Efter en sejour i Örebro, ett seminarium på Rättsvetenskap om ”Konstens speciella förhållande till lagen”, är jag tillbaka till skrivandet. Ett inte alldeles ointressant uppslag är Axessföretaget som bland annat håller sig med en tidskrift. Tidskriften, såväl som dess teveproduktion har under en längre tid drivit en kampanj för skönhetens återkomst. I det nyutkomna numret går redaktionen fram på bred front med ett antal artiklar:
MAGASIN – ARTIKEL: SKÖNHETENS TABU
Flykten från skönheten
Idag hyllas provokationen och gränsöverskridandet som estetiskt ideal. Men de tidiga modernisterna Eliot, Matisse och Schönberg försökte inte förstöra traditionen, utan återerövra den.
av Roger Scruton
I avantgardets efterdyningar
När en ituskuren ko uppfattas som ett betydande konstverk har något gått väldigt fel. En förändring är dock på väg, men som alltid så sker det viktiga i det fördolda, bortom de större medierna.
av Roger Kimball
Konstens väg tillbaka till passionerna
Passionisterna kallas en grupp konstnärer som vill utforska grundläggande existentiella frågor och som kännetecknas av omsorg om hantverket. De betraktas som udda inslag i ett konstklimat där avantgardet har blivit norm.
av Merete Sanderhoff
I islamisk kultur är det vackra inte tabu
I modern västerländsk konst är estetiken skiljd från etiken. Helt annorlunda är den islamiska synen på konst, som liknar den äldre västerländska.
av Mohamed Omar
För den insatte är det inte någon större svårighet att snabbt orientera sig i denna spaljéodling. Två utpräglat konservativa röster, och alldeles särskilt den omöjlige Kimball, får lägga ut texten om den härliga klassiska skönheten som dessvärre har gått förlorad i vår tid. Det var bättre förr. Notera t ex hur oprofessionellt Kimball hanterar Duchamp. Scruton är inte heller någon världsmästare, en högt ordinär estetiker, med, som sagt, konservativ grundsyn.
Merete Sanderhoff, som jag har skrivit om tidigare ,drar en lans för Odd Nerdrum & Co, under namnet ”passionisterna”.
Mohamed Omar, min käre vedersakare, skriver om skönheten i den islamiska kulturen. Någon stor teoretiker är han inte, men väldigt religiös. Han nämner faktiskt rondellhunden som ett exempel på modern konst. Han har dock rätt i att den äldre europeiska kulturens skönhetsbegrepp har uppenbara likheter med den islamiska. Men det var då det. Sedan kom Kant och hans många uppföljare tillsammans med romantik och modernism och åstadkom något helt annat som den europeiska kulturen är helt ensam om.
Nej, jag tror inte att denna gråt och tandagnisslan har någon som helst chans att rubba samtidskonstens frontlinjer. Det går visserligen inte så bra för den just nu. Biennalerna har blivit sterila men det ordnar sig nog ändå. Må vi sätta vår förhoppning i den nyskapande atmosfär som må stiga ur bankkrisen.
Tråkigt att Axess binder ris för egen rygg.
Konservatism med en annan vinkling står Susanna Slöör i Om konst. Gunilla Sköld Feiler ventilerar sitt missnöje i en bloggtext.
Ja, vem vet, det kanske lönar sig att ta lite strid mot dessa neokonservativa läger.
Skönheten? Ja, det verkar som det är svårt att inse vad den är i den moderna europeiska kulturen: Särskild.
Vore intressant att höra vad du tycker om just Nerdrum, Lars. Dan Jönsson försökte avliva hans kitsch-rykte i DN i somras, men utan att låta särskilt övertygande.
I gårdagens upplaga av nya vågen i P1 debatterade Sara Arrhenius med en sammstämmig Mårten Arndtzén om modeord inom samtidskonsten. Arrhenius bubblare var romantik, mystisism och skönhet med mera…
Det finns fler samtida exempel på detta nygamla sätt att se och värdera konst.
Hoppas de stannar vi just modeord.
Utan nån djupare kunskap i ämnet vågar jag nog ändå påstå att du är lite slarvig med termerna när du gemensamt kallar dessa *konstkritiker* för neokonservativa. Just den konservatismen är ju ganska så radikal till sin natur med exempelvis så föga konservativa drag som ett globalt anspråk i arsenalen. Roger Scruton som jag läst lite av passar mer in med gammaldags *vanlig* konservatism eller kanske mer preciserat värdekonservatism.
För övrigt, förutom att all konst bör förstöras, är det väl roligt att den ifrågasätts.
TJ. Du har rätt, det är lite slarvigt med Scruton. Han är en avdammad, lämplig att kasta fram när man vill ge stöd åt traditionen.
Vi mennesker søker instinktivt etter skjønnhet. Det er bare skjønnheten som avspenner sansene. Skjønnheten og sannheten er to sier av samme sak. Jeg ville skjønne hvordan virkeligheten fungerer, for den skremte meg, og bare ved å skjønne hva som skjer, kunne jeg finne trygghet. Den polare lidelsen ga meg fire psykoser som åpnet bevisstheten. Da skjønte jeg at kapitalismen måtte sette psykosen ut av spill fordi den avdekker skjulte sannheter og frigjør bevisstheten. Bare ved å sette psykosen ut av spill kunne kapitalismen bygges og gi staten overlevelse gjennom materiell vekst. Nå gjelder det å frigjøre menneskets bevissthet. En arts overlevelse er betinget av at den forstår varslingssystemet. Sinnslidelsen er menneskets innebygde varslingssystem. Fraværet av skjønnhet og sannhet går mennesket på nervene. Mennesket er biologisk bygd for å leve i åpne, sanne og likeverdige forhold, balanse i alle relasjoner. Bare da avspennes det og holder seg i hovedsak frisk. Psykiatrien er siste ledd av en lang rekke som hadde til oppgave å sette menneskets varslingssystem til side for at kapitalismen kunne bygges. Psykiatrien har aldri satt seg inn i psykosen som fenomen. Den overtok en urgammel vranglære som sikret statens overlevelse. Det er tid for opplysning.
Websidene som har en beskrivelse av frigjørende psykosebilder heter Lysfest.no
Inger. Säkert söker vi människor instinktivt efter en hel del. Däremot knappast konst. Skönheten har ju som bekant inte mycket att hämta där.