I denna afton på ett hotellrum i Oslo. I morgon skall jag framträda för en grupp reklamfolk. Konst och reklam, jo, jag har varit inne på det många gånger. De båda områdena har likheter men samtidigt avgörande olikheter.
Norska nättidskriften Kunstkritikk skall ombildas. Sista artikeln skrevs av svensken Tommy Olsson som symptomatiskt nog funderar i vida banor på hur han skall undkomma konstvärlden. Jag tror att det är något som konstvärlden är engagerad i: Hur man skall ställa sig utanför; det är alltid de andra som utgör konstvärlden. Och ju mer man försöker desto mer blir man också en intressant medlem. Tommy Olsson siktar på ett torn i Cornwall, antagligen en from förhoppning. Men innan hans text har kommit så långt har han lyckats med en formulering som man sällan finner i konstkritiska utläggningar:
”ett ljud ej olikt det som uppstår när man bryter itu torra kvistar invirade i våta handdukar”
Han slog huvudet i trappan.
Den sak vi onekligen söker är det som Charlie Finch nämner i sin lilla profetia inför 2009: Zeitgeist. Vad och var är den zeitgeist som konsten kan kretsa kring eller skapa? Finch föreslår Afrika men det tror jag inte ett ögonblick på. Blir det tills vidare enbart negationer? Marknadens ras (vad är Hirst utan guldkant?), biennalformen som förbrukad, socialkritikens sista suckar, uppgörelsen med konstvärldens konsensus.
Ingenting avancerar, det mesta man kan läsa i de talrika årskrönikorna är inget annat än kritiker som tittar och tycker utan annan motivering än att omedvetet kasta sidoblickarna på just konstvärldens konsensus.
Det är inte lätt att få något alternativ in i maskineriet.