Del 617: Att stå över historien

I seminariet i Köpenhamn (vill ni se mig föreläsa klicka här) talades det om religioner och historia. Den historiska aspekten på företeelser i allmänhet är naturligtvis ingen nyhet. Den postmoderna dekonstruktionen bygger mycket på kritik av denna. Saken handlar om att nödvändigheten av att ha en historia. Helst lång och ärorik. De religioner som är att räkna med har inga svårigheter med att visa att man har en sådan. Det räcker emellertid inte för en religion. I tillägg vill den visa att den i sin väsentligaste aspekt dessutom saknar en sådan. Varje religion hävdar att det finns något absolut som står utanför och över historien.

I postmodernismen förkortades alla historier till att bli sociala konstruktioner och då kan man dra den något snabba slutsatsen att alla företeelser, t ex kulturer, är av samma skrot och korn. Så fick vi en tid av jublande värderelativism. En del har oroats av den, men man skall komma ihåg att empirin och de praktiska omständigheterna alltid kommer att skapa det som gäller oavsett vilket teoretiskt finlir som dyker upp.

Konsten kom till synes inte undan. Men trots att den drabbades av att upplösas till en social konstruktion visade sig detta vara en modebetingad gest. I grund och botten bygger konsten på samma element som religionerna: Konsten står över historien, inträder i varje kulturs gryning och med omedelbar verkan. Detta förhållande tycks gälla ännu.

Synen på konsten som något mer än en social konstruktion av yngre datum och med en uppkomsthistoria som är full av bisarra betänkligheter gör sig också gällande i den påträngande frågan om konstens roll utanför konstvärlden.

Häromdagen läste jag Carolina Söderholms seminarierapport i SDS:

”Av de många angelägna ämnen som diskuterades på förra helgens symposium ”Privilege Walk – Feminist and Intersectional Aspects on Contemporary Art”, arrangerat av Föreningen Ja! och Lilith Performance Studio i Malmö, så framstår frågan om konstens reella förändringskraft för mig som en av de viktigaste.”

Hon är en smula kritisk men förlorar snart den inställningen för att hylla det projekt som har turnerat runt: Rethinking Nordic Colonialism. Ja, äntligen, kan man säga, blev det möjligt för nordborna att mäta sig med de stora kolonialländerna och visa hur mycket skuld de bär på. Betänkligheterna blir till ett i konstvärlden framgångsrikt (men något ur mode) konstprojekt vars mottagare, de som är de verkliga syndarna (den vite mannen, folket och kapitalisterna eller vem det skall vara), visar ett totalt ointresse för ansträngningarna.

Och Söderholm finner raskt fler exempel:

”Hur ska konsten göra skillnad om insikterna och erfarenheterna stannar i den egna – oftast begränsade – sfären?
Ett lysande exempel på hur konst kan nå en masspublik står den feministiska argentinska konstnärsgruppen Mujeres Publicas för.”

Jodå, säkert kan Mujeres Publicas göra en viss politisk insats men blir samtidigt, med konstvärldens omutbara logik, sämre konstnärer. Budskapskonst vill man inte ha, vilket är en helt riktig konklusion om man önskar att ha någon konst alls.

Man kan förundras över skribentens optimism. Den är inte ovanlig och får förklaras med att tron på konsten hämtar sin kraft från dess religiösa centrum, ett centrum som opererar på ungefär samma villkor nu som före postmodernismen. Det blir självklart att konsten på något översinnligt sätt kan nå ut till folket.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Mera munter läsning kan man finna i Artforums reportage från Shanghaibiennalmässan. De asiatiska konstnärer på hemmaplan har upptäckt Andy Warhol.