Den här helgen invigdes Kalmar Konstmuseum. Dit kom också kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (jag passade på att tacka henne för regeringens övertygande medverkan i mitt senaste konstprojekt – hon replikerade att hon utan framgång föreslagit statministern att kulturdepartementet kunde ta hand om den hotade) för att invigningstala och berätta om hur viktigt det är med konstens som utmanar och förändrar samt att alla får vara med.
Byggnaden är övertygande och responsen den rätta. Kalmarborna har delats i två läger vilket betyder att museet lever. Mer om museet kan man läsa här.
På fotbollssidan har Kalmar haft stora framgångar, toppar allsvenskan och vann påpassligt och förkrossande över kulturministern favoritlag Djurgården. Hennes tal inföll innan matchen och hennes förhoppningar om framgångar kom alltså alldeles på skam. Arkitekterna har däremot varit helt okänsliga för stadens sportsliga framgångar. Färgsättningen pekar i en helt annan och överraskande riktning. Vinken är nog så tydlig, svart och gult, AIK, istället för rött och vitt. AIK:s supporterklubb Black Army brukar (eller numera brukade) kasta bananer på Djurgårdens målvakt (se min text om detta, en text som troligen innehar det svenska rekordet i antal kommentarer).
Något tycktes fördolt i denna komplexa fråga och jag började undersöka konsthallens inre. I utställningen Retro (av museichefen Klas Börjesson) fann jag, inte helt oväntat, en banan instucken i en minimalistisk skulptur.
I varje fall har Sverige fått ytterligare en plats för internationell samtidskonst. Ännu är antalet sådana offentliga institutioner relativt begränsat. Självfallet finns de i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare i universitetsstäderna Uppsala, Lund och Umeå. Andra orter är Borås, Linköping och Helsingborg. Möjligen skall också Östersund och Visby (i varje fall tidigare) räknas dit. Jag kan ha missat något och är tacksam för eventuella kompletteringar.
Nu alltså Kalmar, en utmaning för en relativt liten och perifer plats samt med en publik utan större erfarenhet av samtidskonst. Curatorn Martin Schibli har i varje fall försökt att finna en vad man kan kalla för bred & smal-lösning. Swetlana Heger (1188) visar ett projekt om rökning, Smoke (Liberté Toujours); projektet tillhandahåller ett interaktivt rökrum i två delar, en för män och en för kvinnor. Rökarna uppsökte genast denna kabin dock utan att respektera det föreslagna genusperspektivet. Strängt taget är projektet inkorrekt med tanke på all ovilja som finns mot rökaren. Röken som samlas i rökrummet har endast en väg ut och det är när dörrarna öppnas. Rummet utanför luktar alltså rök, något som kan motiveras med att det passar in i projektet. Däremot har inga klagomål kommit från rökallergiker. Det kan mycket väl vara så att tobaksrök + konst är ett sätt att lösa problemet.
Den israeliska konstnären Guy Ben-Ner (2051) visar sin video Stealing Beauty. Succén som är inspelad när konstnären och hans familj våldgästat IKEA-butiker i olika delar av världen. Jag har skrivit om den tidigare.
I parken har Daniel Segerberg, ung svensk konstnär i Berlin, byggt upp skulpturer av trärester.
Onekligen är det en imponerande start för ett nytt konstmuseum. Man skall emellertid komma ihåg att invigningsutställningar, vilka brukar gå av stapeln med en generös inställning till kostnaderna, är en början. De stora svårigheterna ligger i att skapa ett kontinuerligt program och att etablera en publik både lokalt och internationellt.
Kalmar Konstmuseum i svart och gult
Interaktörer i Swetlana Hegers installation
Guy Ben-Ner, Stealing Beauty videostill
Daniel Segerbergs Teleport
Den här Facebooktrenden, som du skrivit om ett par gånger, Lars, är intressant. Jag vill gärna ta upp den tråden igen. Trenden kommer som en halvt medveten bekräftelse på din gamla tes om nätverkets avgörande betydelse för kvaliteten. Ståndpunkten verkar plötsligt så självklar att den inte ens behöver uttalas, bara praktiseras. Ingenstans i pressmaterial eller kritik gällande “Tipsa en vän” framförs nätverket som det nya kvalitetskriteriet, det är bara som en tyst överenskommelse.
Natalia K. föredrar dock litteraturvärldens interna strider med framför konstvärldens interna välvilja: http://www.expressen.se/1.1150419
Medan Milou Allerholm konstaterar att är urvalet bygger på ett okonventionellt curatoriskt grepp, men att det inte märks på resultatet, eftersom det är så “urvalsprocesser alltid går till” (DN är lite dåliga på att länka konstrecensioner, de vill väl inte att de ska diskuteras på nätet).
Att det plötsligt går an att vara öppen med detta betyder tydligen ändå inte att det tål att diskuteras på allvar. Fortfarande skriver man om verken, som om dessa betydde något i sammanhanget.
Daniel Segerbergs Teleport gör ett starkt intryck på mig, men eftersom det verkar vara inspirerat av futuristiska visioner från TV-serien Star Trek så undrar jag om det är samtidskonst eller framtidskonst? 🙂
Lars: ”Hon replikerade att hon utan framgång föreslagit statministern att kulturdepartementet kunde ta hand om den hotade.”
Det verkar som Reinfeldt önskar att toppstyra hela regeringen i denna fråga, och han lär knappast heller få stöd av integrationsminister Nyamko Sabuni som har visat prov på högst sekulära värderingar.