”With more than 104 biennales word-wide, contemporary art seems to have become more accessible – or has is become too ubiquitous?” Ja, den saken var föremål för en diskussion i början av månaden i Sydney inför den stundande biennalen.
Vi har säkert ett problem med att det hela tiden finns lätt tillgänglig samtidskonst som i stor utsträckning representerar detsamma. Ett väl sammanhållet nätverk av gemensamma referenser och internationalisering.
Mattheten inför sådana mängder av utställd konst torde vara svår att undvika. Och hur skall det vara möjligt att bli synlig? Jag har tidigare påpekat att ett sätt är att arbeta med organisation och inpackning. Men det är fortfarande möjligt för konstnärerna att åstadkomma visuella inslag som väcker intresse på flera nivåer. Ett gott exempel är utställningen Psycho Buildings som öppnade idag på Hayward Gallery i London. Följande konstnärer deltar:
ATELIER BOW-WOW (Japan)
MICHAEL BEUTLER (Germany)
LOS CARPINTEROS (Cuba)
GELITIN (Austria)
MIKE NELSON (UK)
ERNESTO NETO (Brazil)
TOBIAS PUTRIH (Slovenia)
TOMAS SARACENO (Argentina)
DO HO SUH (Korea)
RACHEL WHITEREAD (UK)
Nog ser man att flera av deltagarna cirkulerar i världen. Beutler, Gelitin och Neto visas eller har nyligen visats i Sverige. Utställningen är till stora delar fantasieggande och anslående. Man kan förmodligen säga att Gelitin som inrättat en bassäng med roddbåtar till besökarnas förfogande och Mike Nelson delvis demolerade rum fyllt med till synes märken efter en vildsint best har rönt den största uppmärksamheten.
“You might say it’s a dark show. The cultural barometers of many of these artists reflect an anxiety that is in the air these days”, som Justin McGuirk skriver i Times. Eller inte, kanske ändå mest en obestämd sensation som kan dra till sig betraktarens associationer om tidsandan.
Mike Nelson, To the memory of H.P.Lovecraft
Gelitin, Normally proceeding and unrestricted without title
Mera bilder finns här.