En intressant fråga är om det pågår en konstdebatt. Jag tänker lite på de stora konstdebatterna som har blivit historia. ”Är allting konst”–debatten 1962 fick fart genom Moderna Museets inköp av ett collage av Karl Erik Häggblad. Varken konstnär eller verk lär väl någon komma ihåg idag. Konstdebatten om postmodernismen inföll 1987. Dessa båda är debatter som främst rör konstvärlden och konstteorin. Det vi ser idag har obetydlig relevans i konstsammanhang. Odells projekt är i princip ett av många tröskverk i socialkritikens relationella avdelning med det väsentliga tillägget att det drabbade samman med världen utanför. Graffitikonsten är en perifer angelägenhet, en oppositionsrörelse som främst drivs av egenintresse. Den gruppen kan betecknas som svag och därför omfattas med viss sympati av konstvärlden.
Något har ändå skett. Inte minst att kulturministern framträdde och drog några stråkdrag på sin populistiska violin. Kulturministern är den som skall medla mellan högdiskursens konstvärld och lågdiskursens folklighet. När det drar ihop sig är valet lätt. Där det finns flest röster att vinna.
Sorgligt dock att det inte finns någon seriös konstdebatt. Problemet i samtidskonsten är det ofrånkomliga glappet mellan dess vilja att nå ut i samhället och dess oförmåga att uppnå ett sådant mål. Jag tänkte på det när jag läste Milou Allerholms (DN) recension av Carlos Mottas (4.198) utställning i konsthall C. Visst, det är säkert inget fel på den. Den är bara så meningslös. Allerholm skriver:
”För den som vill diskutera frågor om jämställdhet, genus och diskriminering är Mottas arkiv en guldgruva. Här finns fördomar och idiotiska generaliseringar, briljanta framlyftanden av utestängande mekanismer och hur dagens glastak fungerar. Men också exempel på hur ett konstnärligt arbete fungerar som en pågående process, snarare än som produktion av objekt.”
Ja, vem är det som vill? Ingen har något större intresse av att gå till konsten för att föra den diskussionen och konstvärldens medlemmar har annat att tänka på än att fortsätta harvandet med dessa välkända problem.
Kommentar till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth finns HÄR:
???? ????
Moralists have no place in an art gallery
???? ????
Haha Lars! Jag har ställt mig mycket skeptisk tlll ”filmskaparen” Vilks men jag börjar digga dina filmer mer och mer!
En annan sak: min kompis Katti (26) ska på en antagningsintervju för en curator-utbildning i London. vad bör hon tänka på i ett sånt läge? Jag har ju bett henne att läsa din bok först å främst. Den irriterar henne by the way….en vanlig reaktion verkar det som. skulle bli tacksam för ett par handfasta tips. (:
Lars, ett talande citat om dig: ”When you’re sure your so right you and up acting so wrong”…
David 30. Tack för din uppskattning. Den skattar jag högt eftersom jag vet att du är kräsen i sådana saker. För din kompis del. Jag borde förstås veta lite mera om vem som intervjuar och på vilken nivå det ligger. Men i alla fall borde Katti visa att hon är välinformerad om vad som pågår i curatorvärlden. Hon skulle kunna ge synpunkter på Bourriaud, aktuell nu på Tate Britain, på Obrists verksamhet på Serpentine, på den senaste Berlinbiennalen och även kommentera Boris Groys artikel om curatorns roll (den finns på E-flux).
LL: Du måste förstå att en konstnär alltid måste framstå som kontroversiell. Annars är det fråga o att bekräfta det som önskas. Att inte göra rätt utan till en betydande del ”fel”. Det gällde om modernistiskt måleri och det gäller fortfarande.
Angående Blå Tåget!
Låten ”Moderna museet” återfinns på albumet: Blå Tåget på Fågel Blå (live). Kulturministern passar in i de gamla kostymerna som det sjungs om i låten…
Nu är det väl så att kulturministern i en demokrati företräder sina väljare, ibland tycks debatten utgå från att denne borde vara en slags konstnärernas ombudsman.
TJ. Ingen som helst risk att kulturministern skulle företräda konstnärerna. Men därför behöver hon inte köra över dem genom att demonstrera folklig okunnighet.