Om jag först skall säga något kort om konsten är det följande:
Konsten har en så kort historia att den ännu inte hunnit börja. Och frågan är om den någonsin kommer igång. Under tiden får vi nöja oss med den konst som konstvärlden tror sig ha funnit.
Men hur som helst. Interaktivitet är alltjämt saken för dagen. I det senaste numret av Artforum kan den intresserade ta del av en nygammal konstriktning. Ett nytt namn kan vi lägga på minnet: Serviceestetik.
Författaren och FD Steven Henry Madoff skriver om det fenomen som han benämner Service Aesthetics. Det skiljer sig från den relationella estetiken genom att konstnären inte går upp i ett kollektiv (vilket ärligt talat dock aldrig blev fallet i den relationella estetiken) utan tillhandahåller enskild service fullt ut.
Ett av hans exempel är Mark Bradford som tillhandahöll en frisersalong på Art Basel Miami Beach 2002. Servicen var personlig och professionell. Bradford är utbildad frisör.
Madoff är lite bekymrad över om den serviceestetiken kan leda till att verklighet och konst sammanfaller. Men han tröstar sig med att det trots allt är en fantasi att konsten skulle kunna utföra ett sådant förvandlingsnummer som att transformera världen. En utopisk fantasi menar han.
Han har alldeles rätt men på fel sätt. Att det inte blir någon transformation hänger samman med att Madoff inte skriver om frisörsalonger och frisörers arbete. Dit kommer aldrig några av Artforums utsända. Jag har betonat detta många gånger: Mellan konsten och världen utanför finns den oöverstigliga mur som kallas diskursbildning. Hade inte Madoff och andra brytt sig, hade inte Baselmässan omslutit Bradford, hade inte Bradford varit en välbekräftad konstnär, hade man inte tyckt att det var fantasiskt att Bradford fixade till håret på konstbesökarna etc., ja då hade det fungerat. Och självfallet hade det då varit helt poänglöst.
Se Madoffs artikel i Artforum.