Del 658: Kvalitet i konsten 2008

History acts på Göteborgs konsthall är ett intressant exempel på hur det ser ut i den socialkritiska eran vid slutet av 2008. Receptionen har varit klart positiv. Jag har sett på fyra recensioner och man kan vara nyfiken på vad det är som ger utställningen kvalitet.

Det som skall finnas med i en curatorstyrd utställning med givet tema och i det mindre formatet finns på plats. Curateringen är mjuk eftersom temat kan tänjas till ungefär vad som helst. Uppstyrningen kommer genom introduktion och katalog där historiebegreppet kan diskuteras, allt enligt högdiskursens normer.

Nya verk behövs inte. Det är en av poängerna med ett curaterat arrangemang. Återanvändningen i ett nytt sammanhang gör det möjligt att ständigt plocka samman projekt som har varit med och valsat runt ett bra tag. Risken att det skall bli helt fel är liten. De utvalda konstnärerna skulle kunna ersättas med ett ändlöst antal andra utan att resultatet skulle påverkas. Bara man följer regeln att ha med några säkra kort (och sådana finns det gott om) och sedan blanda med några mindre kända.

I det här fallet är Peter Watkins film självfallet utom all diskussion. Samtliga recensenter har bara positiva kommentarer till hans storverk. Lägg därtill den sedan några år så eftersökte och beundrade Gerard Byrne. Hans rekonstruktion av ett samtal mellan Frank Sinatra och dåvarande VD:n för Chrysler visades redan på Manifesta i Frankfurt 2002 (och var då redan ett par år gammal) men det är inget hinder. Rekonstruktionen av Björn Lövins projekt från 1973 är också okontroversiellt. Allt detta är redan kvalitetssäkrat och går som allt annat in i temat.

Michael Stevensons rekonstruktion av Bill Phillips vattendrivna dator ger upphov till några frågor hos tre av kritikerna: Om vad som är fakta och vad som är fiktion. För ett projekt som History acts berör oundvikligen konst som forskning. Eftersom konsten äger rätten att ljuga som den vill blir det alltid samma problem. Ironin jagar runt i den resultatbörs som konsten producerar och sådant är ju omöjligt i vedertagen forskning.

Varför den här utställningen är bra beror alltså på att det finns givna kvalitetsverk som lätt hör samman med temat. Frågeställningens tyngd och angelägenhetsgrad är också en påtaglig faktor. Arrangemanget kan verka alltför väl tillrättalagt, alltför väl inpassat i den rådande eran och Dan Jönsson (DN) kan skjuta in en alltid lika säker reservation: Utställningen är visserligen bra, men ojämn. Mikael Olofsson (GP) är något mera avvaktande inte minst därför att han mest funderar på konst som forskning. Emellertid menar han optimistisk att den kan ge nytt liv åt humaniora. Joanna Persman (SvD) menar att utställningen är bra därför att ”den tar sin uppgift på allvar”. Ett något underligt argument, jag undrar vilka utställningar på den här nivån som inte skulle ta sin uppgift på allvar. Och vidare: ”Viktiga frågor kring hur vår historia konstrueras formuleras på nytt med både skärpa och humor.” Där har vi det igen: ”Viktiga frågor”, sådana är det som bekant gott om, inte minst i konsten.

Sinziana Ravinis recension (Aftonbladet) är sprudlande av entusiasm och hon låter sig överväldigas av Kalleinen och Kochta-Kalleinens I love my job-projekt. Hon går så långt att hon tycker att:

”Verket är som en enda stor fingervisning åt alla dokumentärkonstnärer som nöjer sig med att representera sociala missförhållanden i stället för att arbeta med fantasins förändrande egenskaper. Sen handlar det förstås om att omvandla fantasier till verklighet. Men det kan ingen konstnär göra åt en.”

Här tvingas man nog säga att konstnärernas fantasier om att förändra är synnerligen begränsade – om man för in parametern Verkligheten. Dokumentärkonstnärerna är inte roliga de heller enär vi har haft så många så länge, men vad de ägnar sig åt är att göra något mer eller mindre oväntat av sin dokumentation (obegripligheten och tolkningsutrymmet måste alltid vara med).

Olofsson är tämligen kallsinnig till I love my job, en dokusåpa som vill ha lite munter publikkontakt. Och Kalleinen och Kochta-Kalleinen är ute på en svår resa efter sina framgångar med Klagokörerna. Relationell estetik och publikkontakt har inte längre slagkraft i sig själv.

Lite närmare eftertanke ger resultatet att den här utställningen är bra därför att den är bra enligt de normer som redan finns standardiserade i konstvärldens utbud. Den liknar tillräckligt mycket det man kan förvänta sig och har säkra referenser samt god diskursbildning. Så ser det ut i slutet av 2008. Allt finns på plats: Konsensus råder.

Och hur klarar konstkritikerna ”fokuseringstestet”? Hyggligt. Olofsson och Ravini är de enda missbrukarna. Men en gång var är en gång för mycket. Dags för nyårslöfte.

Den vattendrivna datorn av ekonomen Bill Phillips

Och Michael Stevensons rekonstruktion (2005). Båda herrarna är från Nya Zeeland.