Ja, vad var det nu Walter Benjamin sa om konsten? Jo, ”Sken och chock”. Konsten skall alltså vara något fiktivt och vara chockerande. Men för att de här två egenskaperna skall fungera får de utgöra någon form av riktning och tendens, något som bryter med det som redan är etablerat. Det låter som klassisk avantgardism och det är det också. Men frågan är om det finns något alternativ. Tanken att många uttryck samtidigt skulle kunna komma till tals och inte låsas fast vid en begränsad konstelit blev inte som man tänkte sig i den stora postmoderna emancipationen i slutet av 1980-talet. Konstvärldens pluralism var inte mer plural än att den kunde formera sig till en global konsensus. Att bryta ner den är väl konstens uppgift – och då duger det inte med små skandaleruptioner. Sådana är antingen av samma sort blott häftigare eller försöker vara av samma sort utan att lyckas. Ett tredje alternativ finns också: Att ännu inte ha fattat vad som gäller och vad som redan har hänt. Då blir det bara tungt.
Bo Madestrand har börjat blogga om konst. Trevligt, det är alltför mycket det svenska konstlivet har att bjuda på i den digitala sektorn. Det finns Om Konst, konsten.net och konstlistan (tack konstlistan för den utförliga behandlingen av den besvärlige Vilks) men det behövs betydligt mer.
Bo Madestrand som särskilt skriver om form och design berättar om ett par konstnärer som han ”aldrig riktigt begripit mig på” (Twan Janssen och Walter Niedermayr.
När jag läser det ”begripit” överkommer mig en stor trötthet. Ni har hört det förr men det tål att skrivas ännu en gång:
”Förstår du krokusen i år? Är den inte lite svår? Och stenarna där borta kan jag rakt inte begripa. Ingen mening alls. Driver dom med oss? Tacka vet jag spaljépäronträdet. Det förstår man åtminstone.”
(Erik Beckman, Fågeln som pianist, 1986
Våra kära kritiker har tydligen problem med sin egen smak och menar tydligen att det är förfärligt intressant för läsaren. Jag skulle önska att kritikerna satte journalisten i främsta rummet och tyckaren avsides i det andra. Konstfotografen Walter Niedermayer gör inte heller mig entusiastisk men det är nog så intressant att ta reda på varför han är ett så stort namn som han ändå är. Han röner mycket uppskattning och håller en imponerande 859:e plats på artfacts. Hur han lyckats greja det är en uppgift för en konstkritiker som också skulle kunna fundera på vad han representerar i samtiden. Är han ett eko av Ruffen och Struthen? Det intressanta med Twan Janssen är väl att han är så medelmåttig, en internationell medelmåtta som sannolikt inte kommer att bli så mycket mer. Dock, skall man komma ihåg att det är en bragd att komma så långt.
Jag har några dagar funderat på hur man skall sammanfatta samtidskonstens trender och har hittills följande förslag:
Postmodernismen (som vi nu får kalla för en stil) 1979-1992
Socialkritiken 1993 – (den pågår än men är i avtagande)
Relationell estetik 1996 – 2005 (svårt att avgöra när det tar slut, relationell estetik integreras och förlorar gradvis sin betydelse som konstnärligt utspel och ism)
Postkolonialism/globalisering 2002 – (den kör också ännu men är även snart integrerad.
2006 – 2008 Konstmarknaden. Ingen egentlig ism men marknaden slog under dessa år fortlöpande rekord och blev en fascination. Ingenting i konstvärlden slog marknaden under dessa år som för övrigt var parentetiska.
Kanske någon undrar vad jag håller på med. Göra E. undrade om jag sov. Inte, efter att ha spikat ägnar jag mig åt att skriva en längre artikel om tidsandan och konsten, Zeitgeist. Dessutom har idag publicerat en nygjord teckning: Hund och ryttare. Känslig sak.
sov lite också, det är ganska givande. jag önskar jag kunde sova.
cn. Tack för din omsorg om min sömn. Jag sover alltid gott och om du har besvär finns det tekniker som man kan träna upp för god sömn.
å. har du ngn länk kanske eller telefonnummer, skulle vara väldigt tacksam
Lars du är sorglig som skriver så tjatigt med dina tafatta försök till provokationer. Det är konstigt att det allt som oftast saknas substans i dina värderingar, för att inte nämna din ilskna och konfrontativa attityd som direkt avslöjar din skadegodhet. Det känns som att du inte hyser någon vidare kärlek till människan. Har jag fel? För mig är du det mest intressanta med din konst. Jag hyser empati för dig i egenskap av en tragikomplex människa famlande i ovisshet i jakt på substans, och kanske dessutom närhet och kärlek. Eller har jag fel?
X
Hvad snakker du om?
Der er da masser af substans forbundet med at kritisere religiøse og verdslige magthavere.
http://www.youtube.com/watch?v=GqZtJlG3zso
Käre X. Det är lätt att läsa in sina egna funderingar i andras texter. Så det är nog inte jag som famlar efter substans, närhet och kärlek. Sådant har jag inga problem med.
Sedan har jag svårt att förstå varför det skulle vara provocerande och ilsket att påpeka att kritikerna kan göra en ansträngning och vara lite journalistiska istället för att nöja sig med att tycka och känna.
cn. Det behövs varken länk eller telefonnummer. Jag lärde mig det under min yogaperiod. Man lägger sig ner och slappnar av kroppsdel för kroppsdel, omsorgsfull i små delar (alltså att börja med alla 10 tårna). Man brukar somna innan man har nått midjan.
tack, jag skall försöka ikväll
jag försökte börja, men sedan tänkte jag, skall man börja med stortån eller lilltån, och skall man börja med båda småtårna samtidigt och gå mot mitten, eller börja med ena sidans lilltå fram till stortån, sedan till nästa fots stortå, eller börja med nästa fots lilltå igen efter att ha avslutat den första foten. vlmöjligheterna blev för många. jag skall snart prova igen, och tänka att det inte spelar ngn roll hur man börjar eller går vidare, kanske båda sidorna samtidigt är klokast.