En gång i Kalmar

Kalmar ser ut att bli en väsentlig del av konstprojektet. Återigen kan jag säga att det blir bäst ju mindre jag själv agerat. Mitt bidrag är att ta hand om det som bryter fram och på bästa sätt skapa en god jordmån.

Jag har varit något fundersam inför vad som skulle hända. Vid det här laget är det allom bekant att jag retat upp konstvärlden. Frågan är om konstvärlden i ett sådant läge kommer att understödja den besvärlige konstnären. Bortser man från detta är det självklart att det handlar om synnerligen viktiga principer: Skall lekmannastyrelserna göra de konstnärliga bedömningarna angående vad som ställs ut på konstmuseerna?

Konstmuseets chef Clas Börjesson beskrev rättframt problemet i dagens kulturnyheter på SvT.

Landshövdingen Sven Lindgren skapar i det tv-inslaget stor poesi med sitt uttalande om att museet skall ha ”seriösa, fina konstutställningar som konstföreningens medlemmar skall uppskatta”, vilket är ”bättre än att ta hit en provokatör”. Det kan man kalla för en programförklaring för ett nytt museum med högt ställda målsättningar.

Sedan kan man tillägga att den retrospektiva utställning som jag skulle ha haft inte omfattade de två senaste årens verksamheter. Nimis och Arx är visserligen uppenbara provokationer men det var ett tag sedan dessa var i hetluften, faktiskt 7 år tillbaka i tiden.

De konstnärliga material som jag vet att uppskatta omfattar inte minst grevar och kronofogdar, liksom presidenter, statsministrar och ambassadörer men landshövdingar är inte heller att förakta. ”Landshövding” är en titel som är utmärkt laddad med en lätt ålderstigen hierarkisk pretention. Landshövdingar har tidigare varit med i Nimisprojektet men moderaten Lindgren har en skarpvinklad profil som jag tror man kan få stor glädje av.

Frågan som uppstått angående vem som skall bestämma är kontroversiell och relativt jämn i den omröstning som Barometern inbjuder till.

Konstnären har, på grund av konsten, naturligtvis inga som helst avsikter. Sådana skapas i den inre hetta som lätt uppstiger i betraktarens sinne.

Jo, förstås finns en given avsikt: Rätten att få påtala existensen av känsliga frågor.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Projekt. Bokmärk permalänken.

8 svar på En gång i Kalmar

  1. cn skriver:

    ??????????????

  2. js skriver:

    Konstens eviga problem är vad som skall kunna sägas vara god konst eller dålig konst.
    Vad är seriöst och inte seriöst?
    Vem skall bestämma det?
    Vilks har rört om i den inskränkta och lätta kränkta konstvärlden i Sverige.

  3. Slayer skriver:

    Kurt Westergaard Support:

    ”Slayer viste Muhammed-tegninger

    Der var dømt religionskrig til metal-braget i Valby, da Slayer under numrene ’Jihad’ og ’God Hates us’ viste Muhammed-tegningerne på storskærm

    Daniel Fonseca – 20:30 – 22. nov. 2008

    Amerikanske Slayer var ikke blot på hyggevisit, da de i går besøgte Valby Hallen.

    Under numre som ’Jihad’ og især ’God Hates Us all’ tordnede Knud Westergaards Muhammed-tegninger op på storskærmene som et supplement til Slayers altid ugudelige tekster.

    De fly, som fløj ind i World Trade Center, blev også på skærmene akkompagneret af Slayer. Budskabet var ikke til at tage fejl af: ’Religion is war’, lød det fra amerikanske hedninge.”

    http://ekstrabladet.dk/musik/dkmusiknyt/article1088512.ece

  4. lasse skriver:

    Direkt länk till Kulturnyheterna måndag med Clas Börjesson

    ”Vilks konstnärskap inte synes särskilt angeläget att lyfta fram och dessutom finns eventuella säkerhetsmässiga risker.”
    Föreningens styrelseprotokoll från den 20 oktober

    ”Vilks konst höll inte den höjd som står i paritet med den fina byggnaden”
    Sven Lindgren i SR

    Det blir förstås problematiskt om man har så fina byggnader att man inte vågar använda dem till det de är avsedda för. Man kommer att tänka på gamla tiders ”finrum” som endast användes när de ”säkerhetsmässiga riskerna” var under kontroll, typ barn och ungdomar hårt tyglade (om de ens fick gå in där) så det fina möblemanget inte kom till skada.

    Snart kommer en bok om hur islamfobin utvecklat sig sen Rushdieaffären slog upp stort i global skala av världens islampotentater och för den delen även andra religionspotentater som mer än gärna tog rygg på Khomeini med de kränktas anhang.

    Fatwa to Jihad: the Rushdie Affair and its Legacy – Kenan Malik
    The Satanic Verses was not just a novel about migration but also a satire on Islam, “a serious attempt”, in Rushdie’s words, “to write about religion and revelation from the point of view of a secular person”

    In 1989 even the Ayatollah’s death sentence could not stop the publication of the novel. Rushdie was forced into hiding for almost a decade, translators and publishers were killed, and bookshops bombed. Yet Penguin never wavered in its commitment to The Satanic Verses.

    Today all it takes for a publisher to run for cover is a letter from an outraged academic. In March, Random House sent galley proofs of The Jewel of Medina to various academics, hoping for endorsements. One of them, … condemned the book as “offensive”. Random House immediately dropped it. No other big American publishing house would touch it.

    What the differing responses to the two novels reveal is how Rushdie’s critics lost the battle but won the war.

    In the 20 years between the publication of The Satanic Verses and the withdrawal of The Jewel of Medina, the fatwa has in effect become internalised.


    The second myth is that all Muslims were offended by The Satanic Verses. In fact most Muslims were little concerned about it. Until the fatwa the campaign against The Satanic Verses was largely confined to the subcontinent and Britain. Aside from the involvement of Saudi Arabia, there was little enthusiasm for a campaign against the novel in the Arab world or in Turkey, or among Muslim communities in France or Germany. When Saudi Arabia tried at the end of 1988 to get the novel banned in Muslim countries worldwide, few responded except those with large subcontinental populations, such as South Africa or Malaysia. Even in Iran the book was openly available and was reviewed in many newspapers.

  5. buckingham skriver:

    http://www.forumforfrihet.blogspot.com/ har en notis om konstnär Vilks som förklarar varför han inte skapar konst. Fokus på teckningarna…

  6. TJ skriver:

    Det yngre av våra två statsbärande partier, moderaterna, har en hel del att lära av av det andra partiet, socialdemokraterna, när det gäller att hantera svårigheter på ett politiskt korrekt sätt. Men nu har man fått ett bra pedagogiskt exempel i form av landshövdingen.

  7. Politisk korrekt skriver:

    Fortsæt kampen, Lars Vilks.

  8. Fredrikzon skriver:

    Varför mår jag illa av kommentarer som ”Fortsæt kampen, Lars Vilks” och ”Stå på dig Lars”?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.