Del 652: Art Miami, post-marknad, dogs

Jaha, så var det konstmässa igen. En av de riktigt stora är igång för fullt: Miami Art Basel. Som förväntat är det inte samma sprudlande glädje som för ett år sedan. Party blir det ändå men som det har noterats är kaviaren borttagen från delikatessbordet.

För att inte framkalla ännu mer pessimism är tonen från arrangörer och gallerister överslätande: ”We are in a time of transition. And we don’t know where this will take us”.

En annan vinkel är: ”We are back in 2007.” Och nytt är att Obama syns i många konstinslag, garanten för en ljusnande framtid.

För allt i världen, det kunde ha varit värre. Miama säljer trots allt en hel del, men nedgången ligger någonstans mellan 20 – 40 % och med tanke på att priserna också fallit är det en betydande skillnad. Ingen katastrof men det är klart att marknadens tid är förbi.

Det brukar sägas att 90-talet var curatorernas decennium och att 00-talet var samlarnas. Justerar man detta till att samlarna (efter hand snarare” köparna”) inte fick fart förrän 2005 är det en kortvarig men intensiv period av marknadsdominans som vi har haft förmånen att få uppleva. Fascinationen över prisstegringarna blev konstens egentliga innehåll för några år och konstnärerna kunde naturligtvis inte motstå en viss grad av anpassning till vad som var gångbart.

Prisutvecklingen för samtidskonsten

Nå, vad blir nästa dominant? Curatorerna kommer knappast tillbaka. De har inte heller försvunnit. För trots allt är det biennalkulturen som gäller. Men biennalerna är inte längre vad de var för några år sedan. Nyhetsvärdet har minskat drastisk och den senaste felslagna förhoppningen var Sao Paulobiennalen med sina tomma rum och seminarieverksamhet. Visserligen har den fått några vänliga recensioner i svensk press (DN och konsten.net) men Sao Paulo har svåra ekonomiska bekymmer och framtiden är osäker.

I utställningen som jag tidigare skrev om anyplacewhatsoever på Guggenheim lirkade arrangörerna fram en liten vision (vision skall det vara – så också i konsten) från Deleuze: Där filmen lämnar berättelsen och blir något annat, ja där fann man en frihet. Deleuze har aldrig varit bra på konst annars borde han ha känt till att den friheten – vad den nu kan vara värd – är ett konventionellt inslag i praktiskt taget varje konstprojekt. Alltså, tunt, mycket tunt.

Ett område finns kvar för alternativa visioner: Konstvärlden. Ingen curator kan utsätta konstvärlden för en radikal kritik, det passar sig allra minst för en biennal. Självfallet finns institutionell kritik men sådan är anpassad till ett föreliggande och trivsamt behov. Inga skarpa vapen. Konstvärlden och dess konsensusuppfattningar om vad som skall vara giltigt är jungfrulig mark men besvärlig.

För den som vill se lite film går det bra att ta en titt på den första hela filmen från Dogs. Credits, den andra av sjutton delar finns nu ute. Den anger område och rollista, konstvärlden och blasfemi. Man kan se den här.