens magt forstærket. Ikke mindre i denne sag, selv om tyrannen i det aktuelle tilfælde er af en anden slags.
Dette er i særlig grad sandt, eftersom islamiske talsmænd stempler enhver form for undersøgelse af jihadisternes anvendelse af islamiske læresætninger som krænkende for islam.
I weekendens løb rasede ‘Al-Arabiya news channel’ http://www.alarabiya.net/articles/2008/03/16/47030.html over min bog ’ The Truth About Muhammad’
http://www.amazon.com/gp/product/1596980…SIN.
Blandt andet var ‘Al-Arabiya’ fortørnede, fordi bogen ”hævder, at Muhammad sagde, at terrorisme gav ham sejr, og at han havde for vane at lokke mennesker med paradis for at få dem til at knuse hans fjender.”
De nævner ikke det faktum, at Muhammad citeres for at have sagt: “Jeg har sejret ved hjælp af terror”, og at løftet om Paradis til dem, der dør i kamp findes i de samlinger af islamiske traditioner, som muslimer anser for mest pålidelige.
Slutresultatet af dette er, at selv præcis rapportering om islams lære, som jihadister anvender til at retfærdiggøre vold, hvilket Mark Steyn oplevede, da han ragede uklar med muslimske ledere i Canada, vil blive stemplet som ’hate speech’, der er krænkende for muslimer.
Derfor bør alle frie mennesker modsætte sig OIC’s juridiske initiativ. Ikke alene er det en trussel mod de vestlige samfunds grundvold, men eftersom det ville gøre os ude af stand til at analysere det, er det et forsøg på at gøre os forsvarsløse over for jihad-truslen.
Men hvad med “islamofobi”? Her følger en fem punkts plan, muslimer kunne tage i brug for omgående at udrydde det:
1. Koncentrer indignationen omkring muslimer, der begår voldelige handlinger i islams navn og ikke omkring ikke-muslimer, der rapporterer om disse handlinger.
2. Afsværg definitivt ikke bare “terrorisme”, men enhver intention om at erstatte den amerikanske eller en hvilken som helst ikke-muslimsk stats konstitution med islamisk sharialov, om det så er med fredelige midler.
3. Undervis muslimer i det bydende nødvendige i betingelsesløst at sameksistere fredeligt som ligemænd med ikke-muslimer.
4. Iværksæt vidtgående internationale programmer i moskeer over hele verden for at undervise imod ideer om voldelig jihad og islamisk bedreværd.
5. Samarbejd aktivt med vestlige myndighedspersoner for at identificere og pågribe jihadister inden for de vestlige samfund.
Gør disse ting, og “islamofobi” vil forsvinde.
Oversat og bearbejdet fra engelsk:
http://www.humanevents.com/article.php?id=25571#continueA ”
http://www.siad.dk/
Rasmus West: Käre namne, fortsättningsvis markerar jag mitt efternamn med initial för att undvika missförstånd!