Säga vad man vill om fittor, men de var bättre förr. Förstås avses konstfittor. I ropet med Ylva Oglands dubbelutställning på Brandstrom (med vodkaprojektet Snöfrid) och i sin egen lägenhet (där utställningen sker i samarbete med Mobile Art Production). Clemens Poellinger som intervjuar Ogland i SvD är förmodligen en av de numera få som har problem med fittor och masturberande kvinnor:
”Hur hanterar en vit medelålders manlig betraktare detta? Genom att fråga om de säljer bra, förstås.”
Ylva Ogland: Tondi
Något fräschare fittor
Zoe Leonard, Documenta 1992
Av recensenterna har Sophie Allgårdh på SvD en högst rimlig reservation:
”Mer problematiskt blir det när hon porträtterar sig själv som vuxen genom målningar av sitt eget kön. När bilden av skötet kommer igen i en öppen låda tillsammans med ett brinnande stearinljus och en spegel blir det överkurs och stannar vid en tom och smått exhibitionistisk gest. Ett antal kvinnliga konstnärer har före Ogland – och med större övertygelse – gått i clinch med den manliga blicken.”
Bo Madestrand i DN blir sentimental:
”Ylva Oglands konst är på en gång plågsam och hoppfull, den skiner med ett eget, svart ljus i natten.”
Ylva Ogland är en något sent inkommen relationell estetiker och socialkritiker. Men hon är ett starkt namn i Sverige och hennes utställning har alltså recenserats flitigt. På många sätt är det förebildligt. Det behövs inte mer än ett socialkritiskt perspektiv som balanseras av en subjektiv mångtydighet. Sådant fungerar ännu och kommer att hålla ett tag till.
Ogland är ett barn av den relationella estetiken och väl naiv i sina utspel:
”Jag vill upphäva gränsen mellan livet och konsten”
”Jag vill utforska vad som händer när gränsen mellan konsten och verkligheten upphör. För mig finns det ingen uppdelning mellan jobb och liv, det är samma sak”
Det första låter som en kombination av Joseph Beuys och en överambitiös Nicolas Bourriaud. Nog har vi fått tillräckligt av den sortens dumheter. Inte minst när Ogland själv befinner sig så djupt man kan i konstvärldens nätverk. Men självfallet hjälper det inte heller om man verkligen skulle mena det. Konsten bygger på att inte vara livet. Minnens Lyotard:
”…det är inte vår sak att leverera verklighet, utan att uppfinna antydningar om det tänkbara som inte kan framställas.”
Det andra uttalandet är ännu värre. Konstnärer har i regel inte fasta arbetstider och alltsedan tiden med allt-kan-vara konst rotade sig är det en ständig heltidssysselsättning. Egentligen är det inte ens märkvärdigt, journalister och fotografer kan också ha svårigheter att dra gränserna för sin arbetstid.
Men det betyder inte att gränsen mellan konsten och verkligheten upphör. Varje moment som sker i konsten namn måste bekräftas av konstvärlden. Och den har inga som helst problem med skillnaden mellan konst och verklighet.
Jag har sagt det många gånger: Att försöka sig på att ta bort gränsen mellan konst och liv äro att kasta ut barnet med badvattnet. Emellertid behöver man inte ens vara orolig, risken är obefintlig.
Jag har uppmärksammat Nicolas Bourriaud som en något suspekt person. Trots att han har en klarsyn när det handlar om att beskriva dagens värld hyser han utopiska drömmar om att nå ut i den riktiga verkligheten med konsten. Dagens välljudande underhållning är en TRAILER för Tate Triennial.
Fittor i all ära, men som sagt var, inget nytt under kjolen
Men här istället lite god, vänlig, värmande ”Björn” konstverk i Borås. Pinochios nye vän.
klart mycket intressantare konstinitiativ än Ylava Oglands kön.
Men man undrar väl lite hur länge ”björn” får vara kvar ?
Rondellhundar och dylik ”konst” brukar ju försvinna ganska fort.
http://www.bt.se/nyheter/boras/pinocchio-har-fatt-en-kantig-kompis(1100959).gm
lite TV från konstmetropolen Alingsås
http://www.alingsastidning.se/webbtv.asp?sidnamn=WEBB-TV&id=104
Och debatten går redan hög i stan, de religiösa insändarna i lokalpressen kom snabbt
http://www.alingsastidning.se/debatt_ort_visa.asp?id=1281&avd=allmänt&sidnamn=DEBATT
Som sagt var, SEX säljer ALLTID, speciellt lite avvikande sådan,
Hetro är väl helt ute i dagens konst värd, om man undantar intresset för det egna könet då ?
Tack för dessa tips Stefan. Och fin timing för projektet. Den pressansvarige för katolska har dementerat Benedictus uttalande om homosexualitet. Men idag blev det ännu värre för denne gode papa. ”Don’t pusha papa”
jag läste inte så noga, men det kändes som en viss kritik mot konstnären ylva ogland. med ordet naiv tex. men som själv säger vilks, hon är relativt framgångsrik i konstvärlden, och ligger kanske högre på den hät ofta refererade listan som jag glömt namnet på, än vilks själv. det är väl det bästa måttet. sedan vilks åsikter, de kan ju vara eller inte. att konstvärlden utanför det kan finnas mycket att skratta åt måste väl vara en annan sak.