Hur var det nu Baudelaire skrev i Les curiosités esthétiques? Bland annat detta: ”..något som är tusen gånger farligare än borgaren nämligen den borgerliga konstnären som har uppträtt för att ställa sig mellan konstnären och geniet…”
Vilka växlar man än vill dra på det romantiska geniet ligger det något i konceptet. Idag har vi den välorganiserade konstnären som framträder som kreativ och duktig, miljömedveten och politiskt korrekt. Nog så väsentligt för att få till en framgångsrik karriär är, som Roberta Smith betonar i NYT, ”a consistent product”. Ett tips alltså: en väl sammanhållen produkt.
Som sagt är konstnärerna flinka och kammar vanligtvis hem kritikerns välvilja. Cristina Karlstam (UNT) har sett Bonniers konsthalls Facebookutställning ”Tips” och är entusiastisk. Men, menar hon, det är för tidigt att ropa hej: ”Och som sagt: kanske blir det först i backspegeln om några årtionden som vi likt utställningen på Moderna museet (som behandlas i en kommande artikel på kultursidan) verkligen får sin på vår samtid”.
(Utställningen på Moderna är förmodligen den italienska tillbakablicken.) Det glittrar i dessa rader en trosvisshet om konsten och samtiden. Först när tiden gått kan vi uppfatta vad som var vår egen tids konst. Jag skulle snarare satsa en peng på att det som sker är att vi skapar denna historiska samtid senare. Den utdestillerade samtidsandan har aldrig existerat.
Det stora projektet Konst som forskning fortsätter på våra konsthögskolor. Idag fick jag årsboken från Konsthögskolan i Bergen och det klingande temat var konsten som en ny kunskapsväg. Texterna är fyllda av fladdrande seminarieterminologi där jag tvingas läsa ett otal ”fokusera” och ”dialog”; norrmännen är värre än svenskarna i det avseendet. Och så har skolan definierat vad konstnärlig forskning är för något:
”…dekker kunstneriske prosesser som fører fram till et offentlig tilgjengelig kunstnerisk produkt. I denne virksomheten kan det også inngå en eksplisitt refleksjon rundt utviklingen og presentasjonen av kunstproduktet.”
Tron på att det finns särskilda konstnärliga processer lever kvar. Den tanken har varit med sedan företaget inleddes för ett 10-tal år sedan. Summerar man det hela handlar konstnärlig forskning om att forska om hur konstnären gör när de gör sina konstprojekt. Om de har lust och tid kan de också kommentera sitt konstforskningsarbete. Allt för att vinna det officiella erkännandet från den riktiga forskningen. Är det någon som vill gräva lite mer i saken kan man besöka skolans hemsida och bekanta sig med sensuous knowledge och dylikt.
Konstvärlden har inte visat något större intresse för konst som forskning. Istället bråkar man i Artforum (tyvärr inte i den digitala versionen) om fjolårets Venedigbiennal. Ansvarig curator för den internationella utställningen var Robert Storr. Han kom hyggligt undan i första omgången men kritiken har växt och har alltså nu fört till avancerad verbal slagväxling. En sammanfattning kan man få här. Summa summarum är att biennalen har fått sänkt betyg. Documenta i fjor blev nedskriven av kritikerna men torde inte sjunka mer än så; den kan till och med ta sig lite under de kommande åren eftersom den kan ses som ett intressant men mindre lyckat experiment.
Hur duktiga konstnärerna än är har de allt svårare att leverera något mer än vad man kan förvänta sig. Sinziana Ravini är i GP djupt besviken på årets Berlinbiennal, grått är det och nästan allt har hon antingen sett förr eller så är det poänglöst. Gabriel Kuris (1268, mexikanare, utbildad i London) garderobskulptur är hon emellertid belåten med, här stötte hon på något som hon inte trodde var konst:
”Det är inte varje dag man går in i ett konstverk utan att veta om det. Jag ser fram emot den dag jag går in i en biennal utan att veta om det, en biennal som vågar både välja en riktning, följa den och stå för den.”
Ravini är inte ensam om denna i och för sig rätt hopplösa tanke på att det bästa konstverket är det man inte märker. Idén kan vara tilltalande initialt men det måste avslöjas som konst ganska snart om inte hela poängen skall gå förlorad.
Som jag redan berättat har Berlinbiennalen fått ett relativt vänligt bemötande. Sämst har det varit i Sverige. I Norge beskriver Ketil Nergaard på Kunstkritikk den som ”sympatisk men lite tråkig”.
Samtidskonsten har svårigheter med att förnya sig. Men enligt kritikerna är det mesta som görs trots allt bra nog. Alla är väldigt duktiga just nu, den borgerlige konstnären är en exemplarisk världsmedborgare.
Konsten kan numera bokstavligen dö. Se här.
Gabriel Kuris garderob, Items in care of items på Berlinbiennalen
”Premiere: Dansk FITNA
Fitna – på dansk er produceret og udgivet af Islam-kritisk Selskab. Filmen er inspireret af Geert Wilders’ film “Fitna”. Fitna – på dansk viser med danske billeder og danske tal nogle fakta om islam og muslimer i Danmark.”
http://snaphanen.dk/2008/05/06/premiere-dansk-fitna/#comment-5389
”Idén [att det bästa konstverket är det man inte märker] kan vara tilltalande initialt men det måste avslöjas som konst ganska snart om inte hela poängen skall gå förlorad.” Så sant. Men vad är det för en dröm – att något ska visa sig ha varit konst. De är ju bara att se sig omkring – hela världen är en biennal!
Yngve. Tanken är väl att en konstnär har gjort något som förväxlas med verklighet och att det därefter kommer fram att det var ett konstprojekt. Hela världen är inte en biennal. Biennalerna styrs av curatorer som väljer konstnärer och teman.
http://search.msn.dk/images/results.aspx?q=%22kurt+westergaard%22&FORM=BIRE#focal=31a92f9caaba8891a2817b21f4ab27c6&furl=http%3A%2F%2Fwww.gigafiles.co.uk%2Ffiles%2F275%2Fprophet%2FMuhammed_Kurt_Westergaard_Jyllands-Posten_Cartoons_yekrang.blogsky.com.jpg
Lars, när jag försöker att förstå konstbegreppet så undrar jag vad du tycker om den vaga förklaring som finns i Wikipedia?
”1900-talets postmodernism förkastade idén om att konsten skulle ha ett egenvärde eller ”inre kärna och mening”. Detta har förändrat synen på konstens ”äkthet” och frågan om ”god” och ”dålig” konst.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Konst
Lars, för att förtydliga min fråga så förstår jag bara inte hur ett konstbegrepp med ett socialkritiskt innehåll kan sakna en ”inre kärna och mening”.
Christer. Förklaringen är enkel. Utgångspunkten för det moderna konstbegreppet bygger på att konsten i sig skall innehålla en essens, konsten skall vara något särskilt (den särskilda estetiken)som verkar men som man inte kan förklara. Nu tror de flesta inte längre på något sådant och det innebär att konsten blir en konstruktion vars innehåll blir beroende av vad konstvärlden för in. Socialkritiken blir ett sådant inslag. Men man räknar alltså inte längre med att det finns någon kärna som skulle vara gemensam för all konst och göra det möjligt att förnimma vad som är konst eller inte.
Sophie Allgårdh om berlin i svd: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1205569.svd
Rikard Ekholm om berlin: http://www.magasinett.net/start/doc.php?did=437
Att UPPHÖJA allting till KONST, bara för att någon/några curatorer inom konstvärlden
anser och tycker att det är konst.
Det är väl samtidigt att NEDVÄRDERA det som verkligen är KONST.
Den stora KONSTEN är väl att kunna värdera vad dessa curatorer vet och tänker om konst ?????
KONSTVÄRLDEN HAR VÄL INTE ALLTID RÄTT, eller har den det ?
Hävdar med den envises bestämdhet att det som betraktaren anser vara konst det ÄR konst.
oavsett om någon eller några curatorer håller med eeller inte.
Stefan. Du är ute och snurrar lite. Det som en betraktare ser som konst är, om det nu inte skulle vara ett totalt missförstånd, konst för den personen men det är en privat historia som inte spelar någon roll utanför den enskilde.
Det är inte så att några curatorer bestämmer det ena eller det andra. De är representanter för en uppfattning om vad som är bra konst och som är vida spridd. En lång rad betraktare som befinner sig utanför den internationella samtidskonsten ser förmodligen saken på ett annat sätt men det kan man förstå: Den som inte följer med fattar naturligtvis inte galoppen.
Konstvärlden har alltid rätt eftersom det inte finns något sådant som ”verkligen är KONST”. Om du vill tänka dig något sådant, vem skall då avgöra den saken? Jo, konstvärlden. Man skall inte heller glömma att de har goda skäl när de tar sina beslut. Aktörerna i konstvärlden granskar och kritiserar varandra ständigt.
Tack Johanna för tipsen om biennalen!
Lars
Jo du har säkert rätt, att jag är ute och snurrar lite.
Men TYVÄRR verkar det som en hel del av dessa curatorer oxå är ute och snurrar, mycket 😉
det kanske är själva ”karusellen” som är samtidskonsten ?
Att konstvärlden ALLTID skulle ha rätt, är väl tveksamt, men det som ÄR konst,
blir väl förr eller senare betraktat som sådan, även av konstvärlden. Men först DÅ blir det KONST ?
Stefan! Konstvärlden kan ha fel, nämligen ifråga om ”den konsthistoriskt relevanta originaliteten”. Det är den man får hänvisa till när man känner att någon har klättrat oförtjänt högt på artfacts. Spontant tycker man att det utifrån ett institutionellt perspektiv inte skulle finnas något sådant som ”oförtjänt högt”, men det gör det. Tänk på Elisabeth Peyton!
Lars, har du inte hört talas om ”The World Biennial”? Jag vet inte vem som kom på idén, men ryktet om denna företeelse hörde jag första gången vid mitten på 90-talet. Varje jämnt år är allt i hela världen en social skulptur, varje udda är den det inte. Så just i år är vi alla på en biennal utan att veta om det.
Lars, jag hittade en artikel av Tommy Sørbø där han kommenterar muhammed-karikatyrerna, men där tycks du få stöd. http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/article1227059.ece
Jag är benägen att hålla med Petter om att Peyton är övervärderad. Men samtidigt får man komma ihåg att konstvärlden backar upp henne. Bara för några veckor skrev Jerry Saltz en mycket positivt kritik på Artnet om hennes porträtt. Och han är inte ensam.
När man har ett sådant fall får man komma med ett förslag till prognos, alltså påståendet att hon sannolikt inte håller hela vägen in i konsthistorien. För det är ett faktum att hon är ett aktat namn och dessutom i vida kretsar.
Den stora svårigheten är att kunna definiera en särskild avdelning av konstvärlden (DIS) som skulle ha en större kompetens än den övriga delen av DIS. Vem skulle välja ut och vilka skulle föras till den gruppen? I det stora hela råder dessutom konsensus.
Till Stefan vill jag också påminna om att det inte är något speciellt med att något blir konst. Sådant är lätt som en plätt, det handlar om vad som skall uppfattas som bra konst. Sedan förstår inte vilka curatorer du menar som är ute och snurrar. Jag skulle gärna vilja veta vilka som du menar inte är bra nog?
Yngve. Nej jag känner inte till World Biennal. Men det påminner om Ben Vautiers ”Allt är konst”. Vad blir det av det: Jaha, säger du det?
Christer: Att Tommy Sörbö skriver positivt om de danska teckningarna visar att han inte följer de rekommendationer som konstvärlden har gjort i frågan. Så är det med hans, i DIS-kretsarna, outsiderposition.
Lars, kanske är Sörbö framförallt en opportunist och satiriker som använder avväpnande humor för att förlöjliga allt som han inte själv gillar eller lyckas förstå?
Jag skojar lite, Lars. Jag har ingenting emot Elisabeth Peyton. Min poäng är väl att varken du eller jag kan låta bli att spekulera om vad på den samtida konstscenen som har ”konsthistoriskt relevant originalitet”. Det är därför du är benägen att hålla med mig.
Men jag vill samtidigt påminna dig om att tanken att en konstnär skulle vara övervärderad av konstvärlden står i motsättning till den institutionella konstteorin.
Petter. Här menar jag att du har fel. Det finns ingen motsättning. Vi vet att den kvalitetsordning som vi har just nu inte kan bli den som kommer att ingå i konsthistorien. Därför är det naturligt att tala om att en lång rad konstnärer är övervärderade. Här är det fråga om en prognos som man då tänker sig kommer att bekräftas av konstvärlden när tiden gått.
”Flemming Chr. Nielsen | FAKLEN.DK
Kurt Westergaard – arbejdets helt
——————————————————————————–
Medier og politikere har med stor succes bildt danskerne ind, at vi her i landet har ytringsfrihed.
Og da den er demokratiets gave til os alle sammen, skal vi naturligvis stå æresvagt omkring ytringsfriheden. Og vi skal slås for den, om det så gælder både betalingsbalancen og eksporten. Vi skal være rede til at gå i døden for den. Alt andet er usselrygges fejhed.
Hvor Jyllands-Postens tegner Kurt Westergaard derfor end gemmer sig, bør det være ham en trøst, at danskerne holder med ham. Intet sejrende landshold kan få større opbakning end den, der fra alle danske hjerter strømmer Kurt Westergaard i møde.
Også jeg holder med Kurt og ønsker ham alt godt. Kurt var min kollega på Jyllands-Posten i næsten tyve år, og han var – og er – en slider.
Aldrig har vist dansk dagspresse haft en så produktiv tegner. På fem minutter illustrerer han en kompliceret kronik og gør den spiselig. Han sætter modhager i en glat politiker. Han tegner også de sødeste piger.”
http://www.faklen.dk/artikler/fcn08-01.php
Nåväl, vi ska väl inte köra runt i gamla hjulspår. Jag förstår hur du menar, Lars!
Ja, och vem var det nu igen som ställde en sockel upp och ner och förvandlade jordklotet till en skulptur? Jag bara pekar på hur meningslöst själva det nominella utnämnandet är, allt är redan konst sen länge. Och konst är i sig ingenting. Det var väl för att punktera Ravinis – och min egen? – önskan att bli förd bakom ljuset.
Jag är inte med på dessa noter, Yngve. Manzoni ger oss en idé som är ytterst specifik och som inte förvandlar jordklotet till konst. Vad vi har är en konceptuell skulptur, som sådan har han kontroll över den. Däremot förblir jordklotet vad det redan var.
Visserligen kan man slappt gå med på Vautiers utspel att allt är hans konst, men vem bryr sig om det? Konsten rår inte på den verklighet som ständigt opererar efter sina intressen. Ett och annat konstverk blir föremål för diskussion och intresse men mer än så kan man inte åstadkomma. Duchamp gör en pissoar till konst och den drar med sig ett par till. Resten förblir det man kan förvänta sig.
Vad du menar är att det inte finns någon konsensus i konstvärlden om att jordklotet är en skulptur, eller att allt är ett konstverk av Ben Vautier. Det är sant. Argumenten är ju goda annars. Det är verkligen en storslagen skulptur och ett mäktigt allkonstverk. Men det är klart, om man accepterar deras anspråk blir ju alla senare anspråk överflödiga.
Yngve, jag menar inte riktigt det. Även om det skulle råda en konsensus om jordklotet som skulptur skulle det inte räcka långt. Konstvärlden förfogar inte över klotet utan blir lätt utslagna av andra användare. Ett objekt kan vara flera saker samtidigt och då kan man fråga sig vilket det är mest.