Jag har funderat några dagar över den recension som Maria Lind skrev i DN den 2 april. Att en kritiker sätter in stora tacklingskanonen är inte så vanligt. Men Lind gör verkligen det när hon skriver om Klara Lidéns utställning på Moma i New York. Bläddrar ni tillbaka ett stycke i bloggen hittar ni mer om den. Lidén har hittills inkasserat beröm och välvilja, men Lind har en annan uppfattning:
”Liksom Ikea använder Klara Lidén gärna svenska titlar som utanför Skandinavien genast blir exotiskt obegripliga. En annan likhet är att både Ikeas varor och Lidéns verk känns påtagligt välbekanta. Inte för att jag sett just dem förut utan för att de påminner om annan formgivning och annan konst. Hos Lidén finns t ex en del Michael Beutler, en del Monica Bonvicini och två delar Elmgreen & Dragset. Resultatet blir dock urvattnat, en lightversion där man är obstinat som princip. Om det under 90-talet talades om ’flick- och pojkrumskonst’ kan det här beskrivas som ’tonårsrumskonst’.”
Vad är det nu som är i vägen här? Är det direkt ovänskap? Generationsskifte? Lind på dåligt humör? Utfallet drabbar också ansvarig curator Eva Respini och för övrigt är Linds sågning ett underbetyg till en hel rad profiler i konstvärlden som bekräftat Lidéns kvaliteter. Emellertid verkar det inte troligt att Maria Lind kan ändra förhindra Lidéns frammarsch. Antagligen finns det en enkel förklaring för den som känner till skvallret.
Utdömda av Maria Lind, Klara Lidén och Eva Respini, curator med foto som specialitet. Damernas vernissageklädsel är inte utan betydelser.
Notis: Ladoniabiennalen kan följas på blogrollen till höger. I morgon presenterar curatorerna de medverkande konstnärerna.
Lind sågade alla utställningarna i sin recension. Jag hajade också till. Mycket ovanligt överhuvudtaget nuförtiden.
Way to go, Maria! Äntligen lite rörelse..
Även om det nu inte gör någon större skillnad så kan det i alla fall potentiellt bli mer intressant.
Hon ger Holzer en liten äreräddning men är fullständigt skoningslös mot Kippenberger – det förefaller som om det är mer Lind än recension.
Jovars. Jag misstänker att hon längtar efter den politiskt engagerade konsten.. där det framkommer hur en ska tycka (just att Holzer brusar ut sin egen estetik, sitt eget koncept, är ju betydligt mer intressant) I äreräddningen av Holzer kryper det fram:
”Engagerar gör däremot en serie nya svartvita målningar som tar sin utgångspunkt i offentliga dokument som är kopplade till USA:s maktövergrepp i Irak. Här står museibesökarna länge och läser om sådant som massmedier i USA länge talat tyst om. Stämningen är högtidlig. Holzers sanningssägande tycks till slut ha funnit en form som fungerar i institutionella utställningsrum.”
Hon har helt enkelt inte fattat ironin i Holzers nya tagning, utan ser fortfarande det politiska/sociala engagemanget som ”The Shit”.
Eller, så verkar det i alla fall.
Sen är det som du säger med Kippenberger. Sågningen av Lidén är mest kul.
(f.ö. så har väl Holzers verk länge haft förtjänsten av en viss indignation/ironi gentemot meningsbildning)
Ja, som jag förstår det så har det väl alltid varit så med Holzer, det är just mångfalden meningsfulla budskap som till slut gör dem så meningslösa.