Först vill jag tacka Johan Lundberg för ytterligare en konstteoretisk kommentar. Dödföddheten i företaget kommer dock ytterligare fram. Nu ger han sig på samtidskonsten med ett populistiskt utfall mot queer och postkolonialism. Onödigt! Visserligen finns det mycken seghet i många sådana projekt men det motiverar inte stora kvasten. Och så detta fasthållande vid den estetiske småhandlaren Roger Scruton. Varför drar man inte fram det bästa man har, Monroe C. Beardsley? Även hädangången finns det nog med texter för alla återkomstbehov.
Men vad vi har att förvänta oss framöver är nog inte den sortens omkastningar som Lundberg drömmer om. Jag tror att det är tämligen säkert att den konsthistoriska heliga boken kommer att upplösas eftersom den tog det nyskapade konstbegreppet med sig på en resa bakåt i tiden.
I vart fall, låt oss se på de kortsiktiga kvaliteterna och på svensktoppen som jag inte har publicerat sedan ett halvt år. Äntligen har det hänt något. Vi har fått en ny svensktoppsdrottning. Ann-Sofie Sidén har fått vika för Johanna Billing. Varma gratulationer till den hedrande förstaplatsen. Också Lundberg bör vara lite förnöjd att kunna se Mamma Andersson och Cecilia Edefalk hävda sig bland installationer, video och foto. Vackra klättringar av Nathalie Djurberg, Miriam Bäckström, Anneè Olofsson och Felix Gmelin. Annars är den allmänna linjen fallande börskurser.
1. 3 Johanna Billing 412 565
2. 1 Ann-Sofie Sidén 504 448
3. 2 Henrik Håkansson 537 532
4. 4 Nathalie Djurberg 591 651
5. 6 Carl Michael von Hausswolff 779 786
6. 8 Miriam Bäckström 809 904
7. 7 Annika von Hausswolff 950 805
8. 5 Annika Larsson 934 780
9. 12 Jonas Dahlberg 1003 988
10. 11 Annika Eriksson 1031 957
11. 9 Magnus Wallin 1103 934
12. 13 Matts Leiderstam 1128 1005
13. 17 Karin Mamma Andersson 1135 1163
14. 19 Felix Gmelin 1154 1292
15. 10 J. Tobias Anderson 1267 942
16. 16 Anneè Olofsson 1308 1147
17. 20 Clay Ketter 1492 1317
18. 14 Tobias Bernstrup 1513 1085
19. (-) Cecilia Edefalk 1552
20. 15 Maria Friberg 1621 1133
En bra konstnär har nått förstaplatsen på svensktoppen !!!!!
Någon slutpunkt menar väl inte Lars att historien nått, det vi har idag är det vi har idag och det man får lov att förhålla sig till, oavsett om man är insnöad på klassiska måleritekniker eller annat, ifall man vill vara med i leken, d.v.s. En regression är ingen väg framåt.
Det händer väl (har hänt) att outsiders dyker upp(jakten på ”det nya” pågår ständigt), men då tolkas de genom samma begrepp som de redan etablerade. Om man inte känner till de begreppen, vad som gäller, var konsten rör sig, blir det svårt att föra en diskussion om något alternativ.
I kommunalfullmäktige i Gävle har sverigedemokraterna motionerat om att låta anpassa offentlig konst till ”folkets” förmåga att ta till sig konstupplevelser. Alltför ”svår” konst skall undvikas i den offentliga miljön. Som exempel på svår och utmanande konst nämndes Carin Ellebergs skulptur ”The fifth element”. Motionen avslogs.
Verket kan beskåda på http://www.carinellberg.se/ under fliken public works.
Hej!
Jag tycker Johan Lundberg har rätt i en sak: Konstkritikens ängslighet. Håller du inte med där egentligen, du också, Lars Vilks? Jag menar, du är ju inte så rädd av dig, men du är ju ett undantag. Är det inte roligare när folk säger vad de tycker?
Eller föredrar du verkligen att lyssna till de strategiska inövade fraserna?
Vad tror du den beror på, ängsligheten?
denome. Ärlighet är en besvärlig historia. Ingen önskar alltför mycket ärlighet. Men att kritiskt påpeka när konformismen växer till sig borde man kunna begära. Samtidigt kan jag förstå att den stockholmska konstvärlden bygger på många vänskapsband och lojaliteter. Enklare för mig som sitter på behörigt avstånd.
Jag och en kompis boende i Oslo bedriver illojal, orättvis och irrelevant konstkritik (klicka på mitt namn ovanför den här texten). Syftet är att vara så uppriktiga som möjligt. Det är inte lätt. Av flera skäl. Men du har rätt, en förutsättning är att man befinner sig på behörigt avstånd. Eller borde det heta obehörigt avstånd? (själv skriver jag mest om huvudstan, fastän jag hör hemma i en annan stad)
denome. Men inte ens uppriktighet räcker. Det handlar om att veta vad en uppriktighet är värd, vad den kan representera och vad den vill. Det som kritiseras, med det måste man dela språk och grundläggande uppfattningar. Samtidskonstvärlden har i grund och botten goda argument i att fungera som den gör. Men det är alltså med betoning på ”i grund och botten”. Så har vi sådant som kunskapsnivå, språk och förståelse för den stam som man måste tillhöra för att kunna kritisera den.
Lars, hur gör du listan? Vad är det för siffror?
Käre Tor. Listan är konventionell och dessvärre tillförlitlig, utplockad från artfacts, siffrorna anger placering i världsligan.
Men pointsen på artfacts är ju stigande. Ju högre placering, desto högre poäng. Vad är det för siffor du anger?
Jag misstror inte den här typen av listor en sekund. Det är ett utmärkt sätt att bedöma ett konstnärskap. Ett av många sätt.
Siffrorna som anges är först svenskarna placering räknat enbart på svenskar. Den ena siffran den aktuella och den förra den tidigare för ungefär ett halvt år sedan. Den senare siffran är placeringen på själva listan – resp för ett halvt år sedan.
Du skriver att det finns många sätt att bedöma ett konstnärskap. Men hur många är objektiva?
Objektiva? Ingen aning. Jag ska maila Roger Scruton och fråga.
Nu förstår jag bättre hur siffrorna ska läsas. Jag insåg inte att det var två separata siffror.
Toppen att alla oklarheter med listan är utredda så att Tor Billgren vet vad han ska tycka och varför han tycker det han tycker.
Behagar herr Billgren skämta? Artfacts har ju kommit fram till ett absolut kriterium för bedömning av ett konstnärskap: graden av bekräftelse. Roger Scruton han lever nog kvar i ett idealistiskt universum.
Lundberg, du gör dig till ett åtlöje med sådana kommentarer.