Idag är det pressreleasedag för Dogs. Innehållet i filmerna finns beskrivet nedan.
För ett par dagar sedan påtalade signaturen David att Emma Eleonorasdotter skrivit en uppsats om rondellhundsdebatten på Malmö högskola K3. Det är en våldsamt vinklad uppsats (fylld med ”fokusera” och namedropping) vars föresats är att visa hur otäck företeelsen profeten som rondellhund var. Ingen större överraskning att hon summerar sitt arbete med:
”Många element förvånade mig. Lars Vilks bildning och hur han så minutiöst strategiskt har
kunnat förutsäga hela händelseförloppet. Hur hans oförblommerade rasism lindas in av, även
kritiska, reportrar som gång på gång upprepar att Lars Vilks inte är rasist, och hur han på
olika sätt har lyckats spela rollen som den autentiske konstnär, som han i sin bok understryker
är så viktig att bli sedd som.”
Den rasism som Eleonorasdotter ivrigt läser in hämtar hon främst från ett uttalande som jag gjort på min blogg där jag säger att ”väst är bäst” och åsyftar då västvärldens grundläggande värderingsskalor. Ytterligare bevis på hållbarheten i denna tanke är uppsatsskrivarens uppsats. Den är en produkt av västvärldens kultur och man kan fråga sig varför hon valt detta sätt att uttrycka sina idéer. Och hur ser hon på sanningshalten i sitt material om utgångspunkten endast är en av många kulturers synsätt? Det går liksom inte att relativisera här.
Självklart är uppsatsen ett bra konstnärligt material. Man skulle kunna göra en musikal av den.
Musikalen Dogs består av 17 filmer.
Filmerna dokumenterar utvalda delar av händelseförloppet som inleddes i juli 2007 då de tre teckningarna censurerades vid en utställning i Värmland.
Allt som visas är uppbyggt av redan befintligt material. Hunden och rondellen (cirkeln) är återkommande element. I övrigt citeras en lång rad konstverk, konstnärer, filmer, opera, musikvideor osv.
Ett väsentligt tema är kontrasten mellan världen och konstvärlden. Det är just den kollisionen som skapat de problem som gav teckningarna en så omfattande uppmärksamhet.
Musiken hämtas från många olika källor. En mycket liten del är originalkomponerad för Dogs av bland andra en grupp som önskar att vara anonym. I övrigt är bredden mycket stor: Från modern seriös experimentell musik, till klassiska mästerverk, jazz och pop.
Genom sina talrika referenser finns det undertexter och –berättelser i varje film. Det är dock inte nödvändigt att vara i stånd att läsa av allt detta.
Dokumentationen består i huvudsak att visa upp projektets ”bidragsgivare”. Textremsorna (som är på engelska) är antingen från artiklar som har skrivits eller via muntliga källor. Eftersom lagren är många är filmerna informationstäta.
1. The Choir of the Offended. Originalkompositionen ”De kränktas kör” där, utöver filmen, Humanisternas kör kommer att delta. Bland mycket annat kan man se en glimt av Eddie Cantor, en numera bortglömd superstjärna. Han var den förste som blev censurerad i ett tv-program. (3:43)
2. Credits. Ger en översikt av merparten av de medverkande. Det är en mycket lång lista som visas tillsammans med bland annat Fellini, Buñuel, Damien Hirst och bilder från censureringen av Mozarts Idomeneo på operan i Berlin. (4:52)
3. Drawing the Drawing. Om teckningarna och konstnärens förklaring. Med mycket rondell. (10:25)
4. Censorship. Behandlar censureringen som skedde i Tällerud i Värmland och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Här visas också bilder från den första utställningen av teckningarna i Luzern, Schweiz. (10:28)
5. Publication/Demonstration. Om publicering och demonstrationer. Ett kraftigt blasfemiskt citat ingår, det visas exempel från utställning God Goods och man får se Vilks skälla som otrevlig hund. (7:32)
6. Threats 1 (Amatullah). En skojig film om hur en muslimsk extremist ville skära halsen av Vilks. (5:44)
7. Threats 2 (Al-Qaida). En underhållande framställning om hur Vilks fick sitt dödshot samt en presentation av hans privata dödshotssamling. Skottlossning och explosioner. (6:37)
8. Debate 1. (First Offended Wins) I debatten möter man bland andra Irans president, Fredrik Reinfeldt, Jan Guillou och Mohamed Omar. Och don Quijote. (11:52)
9. Debate 2. (The Fashion of Islamophobia). Här är det Pierre Schori och ett specialkomponerat dansstycke för Erik Berggren vilka är några av huvudattraktionerna. (10:35)
10. Art Critics 1 (Delibes). Man kan nog kalla den här för en collagefilm som är uppbyggd av texter av Ulrika Stahre och Linda Fagerström. Även Iransk feminism och musik av kompositören Leo Delibes ingår. (7:39)
11. Art Critics 2. En lång rad kritiker får framträda, bl a: Mats Gellerfelt, Sune Nordgren, Mårten Arndtzén, Dan Jönsson, Carl Michael von Hausswolff. (10:54)
12. Art Critics 3 Censureringen på Gallery Lautom Contemporary I Oslo med musik av Händel. (4:32)
13. Dog’s End? Multiculture. Den här berör ämnet mångkultur och man får möta Björn von Sydow, Egyptens ambassadör, Elton John, Judith Butler, Göran Persson m fl. (8:28)
14. End (Be Offended!). Avslutningsfilm med samma musik som inledningen, The Choir of the Offended. Den är svår att beskriva eftersom den innehåller mycket stoff på kort tid. Men en hund skakar hand, Barack Obama är också med liksom Ed McCain – och den sjunde slöjans dans från Salome. (3:38)
Avdelning för Fiction & Blasphemy: Life of Prophet M.
15. The Satanic Verses är berättelsen om de berömda verserna som en kort stund halkade in i Koranen och vilka talar för att ta med tre kvinnliga gudinnor. I filmen visas hur profeten bestämmer sig för ”Rock my Religion” när han uppvaktas av gudinnorna. I ett annat avsnitt kan man begrunda uttalande Ayatolla Khomeini och Michel Foucault. I slutarian förklarar profeten hur hans religion fungerar. (10:20)
16. Isra and Mi’raj handlar om profetens resa till himmeln och Allah via Jerusalem. Man får också vara med om hans möte med ängeln Gabriel. En tur i helvetet hinner han också med innan det är dags för en äventyrlig hemresa. (8:52)
17. The Koran. En liten historia i vilken ingår första suran i Koranen samt en rad citat. Profeten visar sin skicklighet som domedagspredikant och betraktaren får också möta självaste Allah, som spelas av – ännu ej offentligt. Martin Heidegger, Slavoj Zizek och Michel Onfray har också roller i detta drama. (10:30)
east and west up ist best
Frågan är bara om Eleonorasdotter har lika stor förståelse för stening av kvinnor, sex med barn och annat, som för att man skall bli avrättad om man ritar av Muhamad? Är man rasist om man är emot hedersmord, kastsystem, öga för öga tand för tand och kannibalism? Varje kultur har ju regler som man tror på och som är självklara. Hade vi varit extremer hade vi tyckt att allt det där är okej, precis som vi har en massa dumma saker som vi tycker man får göra. Skriva skit uppsatser som smutskastar Vilks tex och få studiemedel utbetalt för det. Skandal.
Vi är alla ungefär lika elaka apor, Vilks, Bin Laden, Obama, Eleonorasdotter och undertecknad.
/ Fridens
Snaphanen om Sverige:
”“Jeg vil bare ha sex med dig”
Hvem der er udsat for “racisme” i Sverige, er i høj grad diskutabelt. Indvandrere er utvilvsomt udsat for undgåelse og forbigåelse – svenskerne stemmer med fødderne – men de grove, racistiske prægede, voldelige overgreb, rammer næsten udelukkende indfødte svenskere.”
http://snaphanen.dk/2008/11/09/en-%c3%b8delagt-by-et-%c3%b8delagt-land/
det verkar lite konstigt med biljett köpet får man ta med sig hundar jag har två söta pittbullterrier som gärna vill vara med?
Nye tegninger udført af Muhammed-tegneren Kurt Westergaard. Ikke ét ord i svensk presse.
Snaphanen:
http://snaphanen.dk/2008/11/14/igen-igen-abdul-wahid-pedersen-truer-danmark/
Lars, för att undvika beskyllningar om rastänkande så är det viktigt att du framhåller att din rondellhund är av blandras. Alltså bör väl också bo werner’s pittbullterrier vara välkomna att se musikalen?
Snaphanen om svensk trafik:
”Vejskilte på arabisk
Eskilstuna. Arabiska är numera ett större språk i Eskilstuna än finska. Stadsbyggnadsförvaltningens skyltar texten på både svenska och arabiska – I kommunens skolor talas det 65 olika språk, säger skolchefen Tony Lööw. Arabiska Eskilstunas näst största språk”
http://snaphanen.dk/2008/11/15/vejskilte-pa-arabisk/
Angående hundars möjligheter att följa musikalen: Jag har inget inflytande över vilka regler ABF-huset har för våra fyrbenta vänner.
Humanisterna skyldiga till muslimhatet
Rasismen och främlingsfientlighet har förändrats från att handla om biologiska skillnader där människor delats upp i olika raser till att i dag dela upp mänskligheten hierarkiskt i religiösa, kulturella och etniska övergrupper och undergrupper. Det handlar bland annat om de omdiskuterade Muhammedkarikatyrerna som i likhet med Islamofobiska nidteckningar präglas av en idétradition som tillskriver den vagt definierade gruppen ”muslimer” en rad negativa egenskaper och karaktärsdrag. Muslimer är den grupp som är mest utsatta för hat och ständig korståg av humanisterna. Vi framställs i yttrandefrihets namn som grymma, ondsinta, giriga och perversa med diverse negativa säregenskaper, när vi protesterar mot angrepp på våra heligaste. Humanisterna förknippar muslimer med den bild som medierna förmedlar, det vill säga stereotypa och svartvita skildringar. På senare tid har muslimer på många sätt kommit att hamna i skottgluggen för Humanisterna i deras propaganda. Inte heller medierna har visat sig klanderfria när det handlar om de bilder de förmedlar i sina skildringar av islam och muslimer. Dessa ofta onyanserade beskrivningar kan i sin tur leda till negativa föreställningar i form av fördomar och främlingsfientliga handlingar riktade mot muslimer.
Lars Vilks Muhammadmusikal och Nidteckningarna fokuserar på det muslimska/icke-europeiska utseendet och andra förespeglade yttre egenskaper, samt muslimsk klädsel och uppförandekoder, som tydliga symboler för grupptillhörighet och onormala särdrag. Det våldsamma utseendet, bärande av vapen, knivar, bomber, det ovårdade och svartmuskiga utseendet etcetera framhålls som det mest karaktäristiska för muslimer i Vilks och humanisternas ögon. Fixering vid utseendet tangerar ras tänkandets föreställningar om sambandet mellan fysionomi och intellektuell kapacitet och specifika karaktärer, som var allmänt accepterade föreställningar under rasbiologins storhetstid. Vi måste vara uppmärksamma på hur Humanisterna beskriver muslimer och hur ska vi bemöta deras hot.
I Danmark har Dansk Folkeparti och medierna nästan gått hand i hand i en främlingsfientlig utveckling. Och i Sverige har X-muslimer och Humanisterna också gått hand i hand mot Islam och muslimer. Retoriken kan jämföras med Sverigedemokraternas där muslimerna ses som ett hot. De personer inom ”Humanismen” som uttrycker mest avstånd till islam som religion visade sig sedan också ha hur många idéer som helst till hur man skulle kunna förbättra attitydklimatet i samhället. Det visade också att de förknippar islam med den bild av islam som medierna förmedlar, det vill säga stereotypa svartvita skildringar av muslimska vitklädda män med skägg och förtryckta kvinnor med slöja. För att kunna flytta fram positionerna i vårt samhälle på alla fronter, från att öka medvetenheten hos allmänheten för att motverka rasistiska och främlingsfientliga attityder och beteenden, till att vässa lagstiftningen och praxis ytterligare för att kunna bekämpa rasistiska uttryck i vårt samhälle krävs det en ökad kunskap om islam och svenska samhället. Frågan är hur det fortsatta arbetet med detta kan bedrivas i framtiden. Hur stoppar vi den rasism och främlingsfientlighet som på många sätt kommer närmare och närmare? Det räcker med att till exempel se samhällsutvecklingen i flera andra europeiska länder, till exempel vårt grannland Danmark, för att förstå att det som hänt där också kan hända här. Vi är inte på något sätt förskonade 4 ever.
Oftast uppfattas det att om muslimer gör något bra, så gör de det som sin plikt i islam, men om de gör något dåligt, gör de det på grund av deras bort fall ur islam. Islam blir en förenklad förklaringsmodell. Det är trivialt att påpeka att muslimer är inga ”religiösa robotar” utan drivs också av många andra motiv än religiösa i sitt handlande, exempelvis av sociala, kulturella, politiska och ekonomiska skäl. Men, den muslimska diskursen sinsemellan och dess krav på religiös korrekthet har gjort att viss kritik mot muslimer sinsemellan har undertryckts, och paradoxalt nog har detta lämnat utrymme för mer extrema röster. Det måste finnas möjlighet att kritisera muslimer, men kritiken bör vara rätt analyserad. Exempelvis frågor som berör modeskapande, bör behandlas som sådana, inte som något som nödvändigtvis berör islam som sådan.
En ytterligare komplicerande dimension i konstruktionen av ”Den Andras handlande” är en psykologisk mekanism som gör att människan tenderar att jämföra sina egna ideal, eller de bästa inom den egna gruppen, med den andra av gruppens värsta praktiker eller verkligheter. Detta ger en ofördelaktig jämförelse, som blir direkt felaktig.
Interna kritiska uttryck av olika slag borde finnas inom muslimska grupper för att nå mångfalden, där man fokuserar på det som är annorlunda och på det dramatiska i form av kritik och ibland av missuppfattningar. En intressant tanke experiment är att tänka sig en bok som handlat om svenska sociala problem (t ex droger, porr, alkoholmissbruk, incest etc) publiceras i den muslimska världen, och hur Sverige kommer att känna sig missrepresenterade av detta annorlunda fall. Hur ska vi själva agera. Några tar avstånd från boken och författaren, några kommer att ge sina fulla stöd till boken och de flesta håller sig borta från diskussionen.
Detta kan jämföras med hur boken ”Inte utan min dotter” eller boken ”satan verserna” ganska oproblematiskt av väst upplevs representera den muslimska världen. Denna jämförelse grundar sig inte alltid på en självupplevd erfarenhet av muslimer och islam, utan från det man får förmedlat via media. Dessutom tenderar man att generalisera för hela den muslimska gruppen utifrån de enskilda fallen.
Bakgrunden till vår missuppfattning kan sökas i det som kallas jaget, dvs vårt sätt att konstruera ”Den Andra” genom sin motbild. Genom att identifiera vad man inte var genom att tillskriva dessa egenskaper till jaget, kunde man bygga upp en positiv självbild.
För att förstå muslimernas sätt att hantera svåra frågor krävs en snabb historisk tillbakablick. Den muslimska närvaron i Sverige sedan 1970 har genomgått en militant, elit-styrd av-islamisering för att överleva trycket från majoritet befolkningen. För att bli modern och framgångsrik ansåg en del muslimer att man måste efterlikna västvärlden. Denna nationalism, sekularisering, modernisering och västernisering lever bland oss.
Islam ”dekonstrueras” som metaberättelse, men har fått en renässans när de islamiska församlingarna förenat sig. Man spred farhågor liksom att islamism, dvs den politiska formen av islam, har återupprättat islam som ideal och politisk mission i Sverige och utmanar idén om att ”väst vet bäst”. Muslimen blir i detta sammanhang ”Den Andra” som inte kan omfattas eller förstås, därför att han/hon inte följer västs spelregler och blir därför en provokation mot västs självgoda självbild. Kardinalsynden som muslimer gör är att de anser sig ”veta bättre” än alla andra, att de faktiskt tror att dem verkligen är bättre än det som andra representerar.
Det som hittills sagts kan överföras i hur väst ser på den muslimska kvinnan. Hon verkar fylla en funktion att vara det som västerlandets kvinnor inte vill vara i enlighet med följande motbilder:
Den västerländska kvinnan Den Andra (muslimska) kvinnan
fri förtryckt
egen vilja viljelös
oberoende beroende/offer
utbildad outbildad
arbetande, yrkesstatus oavlönad ”hemmafru”
fri från reproduktion barnafödande
fri sexualitet kontrollerad sexualitet
avklädd påtvingad ”under slöjan”
Om den muslimska kvinnan inte vill eller passar in i mallen blir det komplicerat. Exempelvis måste man problematisera relationen mellan avkläddhet och frihet, kan man inte vara fri för att man är påklädd? Ett exempel på denna enkla relation är att under friidrotts-VM var man i väst snabb med att kabla ut bilderna på den afghanska kvinna som sprang för första gång i en tävling. Budskapet var tydligt: ”Se här, nu är de afghanska kvinnorna fria, och kan springa utan sina slöjor!” Underförstått blev detta en legitimisering av USAs bombningar av Afghanistan, men man glömde bort att problemen för detta lands kvinnor inte främst handlar om att få springa i VM eller inte, utan är betydligt allvarligare och komplexa än så, samt att talibanerna igen vinner mark och att användningen av burkor inte minskat efter USAs ingripande.
För en diskussion om kemalism och islamism, se boken A Fundamental Fear: Eurocentrism and the Emergence of Islamism av B.S. Sayyid (Zed Books, 1997).
Alltså blir en välutbildad, yrkesarbetande kvinna med muslimsk klädedräkt provocerande eftersom hon då inte passar in i detta enkla mönster. Muslimska kvinnor uppfattas som att bedra kvinnorörelsens segrar och representera bakåtsträvarna. Problemet är dock att feminism kan ha många kulturella uttrycksformer, vilket ofta förbises i väst. Om den muslimska kvinnan vägrar att se sig själv som förtryckt, vem ska då kvinnorna i väst jämföra sig med för att känna sig bättre?
Problemet för de muslimska kvinnorna är att de aldrig får definiera sig själva utan detta görs av andra, dels av västs representanter och dels av muslimska män. Och tyvärr målar båda dessa grupper upp en liknande bild av muslimska kvinnor som underlydande männen. De muslimska kvinnornas subjektiva verklighet förblir dold och tystad.
Om vi går tillbaka till modellen om hur man felaktigt jämför ideal med verklighet, kan man utifrån denna medvetenhet göra en rättvisare analys. Det är alltid lättare att identifiera fel hos ”Den Andra” än hos sig själv. När de första västerländska kvinnorna reste till Orienten under 17- och 1800-talen förfasades de över de slöjbärande muslimska kvinnornas klädedräkt, men insåg inte att deras eget mode, med bl a hårt åtsittande korsetter, kan uppfattas som minst lika, eller kanske mer, förtyckande för kvinnor än fotsida, lösa kläder och slöjor.
Därför är det viktigt att ställa rätt frågor för en korrekt analys:
• Är de svenska värderingarna och idealen kvinnoförtryckande? Mitt svar på den frågan är NEJ, eftersom vi i Sverige har jobbat hårt med dessa normer och strävar idealt efter jämlikhet mellan könen inom alla områden.
• Är islams värderingar och ideal kvinnoförtryckande? Jag önskar att jag kunde ge ett lika rungande NEJ som på den förra frågan, men jag måste nyansera och problematisera något. Svaret är mycket beroende på tolkningen av islam. Jag har faktiskt sett böcker och uttalande kring de islamiska idealen som jag anser vara direkt kvinnoförtryckande, men jag anser att dessa ideal inte är representativa för vad jag anser vara korrekt islam. Kvinnoideal och normer bland majoritetens islam är inte förtryckande.
Dock är det viktigt att diskutera skillnader i ideal och vad de kan innebära. Exempelvis anser jag att det svenska samhället och islam står för olika syn i frågan om moderskap. Vilken av dessa modersideal är ”bäst” för kvinnor? Dessutom ger idealen ibland praktiska problem. Ett exempel på detta är när man i Sverige inte vill se kvinnoförtryckande symboler i det offentliga och därmed förbjuder slöjor på arbetsplatser (i det senaste fallet förbjöds en TV-reporter att bära slöja) utifrån detta ideal, så diskriminerar och utestänger man muslimska kvinnor i praktiken från arbetsmarknaden.
Nästa frågeställning berör hur det ser ut i verkligheten:
• Förekommer kvinnoförtryck bland svenskar?
• Förekommer kvinnoförtryck bland muslimer?
Svaret på båda dessa frågor är JA: Kvinnoförtryck och diskriminering förekommer inom alla samhällsgrupper, även om det kan se olika ut. Problemen med islamofobi i Sverige är att den tvingar in muslimer i en defensiv position där man inte vill erkänna sina egna problem. Även här är en sammanblandning av ideal och verklighet; eftersom muslimer försvarar islam som ideal (som man inte anser vara diskriminerande mot kvinnor) vill man inte se de problem som uppenbarligen finns i praktiken för muslimska kvinnor, de problem som i sin tur får stor uppmärksamhet av det svenska majoritetssamhället. Vi måste vara modiga och se verkligheten som den är och förenas – muslimer som icke-muslimer – i kampen mot kvinnoförtyck!
Muslimerna i Sveriges måste kunna spela en avgörande politiska roll för interreligiös och kulturell framtid, om vi ska skydda Sverige från rasismen. Här ryms två ytterligheter bland muslimer. På ena kanten finns de som inte bryr sig om religion, och som vill placera islam som ett fientligt rörelse i den religiösa kartan. På andra kanten finns muslimer, som vill kombinera den moderna västvärlden och upplysning och demokrati med sin tro. Och det är de, som kan bryta politiska vägen.
Nysvenska främlingsfientliga rörelser växer fram bland invandrare med kommunismen som etiologi – som en extrem politisk förnyare väljer de att överge antisemitismen och rasideologin till förmån för islamofobi och en religionskritik baserad på kultur, inte ras – Denna rörelse har sitt centrum bland invandrare från Iran och Kurdistan men den avancerar bland humanisterna.
Det var med hjälp av Humanisterna som det första större politiska genombrottet egentligen skedde, då kritiken mot islam fick en legitimitet som den inte tidigare haft.
Humanisternas framgångar kan inte bara förklaras av ett historiskt arv, de har också sin grund i en växande misstro mot de etablerade partiernas förmåga att hantera islam frågan, lösa sociala och ekonomiska problem och en ökande misstro mot myndigheter och invandrartrossamfunden. De har också lyckats fånga upp och kanalisera delar av de antimuslimska stämningar som finns i samhället och som fick en skjuts framåt efter den 11 september 2001 och ytterligare spätts på av terrorattackerna i London, Madrid och Bali. Men även här tar de sin utgångspunkt i en gammal tradition av fientlighet och misstro mot islam.
I den islamofobiska agitationen – som är en viktig del av såväl Humanisternas som X-muslimers retorik – målas en bild upp av en ”hotande islamisering” av det svenska samhället, ett ”mångkulturellt våldssamhälle” fyllt av våldtäkter, moskébyggen, religiösa skolor, hög brottslighet och islamistisk extremism.
Misstankar om existensen av islamistiska terrorceller i Sverige moskéer förvandlas i retoriken till horder av fanatiska unga muslimska terrorister. Och islam ses som en aggressiv fiendemakt i krig med det svenska samhället. Mot detta ställs en bild av det ”gamla Sverige”, en nationalromantisk dröm om en gyllene tidsålder av harmoni, trygghet och traditioner som har gått förlorad med internationalisering och mångkulturalism.