Det kommande avsnittet i min What-is-art?-serie är inte det enklaste. Konstnärlig kvalitet, som det kommer att handla om, är inte något större problem att förklara, men att föra över det till en visuell miljö på 6-7 minuter är inte gjort i en handvändning.
Idag har jag funderat lite på form i konsten utifrån en presentation som Magnus af Petersén har gjort om Anri Sala. Sala är för övrigt en verklig högoddsare som dyker upp överallt och som är välkänd också i Sverige. Jag har förresten tagit mig för att göra en lite bättre version av hans A Spurious Emission som ni kan se och höra nedan.
Men det här med form. Petersén citerar Sala som har sagt att ”form är mera radikalt än innehåll”. Det låter som det går emot vad man förväntar sig i DIS. En liten fördjupning av tanken pekar dock i en annan riktning. Under modernismen var formen självbärande och utan annat innehåll än det den förmedlade. Alltså en estetisk, översinnlig kommunikation. För att få en sådan till stånd måste konstnären skapa en ny och särskild form, ”signifikant”. Med all sannolikhet har det aldrig funnits några sådana former men modernismens radikala formförnyelse var tillräckligt stimulerande för att få konstvärld och publik med på noterna. När systemet gick i väggen fick vi istället innehållet vilket som bekant är styrande i socialkritiken.
Emellertid kan man fråga sig vad konsten kan. Och det den onekligen kan är att förnya sin egen form. Eftersom den visuella formen går på tomgång som självständig enhet får formbegreppet utvidgas. Saken är inte märklig. När modernismen försvinner blir readymaden helt förhärskande. Som bekant kan den vara vad som helst. Ett bestämt objekt kan användas ett obegränsat antal gånger och ändå varieras med olika kontext/innehåll. Innehållet eller berättelsen fungerar i praktiken som form när den cirkulerar som förnyelse i konstvärlden. Det är t ex häftigt med radikala politiska åsikter och politisk kritik. Det är sällan det kan bli tal om några konsekvenser emedan konstvärlden i detta avseende är effektivt avskuren från världen utanför. En och annan gång händer det att något slinker ut och då blir det ett herrans liv – som vi väl känner till. Men sådant är sällsynt och brukar inte heller stå sig särskilt starkt i konsten.
Allt för formens skull, sålunda.
Dessutom gäller det att trampa rätt när man idag ser på konstverk som ser ut som modernistiskt formgivna. Ta t ex Mary Heilmann, en konstnär med mycket gott rykte men som inte är särskilt känd. Hennes målningar kan man lätt tro är modernistiska. Men så är alltså inte fallet. Kombinerade med sin kontext blir de en ny form.
Mary Heilmann: Go Ask Alice, 2006, olja på duk
Här finns ett litet bidrag i ämnet: < strong>VIDEO
Horder av hypervirulenta skadedjur härjar i Malmö
Polisen har fullt sjå med dem
Allmänheten håller andan av rädsla
Det är inte polisens sak att handskas med skadedjur och ohyra.
Låt Anticimex ta hand om dem!
Går det att måla utan att förhålla sig till modernismen?
Mary Heilmann vill att hennes bilder ska vara intressanta att titta på. Vissa bilder tycker hon blir bra, andra tycker hon säkert blir dåliga och kasserar. Vart ifrån kommer hennes kriterium när hon blir nöjd med en bild?
11.55 Vad som är fascinerande är att mellan DIS och modernismen kan avståndet vara en hårsmån om ens det. Mary Heilmann skulle mycket väl kunna vara modernist och hon kanske är det också. Men det finns två skäl att hon inte hamnar där. Dels har hon en konstradikal bakgrund där hon har arbetat med mera konceptuellt orienterade projekt och dels blir hon läst som DIS av DIS. Och hon har ingen anledning att protestera. DIS är mycket bättre än modernismen.
När hon bedömer sina målningar är det säkert inga konstigheter. Utifrån en given grammatik framarbetad genom många års erfarenheter gör hon sina bedömningar. Utomstående skulle förmodligen göra ungefär samma bedömningar. Hur det började är naturligtvis intressant. Hennes avspark är Ellsworth Kelly och i den relationen är hon tillräckligt olydig för att kunna orientera sig bort från sin förebild.