Del 649: Double Club, hotell Guggenheim med Kalmar

Är det som Germano Celant säger, video, att Carsten Höllers senaste projekt är något som ”försvinner ut i verkligheten”?

Det handlar om Double Club i norra London, en lyxbar som är uppdelad i två hälfter, den ena delen västerländsk och den andra kongolesisk. Att det handlar om kulturmöte och relationell estetik, en socialkritik med lätt hand, är ingen överraskning.

När den tas i bruk är det förmodligen så att dess oväntade form får sin förklaring, för eventuellt intresserade gäster, genom upplysningen att det är ett konstprojekt. Man får nog räkna med att det inte väcker någon uppståndelse och att det är ett exempel på att konst och verklighet har relationen 1:1. Kommer den att försvinna ut i verkligheten?

Förmodligen kommer det att bli så att den försvinner ut i verkligheten i verkligheten medan den dröjer kvar i konsten i konsten. I konsten kommer man inte att glömma att det är ett exempel på det starka varumärket Carsten Höller.

Skördetid för 90-talets konstnärer: Rirkrit Tiravanija, Dominique Gonzalez-Foerster, Liam Gillick, Pierre Huyghe, Phillipe Parreno, Andrea Zittel, Angela Bulloch, Douglas Gordon m fl. Hit hör också Carsten Höller som dessutom kunde rida fram på 90-talets våg om konst som vetenskap. Han är utbildad biolog.

I utställningen Theanyspacewhatever, som pågår till den 7 januari på Guggenheim New York, bidrar Höller med en övernattning i museet. Hågade spekulanter kan hyra in sig för att sova en natt på museet. Endast en säng finns tillgänglig så de kan inte bli alltför många. Konstkritikern Jerry Salz hade tänkt sig sex på museet men hans plan misslyckades. Dock var han som man kan läsa mycket nöjd ändå. Med utställningen blir naturligtvis den konstnärliga kvaliteten magnifikt bekräftad – vilket samtidigt blir en bekräftelse på att den relationella estetiken har gjort sitt. I ett nordiskt eller franskt perspektiv kan man tycka att detta skedde för ett gott stycke tid sedan men i de anglosaxiska länderna tog det längre tid för rörelsen att slå genom. Som ni kan se och höra här har man häktat diskursen till Deleuze filmteori – som för att göra projektet ytterligare nostalgiskt. Tjusigt är det i alla fall. Ett för mig gåtfullt inslag är den text som man kan se i filmen (titta noga när 4/5 spelats upp): ”kalmar to uddevalla”. Är det någon som vet något om detta?

Guggenheimmuseet visar relationell estetik i en museal form. Tiravinija kan t ex inte längre laga mat på plats, säkerheten (stänket) gör det omöjligt. Så måste det gå, även den relationella estetiken får se sig estetiserad i sin institutionella form.

Intressant nog finns det fler konstnärer som ägnat sig åt sublima hotellövernattningar. En för de flesta okänd konstnär Tatsurou Bashi eller Tatzu Nishi gjorde en rad rum på specialla platser under första hälften av 00-talet. Bland annat byggde han in en staty av drottning Victoria när han deltog i Liverpoolbiennalen 2002.

Men det hjälper förstås inte. Det starkaste varumärket övertar besittningsrätten till projekt hotell.

Bashi Villa Victoria 2002