Det jag skrev i förrgår om att den nya konsten har blivit ”nästan ny”, kan nog fördjupas något. Det är t ex lätt att klaga på Moderna Museet men där hänger man trots allt med i den internationella svängen och lyckas plausibelt gå balansgång mellan att på samma gång vara ett museum för Modernismen och för DIS.
Problemet, för man kan knappast förneka att det finns ett sådant, är förmodligen att konstvärlden har uppnått en så hög grad av konsensus. Någon starkt avvikande mening som man har anledning att ta på allvar finns inte. Förespråkarna för modernismen är visserligen i antal stort men de befinner sig inte på några centrala poster. Har vi t ex några allvarligt menade kritiker som företräder modernismen?
På sitt sätt var det bättre förr. Då kunde kritikerna utan förbehåll slakta en konstnär. Och man hade så mycket mer att ta ställning till eftersom nyheterna i konstvärlden rörde sig långsamt. En nyhet i centrum blev sedan under åratal en nyhet i periferierna som endast så sakteliga absorberade händelserna.
Nu har vi fått ett läge som är standardiserat: Samtidskonsten är bra därför att den tillkommer i intimt samarbete med konstfunktionärer från hela världen. Den som protesterar kommer ovillkorligen att begå ett fel eftersom ansvaret är delat på så många händer. Varje ny utställning kan därför kvalitetssäkras genom ett korrekt urval och tema.
Kritikerna gnäller lite ändå eftersom de är till för det. Men inte mycket. Man kan betrakta utställningen Eklips på Moderna och Wanås. Så rörande eniga är kritikerna om att det är utmärkta utställningar. Och felet är att de faktiskt är det.
Bloggläsare har kanske stött på en av våra kommentatorer, Karin Hasselberg, svensk konstnär i Amsterdam. Hon har nu ett projekt, bokstavligen på Stedelijk i Amsterdam.
Karin Hasselberg, Fencing
”På sitt sätt var det bättre förr. Då kunde kritikerna utan förbehåll slakta en konstnär.” – Ja, tänk! Fast hur långt tillbaka får måste man gå för att hitta detta förr? Handlar det inte om det grundläggande skifte i kritikerns funktion som pågått under lång tid och som Boris Groys har skrivit rätt bra om (vill jag minnas): Först (dvs på Kants dagar) var kritikern absolut extern i förhållande till konstnärsvärlden, idag är kritikern absolut integrerad.
Förresten Lars, jag antar att du inte ska till Manifesta? Det ska vi. Säg hej om ni kommer till öppningsfesten i Alumix, som vi ordnar.
Rasmus F. Jo, det är alldeles riktigt. Konstvärlden är, som jag tidigare påpekat, ett av de få lyckade exemplen på integration. Ej blott kritikerna, även konstnärerna är integrerade. Tidigare befann sig dessa i opposition mot samhället men det är slut med den saken. Inte lär det vara annat än en klang och jubelfestival när Manifesta bryter ut. Museerna är också integrerade eftersom deras mest angelägna uppgift är att visa det allra nyaste och hetaste. Curatorn, ja, det är väl integrationsministern.
Tycker att Hassels fina plank påminner lite om J Franks Manhattanmönster. Skulle göra sig bra på tapetmarknaden.