För någon vecka sedan skrev bloggaren copyriot (tack för kommentar och länk!) om ett av mina inlägg kring en recension av boken Interacting Arts och gruppen med samma namn.
Copyriot menar att jag missförstått verksamheten:
”Den gör inte anspråk på att adressera den konstvärld som Lars Vilks utgår från, utan diskuterar konstformerna i plural, där de vill lyfta fram “deltagarkulturen” som en separat konstform.”
Det här är ett bra exempel på hur besvärligt det är att hålla samman saker när man börjar diskutera konst. Jag är själv fullständig monoteist: Konsten är en och konstvärlden är dess profet och skapare. Utanför denna värld finns ingen konst.
När man börjar tala om ”en separat konstform” så frågar jag mig vad det är för något. Talar man om konst i pluralis betyder det antingen en teknikform (t ex rörläggarkonsten eller bilmekanikerkonsten) eller Den Enda Höga Konsten (i vilken ingår några utvalda tekniker, ”fine arts”). En vinglande släntrare finns det förstås också, konsthantverk/design som har ett något komplicerat förhållande till Konsten. Alltsedan modernismen har det förekommit en uttalad strävan från konsthantverk/designområdet att bli fullvärdig medlem av konstfamiljen. Detta har aldrig lyckats och inte ens nu när somliga påstår att det skett har det skett.
Så man kan fråga sig vad det är för ”separat konstform” som avses. Mitt tips är att man vill skapa ett alternativ till Konsten, ett alternativ som inte är styrt av konstvärlden men som i grunden har samma ambitionsnivå. För om det inte handlar om det blir hela saken banal, en liten kul grej.
I konstvärlden finns det en ständigt pågående dröm och utbrytning och utvandring. Verkligt solida konstvärldsmedlemmar vill t ex inte uppfatta sig som en del av konstvärlden. Man kan t o m formulera en allmän regel om det här: Ju mindre villig att vara en konstvärldsmedlem, desto mer medlem är man.
Denna afton är intressant för konstvärlden och det är ett intresse som för en gångs skull sträcker sig utanför den: Damien Hirsts stora auktion på Sotheby’s. Den började för ett par timmar sedan. Hirst, liksom Jeff Koons (som nu visar arbeten på slottet Versailles) är exempel på hur det går att ta sig utanför konstvärlden och likväl vara fast förankrad i densamma. Vi ser dock alla vad som intressera den värld som inte är konstvärlden: Sensation och pengar.
Hej Lars, kul att du kommenterade mitt inpass!
Först av allt vill jag bara understryka att vad Interacting Arts säger naturligtvis får stå för dem – det är alltså inte jag som vill lyfta fram deltagarkultur som en egen konstform, jag kan inte ens lova att de skulle vilja uttrycka sin ambition på det sättet.
En bakgrund till mitt resonemang om konst och konster var faktiskt kommentarsdiskussionen till ett av dina inlägg här förra månaden, med utgångspunkt i Gob Squad och deras status som teater och/eller konst.
Då skrev du bland annat:
”Den som har status i teatervärlden har inte samma status i konstvärlden. I teatervärlden finns en annan uppfattning om vad som gäller än i konstvärlden. Man kan naturligtvis hoppa runt mellan olika världar men det är mycket sällsynt att någon håller sig på topp i mer än en.”
Just detta var vad jag menade med konsterna i plural: konstvärld, teatervärld, dansvärld, etc. som ramverk för olika konstarter – vid sidan om vilka man eventuellt då skulle kunna tänka sig deltagarkultur.
(Sen tror jag inte att man kan överföra den institutionella konstteorin helt och hållet till grannvärldarna – varför diskuterar jag gärna vidare.)
Hur som helst – jag undrar hur jag ska få ihop din formulering om att konstvärlden och teatervärlden är olika världar med din monoteistiska bekännelse att konsten är en. Som bekant talas det ju även om teaterkonst och teaterestetik, liksom om danskonst, scenkonst, konstmusik, etc.
Själv tycker jag det är ganska uppenbart: bildkonst/samtidskonst är en av de sköna konster som klumpades samman under andra halvan av 1700-talet. Begreppet ”konst” kan därmed syfta antingen på fältet bildkonst/samtidskonst (som mycket riktigt är singulärt), eller på summan av konsterna.
Hur tänker du?
Utan att vilja föregripa Vilks läsning av vår bok som är på väg till honom, vill jag bara påpeka att IA anser (i den mån vi har en gemensam ståndpunkt – tvivel råder därom) att konst är det som konstvärlden definierar som konst. Konstvärlden – även film, litt, teater osv – då sedd som summan av alla de institutioner, curatorer, kritiker, tidskrifter, auktionshus etc som i samma andetag därmed också definierar sig själva som del av konstvärlden, cirkeln biter sig i svansen. Konsten med stort K tror vi inte på.
Rasmus. Att Konsten är indelad i avdelningar hänger naturligtvis samman med att de utvalda teknikerna är specialiserade. När konsten skapades talade romantikerna om en konst i allmänhet, men det var då en teoretisk position som inte förverkligades förrän bildkonsten slog in på den vägen under det senaste halvseklet. Det är dock ändå så att Fine Arts har en grundläggande ideologi som bygger på högdiskursen omsorg, ambitionen, tankens och känslans djup etc. Den estetiska filosofin är självfallet densamma för alla. Teatervärlden kan jag inte säga så mycket om men om man vänder sig till litteraturen hålls den samman av litteraturhistorien som definierar vad som i litteraturen är konstlitteratur. Så länge (och det gäller fortfarande för alla konstarterna utom bildkonsten) de är tekniskt definierade är det självklart att tekniken skapar en sammanhållning, en underavdelning av konstvärlden i en övergripande Konstvärld. Vi har detta också i Bildkonsten som kan beskrivas som ett antal konstvärldar. Men vi vet vilken som gäller och för dem alla är konsthistorien den sammanbindande referenspunkten.
Elge. Jag tackar och ser fram emot intressant läsning!
Jag tror att det är oundvikligt att inte tro på Konsten med stort K. Det finns inget som tyder på att konsthistorien och den tydligt definierade frontlinjen i samtidskonsten skulle försvinna. Inte heller relationen till högdiskurs och ambitionsnivå.
Kritiken om cirkeldefinition tar man sig lätt ur. Även om ett område är stipulerat av sig själv kan det fungera utan problem. Olika former av sport är konstruerade men det är inget problem.
I konsten skapar man ett innehåll, vill olika saker och för in tankestoff och uppslag. För att komma åt detta får man göra empiriska nedslag i utställningar, texter, beteenden etc för att kunna fastställa innehållet. Som jag flera gånger sagt finns det en stark konsensus i vad som faktiskt gäller.
Det du skriver ”tror inte på konsten med stort K” är en annan schablon, typisk för denna Konstvärld med stort K. Den är så stor att den inte ens vill tro på sig själv som konvention.
Intressant diskussion – den visar hur olika uppfattningar om dessa definitioners innehåll som är i omlopp.
Som medförfattare till boken Deltagarkultur känner jag mig manad att ge min syn på hur dessa begrepp kan relateras till den kritik vi riktar mot kulturen. Som Elge mycket riktigt skriver, har Interacting Arts mer än en tolkning av den här diskussion.
Det verkar som om vi blandar ihop olika konstbegrepp både här såväl som i boken. För egen del skiljer jag på Konsten och ”konster” eller ”konstformer”. Det förra begreppet, skulle kunna kallas ”det institutionella konstbegreppet” – en konst som definierar sina egna gränser. Utanför dessa finns ingen konst. Här är jag och Vilks överens. Det finns bara konsten.
Samtidigt menar jag att det är fullt möjligt att tala om exempelvis ”scenkonsten”, ”danskonsten” eller ”konstnärligt arbete” även utanför Konstvärlden. I så fall refererar ordet inte till Konsten, utan till äldre betydelser i form av ”konsterna”, ”tekniker” eller i vissa fall till och med ”fria konster”. Detta språkbruk existerar och måste accepteras som ett historiskt faktum, även om det rör till förståelsen av begreppet Konst.
I boken Deltagarkultur används ord som ”konst”, ”verk” och även ”konstform” flitigt. Oftast används de för att syfta övergripande på samtliga kulturella uttryckformer. Varför då, om nu konsten är Konsten? Anledningen är att Konsten inte enbart är en uttrycksform bland andra uttrycksform, utan ett metasystem för att ordna kulturella uttryck. Detta har sin bas i Emmanuel Kants tredje kritik av omdömeskraften, vilket gav bildkonsten möjlighet att utvecklas och utplåna sig till förmån för ett sådant maktsystem.
Jag menar att Konsten idag har en övergripande status i kulturen. Den är högst och tjänar därför utmärkt som strukturellt exempel på hur verk generellt produceras och konsumeras. Att ordet ”konst” fortfarande bär sin romantiska prägel av att vara synonymt med ”kvalitativ kultur” eller till och med ”kultur” måste också ses som Konstens eget fel, eftersom den framgångsrikt approprierar samtliga kulturella uttryck. Så på ett sätt är de kulturella uttrycksformernas användning av ordet ”konst” en bekräftelse på Konstens särart. Men misstaget består i att se Konsten som en viss kulturell uttrycksform bland andra.
I vår bok är begreppet ”deltagarkultur” inte avsett att vara en ”separat konstform” – vi talar om ”deltagarstyrda medier” (ibland kallade konstformer eller kulturella uttryck, men medium är filosofiskt det mest adekvata). Det begreppet är en strukturell beskrivning av hur ett medium organiseras. Deltagarstyrda medier (och verk) ställer vi mot de åskådarinriktade. Vi menar vidare att den offentliga kulturen idag i princip är helt åskådarinriktad, en åskådarkultur.
I och med att Konsten är ett sociekonomiskt system som omsätter estetiska objekt i sann Kantiansk anda, ett intresselöst betraktande, blir detta system ett enblem för Åskådandet. Som förespråkare av en handlingens kultur anser jag därför att Konsten, konstvärlden såväl som konstnärerna måste förgöras.
Leo Nordwall
Konstnär
Interacting Arts