Med Johan Lundberg har det blivit en lång och stundtals intressant debatt. Hans senaste inlägg ger utrymme för några pedagogiska synpunkter:
”Men jag kan ändå inte släppa tanken på att man i så stor utsträckning utgått från nutida tänkare vars verk pulveriserats av det internationella vetenskapssamhället – som Edward Said och en del feminister, queerteoretiker etc.. Att utgå från den sortens tänkande kan enligt min mening framförallt skapa historiskt kuriösa verk av ungefär samma slag som de konstnärer som på ett schematiskt sätt utgick från rasbiologiska, socialdarwinistiska idéer eller någon annan av alla dessa tidsbundna modeteorier som florerat genom tiderna”
Det är det här ”utgått från nutida tänkare”. Vi kan nog utgå ifrån att detta ”utgå” har ett begränsat värde. Främst hamnar man nog i fållan med instrumentellt orienterade andrarangskonstnärer som påpassligt gör sociala projekt som kan uppskattas av vissa institutioner. Något överlevnadsvärde hittar man sällan i sådana produkter. Ser vi istället på de kandidater som är tänkbara att stå kvar i historien har Lundbergs tanke inte mycket relevans.
I den relationella estetiken finner man Rirkrit Tiravanija, Thomas Hirschhorn och möjligen kan också Dominique Gonzalez-Foerster bli stående. Vilka tänkare skulle de utgå ifrån? Och ser vi på sådana figurer som Jeff Koons, Cindy Sherman, Damien Hirst, Tracey Emin lär det inte vara lätt att finna några särskilda filosofer.
Senare års stjärnor visar samma hållning: Tino Sehgal, Paul Chan, Jonathan Messe, Aernout Mik, Christoph Büchel etc etc. Jag tror Lundberg har inbillat sig att dagens konstnärer försöker producera något slags vetenskapligt material. För mig verkar det som om Lundberg tror sig veta något om samtidskonsten som inte finns där.
Slutligen en repris på det som jag har specialiserat mig på. Lundberg skriver:
”Vad jag menar är att ”innehållet” i den upplevelse som får benämningen Konstupplevelse, inte behöver vara speciellt särskild från den sorts sakrala upplevelser som folk har haft genom tiderna, eller naturupplevelser för den delen. Det har ju historiskt mig veterligen inte förelegat några bestämmelser över sakrala upplevelser utan de har nog funnits lika många sådana som det funnits människor.”
Vi kan utgå ifrån att upplevelsen är en singulariteternas kittling. Men den skall förstås genom någon form av institution. Nazisternas spektakel gav säkert många av dem sakrala upplevelser men det är inte mycket vunnet med att sortera in dem bland andra sakrala upplevelser. En upplevelse hör nästan alltid hemma i en bestämd institution, den är förberedd och bekräftande i sin tillhörighet. Det skapas ständigt nya institutioner som specialiserar sig till att bli en egen identitet. En innebandyupplevelse är inte detsamma som en simhoppsupplevelse, men de äger rum inom den givna ramen för institutionen sport.
Det finns ingen samlande institution för sakrala upplevelser. De sorteras på annat sätt. Konstupplevelser kan vara (mera förr än nu) sakrala men de hör inte samman med någon religion. Distinktionen blir uppenbar när man t ex ser på Matisse kapell i Vence. För de konstintresserade är det främst ett konstprojekt, för de religiösa kan det säkert fungera som ett religiöst rum.
Därav följer också att det inte kan finnas några konstupplevelser före tillkomsten av den moderna institutionen konst.
Lars, ja då är vi i grunden överens om detta med idéer och konst. Jag vill dock vidhålla att problemet finns där men jag vet ju i ärlighetens namn inte hur utbrett det är – utan har utgått från konstbevakningen i morgontidningarna där detta ofta förs fram. Erinrar mig en rubrik i SvD nyligen om någon konstnär som påstods bedriva ”genusforskning” – och på Färgfabriken är ju detta perspektiv onekligen rätt framträdande.
Jag är nu, som du redan förstått, inte helt uppdaterad på ditt institutionella konstbegrepp, men om jag fattar det rätt så menar du att varje konstnärlig verksamhet kräver en inramning av något slag utifrån vilken den konstnärliga verksamheten bedrivs och definieras, och att mottagaren/betraktaren/publiken påverkas av denna ”inramning” – för att uttrycka sig lite förenklande.
Problemet med detta är naturligtvis hur ordet ”påverkas” ska tolkas – i vilken grad den institutionella inramningen och dess underförstådda krav och regler är styrande för konstupplevelsen.
I grunden handlar det ju om en konstruktionistisk hållning som jag har svårt att dela och som jag finner svår att bevisa. Bara för att där finns en korrelationen mellan de underförstådda kraven och betraktarens upplevelse så innebär ju inte det att logiken är den som du påstår. Det hela fastnar kort sagt i den klassiska hönan-ägget-frågan.
Jag för min del tror att folk som besökte de stora katedralerna kunde få estetiska upplevelser av helt divergerande slag av detta, upplevelser som inte nödvändigtvis gick i religiösa eller andra makthavares ledband. Det behöver inte vara så att ”inre valv” öppnar sig vid åsynen av kyrkovalven, utan det kunde säkerligen handla om förhållandevis primitiva upplevelser vars existentiella potential icke desto mindre inte bör underskattas. Upplevelser som: hur kan människan konstruera något sådant som är så extremt vackert och ja… konstigt? Eller en upplevlse av skönhet och åtrå. Ungefär på samma sätt som man kan få inför just naturen eller inför en människa som man älskar. Så som Alexender Nehamas nyligen utrett i sin bok ”Only A Promise of Happiness”.
Hej Johan ,det med hönan och ägget, är ju det att dom kan vara samtidigt. Lars är lite som Alexander den store du vet väl hur han öppnade den Gordiska knuten som ingen lyckats öppna så lätt som han tidigare.Det är nog ingen deficit att du inte är så uppdaterad på det institutionella konstbegreppet ,det är kul om man är antropolog och konstteoretiker men som konstnär är nog autonomi roligare!
Johan: då kommer du ju till en punkt där du inte vet vart kroppen/psyket slutat och vart fysiken/omvärlden tar vid. Finns många enkla exempel. T.e.x. hur man blir kär i någon. Hur kommer det sig att en viss person direkt kan bli föremål för din kärlek – utan minsta förkunskap. Eller ändå märkligare att en person kan bli föremål för din kärlek i ett långt senare skede. Är det för att den personen råkade passa in på de förväntningar/önskningar du hade byggt upp tidigare/under tiden, medvetet och undermedvetet, eller är det genom något slags under (om man är benägen till sådana förklaringar)? Oundvikligen går vi in i psykologins domäner, även om andra vokabulärer kan ge ytterligare verktyg för förståelse i de fallena.
Sen kan vi se på exempel som visar på hjärnans plasticitet. Där en tennisracket eller en pistol blir till en förlängning av kroppen.. eller att känslan av en amputerad lem finns kvar.
Och exempel på upplevelse av smärta. Någon sticker dig med en knappnål.
Exemplena ovan kan man rätt långt förklara med vokabulärer som finns idag. Med det sagt så är ju inte språket allomfattande. Man kan inte frambesvärja ett äpple genom att tänka på det. Genom min kunskap kan jag tänka mig att det finns en sten om jag går ut och letar, men stenen är inte beroende av min tanke för att finnas.
Kanske säger det uppenbara, men hur som..
Att göra konst är lätt som en plätt !
Ja en tårta skulle ju vara konst om konstvärlden ville det,ja om kontexten stämmer och diskursen är trovärdig.
The Aboutness!
Platon undrar om tårtan är god ,i högre bemärkelse förstås, ja för att nåt skall kunna vara skönt måste det vara gott, är det skönt är det även sant och då strålar urbilden i imaginationen .Platon tyckte mycket om urbilder om archityper.
Aristoteles vara noga med att framställa tårtan ,han såg ideen urbilden i tårtans sinnlighet,det som var tårtan för honom var hur den gjordes inte bara att det var en tårta.
På medeltiden undrade man om t.ex en tårta av granit var lika skön vacker som en en tårta gjord på livsmedel och som man kunde äta med hälsan i behåll. Nej en konstgjord tårta var inte lika vacker beslutade man.Man undrade även hur många änglar som fick plats på en princesstårta:
Kant tyckte det var viktigare att äta tårtan eller åtminstone se noga på den, än att veta precis hur den var gjord.
Hegel tyckte det var löjligt att en tårta skulle kunna vara konst.
Schopenhauer ville äta tårtan så fort som möjligt , fort innan världen går under.
Rosekranz tyckte att fula tårtor kunde vara lika goda som vackra tårtor.
Benedetto Croce tyckte det var viktigt att ha mycket fantasi och intuition för att förstå tårtan.
Benjamin var noga med att se skillnader på auran hos en fotograferad tårta och en äkta.
Adorno tyckte att efter förintelsen smakade en tårta inte som förr.
Agamben varför tårta när det finns bröd.tårtan är ett kapitalistiskt maktmedel.
Lyotard kasta tårta eller jonglera med flera tårtor på en och samma gång, för då händer det något .
Danto vi ställer den i galleriet med en liten text till och så är det konst.
Och sist men icke minst vår mest kände konstnär Lars Vilks, han skulle nog göra rondelltårtor med små hundar på vända mot öster för att se morgonljuset på rätt sätt och med den passande texten allah är stor men min rondelltårta är inte liten den heller och då menar han ju förstås större .
Ja du Lars jag vågar inte ens tänka på vad Jonathan Messe skulle få för sig att göra med en tårta!
Tack för uppmuntande tårtkalas bo werner. Rondelltårtan är en stor möjlighet som ännu är helt outnyttjad i konstsammanhang.